kristen opinion

Religionsfrihet är den absoluta rättighet som innebär rätten att ha en tro och att enskilt och/eller tillsammans med andra utöva denna. Religionsfriheten omfattar däremot inte rätten att manifestera sin tro utan några som helst ramar, vilket många tycks tro. Tro och manifestation är således grunddistinktionen. Tro får inte manifesteras så den inkräktar på andras fri- och rättigheter.

Religionsfriheten – och de mänskliga rättigheterna överhuvudtaget - handlar alltid om individens rättigheter, inte om gruppers rättigheter.

Efter många månaders debatt om religionsfrihet, och missuppfattningar om vad religionsfrihet är, ska det nu bli intressant att följa inte minst de kyrkliga debatterna.

För i Borås pågår just nu en rättegång om grov fridskränkning och grov misshandel av en flicka. Brotten ska ha skett i samband med en andeutdrivning. Enligt medieuppgifter handlar det om upprepade övergrepp på barn som skett inom ramen för en märklig föreställningsvärld. Tidningen Dagen skriver om rättegången och bakgrunden här: (länk: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=300577 )

Andeutdrivning har tydliga religiösa rötter i kristendomen. Sedvänjan har praktiserats under långa tider inom olika delar av kristenheten och har stöd i Bibeln. Det är därför märkligt att de röster som i andra sammanhang långtgående försvarar religiösa praktiker som kan ses som integritetskränkande mot barn nu inte ingriper för att försvara föräldrarnas rätt att leva ut sin tro. Följande frågor vore därför intressanta att få besvarade: Varför får inte dessa föräldrar integrera barnen i sin religiösa tradition? Är det inte främlingsfientligt och postkolonialt att vi med vårt västerländska perspektiv tror att vi har rätt och dessa föräldrar fel? Och är det inte kränkande att vi tolkar föräldrarnas agerande som skadligt för barnet? De vill väl sitt barns bästa, vilka är vi att ifrågasätta det? Och kan vi verkligen som majoritet tvinga in denna minoritet i vår föreställningsvärld?

Vem blir först ut med att betrakta dessa religiösa manifestationer som ett skyddsvärt uttryck för den mänskliga rättigheten religionsfrihet?

Och om man inte kan jämföra olika sedvänjor, och om vissa kan avfärdas och andra inte - vilket givetvis är en ståndpunkt man kan inta - så bör man visa hur man kommer fram till det ställningstagandet.

Nu består ju kyrklig debatt mest av att ropa rätt eller fel, men vi har inte riktigt ännu givit upp hoppet om sak- och idédiskussioner om komplexa områden.

För övrigt: var det inte ett ställningstagande för att stärka föräldrars rättighet att religiöst fostra sina barn som ärkebiskopen – och därmed Svenska kyrkan – nyligen undertecknade i det interreligiösa rådet? Då är väl kyrkan förpliktigad till det?

Johanna Andersson och Annika Borg

Enligt Kyrkans tidning ska Sveriges interreligiösa råd på lördag den 11 februari 2012 underteckna ett uttalande om religions - och övertygelsefrihet. Det interreligiösa rådet kommer i uttalandet att betona att religions- och övertygelsefriheten är en mänsklig rättighet som är inskriven i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som i Europakonventionen och regeringsformern, dvs svensk grundlag. I uttalandet betonas också att staten i ett demokratiskt samhälle har en skyldighet att försvara dessa rättigheter. Detta låter naturligtvis alldeles utmärkt. Det finns bara en liten hake med det hela och det är att begreppet "övertygelsefrihet" inte går att hitta, hur mycket man än letar i konventions - och lagtexterna. Söker man på Google hamnar man främst hos något som heter Svenska missionsrådet. Söker man på regeringens hemsida hamnar man bland motioner av Mehmet Kaplan, som är riksdagsledamot för MP. Men i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna eller i den svenska regeringsformen får man leta förgäves. Någon ”övertygelsefrihet” står där inte att finna.

Det kan naturligtvis tyckas vara petigt att leta efter enstaka ord eller exakta fomuleringar på detta sätt. Men när det rör religionsfriheten, som blivit en allt mer förvirrad och infekterad fråga under den senaste tiden, är det viktigt att vara noggrann med vad man kallar saker. Särskilt viktigt är det att inte ensidigt införa nya begrepp som inte är tydligt definierade och som inte tydligt har sitt ursprung i ett internationellt regelverk. Vi har fullt upp med att komma överens om hur det som redan står ska tolkas, vi kan inte dessutom föra in nya termer och låtsas att alla vet vad vi menar. Och vem vet hur Svenska missionsrådet vill definiera begreppet "övertygelsefrihet" om ett år eller två? Eller vilka övertygelser Mehmet Kaplan vill inräkna eller utesluta i nästa motion? Och vad är det egentligen det interreligiösa rådet står i begrepp att underteckna, om man inte i förväg definierat vad man menar med övertygelsefrihet? Särskilt olyckligt är det naturligtvis om man tror att det man undertecknat är väl definierat i deklarationen och konventionen om de mänskliga rättigheterna samt i den svenska regeringsformen när så inte är fallet. Att man trots dessa oklarheter hänvisar till såväl internationella som nationella konventioner och lagar där begreppen inte förekommer bådar inte gott. Om det inte är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inte Europeiska konventionen om dito och inte regeringsformen som formulerar och definierar övertygelsefriheter, vad är det då för konventioner man åsyftar? Vilka mål och avgöranden i Europadomstolen för mänskliga rättigheter har man i åtanke?

Enligt Kyrkans tidning är utgångspunkten i uttalandet att "religionerna ger ett värdefullt bidrag till samhällets utveckling och byggande." Man kan fundera över om det verkligen är trovärdigt när Sveriges interreligiösa råd fastslår hur värdefulla de egna insatserna är för samhällsbyggandet. Skulle det inte väga tyngre om någon utanför de religiösa leden formulerar lovorden om religionens betydelse? Uttalandet riskerar att ge intryck av en viss självgodhet.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan 

Av Annika Borg

Det är uppenbart att det råder begreppsförvirring i debatten när det gäller begrepp som sekulär och samhälle och stat. Allra helst när de kombineras. Oklarheten leder ofta till att man gissar vad den andra menar. Gissningslekarna är många, även bland teologer. Så, några klargöranden angående mina ståndpunkter:

Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ”det allmänna”. I en artikel jag varit med och skrivit om Svenska kyrkan och religionskritikerna (DN den 10 september) stipulerar jag vad jag menar med sekulärt samhälle:

” I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”

Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala. Vi människor är inte neutrala, givetvis inte, men det anser jag är en helt annan fråga.

En del har hävdat att jag genom detta angriper religionsfriheten. Det är alltså en ren feltolkning av vad jag sagt, något sådant har jag aldrig hävdat. Och tvärtom är det ju så att religionsfriheten garanteras bäst i sekulära samhällen. I länder där religiösa dogmer har stort inflytande eller kontroll över t.ex. lagstiftning är det kärvt för den och för andra mänskliga rättigheter. Pluralism kräver det allmännas livsåskådningsneutralitet.

Jag har självklart aldrig skrivit eller yttrat att samhället ska vara religionsfritt.  Det jag säger exempelvis den 10/9 är att man inte får inskränka andra rättigheter i religionens namn.

Några, till och med en statsvetare som Marie Demker, verkar ha missuppfattat vad det innebär att den sekulära staten sätter ramar för det som av grupper och enskilda åberopas som deras religionsfrihet. Och blivit provocerad av tanken på att staten gör detta. Men: vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.

Samhällen som inskränker religionsfriheten på det sätt som mina kritiker tycks mena att jag menar är inte demokratier utan diktaturer. I Kina och i andra diktaturer har man velat ha samhällen utan religiösa uttryck. Hur man ens kan komma på tanken att det är detta jag förespråkar faller tillbaka på tolkarens egen tanke.

Etikern Susanne Wigorts Yngvesson och andra verkar ha uppfattat det som om ingen rättighet står över någon annan. Mänskliga rättigheter är förvisso absoluta. Men rätten till liv och hälsa är överordnade principer mot vilka en hel del andra rättigheter vägs. Det förfarandet är helt okomplicerat utifrån åtminstone mina utgångspunkter. Jag vill tillägga att jag är glad över att det är jurister som avgör dessa frågor. Den mer ideologiskt färgade retoriken kring mänskliga rättigheter inom etik och teologi ställer till en del problem.

Att jag diskuterar dessa frågor offentligt, och har skrivit tillsammans med personer som inte delar min kristna tro, har nu utlöst ett drev mot mig personligen på internet. Denna mentalitet tycks existera främst hos präster. Facebook, bloggar och öppna omodererade kommentarsfält ger oanande möjligheter för kollegor, tycks det.

Vänner tog i förra veckan kontakt för att göra mig uppmärksam på vad som sker mot mig bland prästvigda kvinnor på Facebook. Till mig kommer från en kollega hot om brev till biskop och domkapitel. På Facebook har då redan spridits uppgifter om att biskopen är vidtalad vad gäller mina åsikter. Okända människor skriver elaka kommenterar om mig som får ligga kvar dag efter dag. Ärekränkande epitet tillskrivs mig av kollegor. En av mina vänner rings till och med upp av en kollega hon inte känner för att diskutera mig. Man trycker på gilla-knappar när jag hoppas på och misstänkliggörs i artiklar. Till saken hör, och som en belysning av detta drev, att en artikel som inkom till Kyrkans tidning var så grov att den inte kunde publiceras. Den låg dock ute en stund på nätet, men fick sedan tas bort på grund av det förolämpande innehållet. Artikelförfattaren fick skriva om, den artikeln ligger ute.

Man är också upprörd över att jag är med i Fri tankesmedja. Det är en smedja för fritt tankeutbyte i upplysningstraditionens anda. Smedjan vill slå vakt om individens fri- och rättigheter. Vi som är med representerar enbart oss själva och våra egna åsikter. Det är vare sig en trosgemenskap eller en åsiktsgemenskap. Vi tänker och tror olika men förenas av engagemanget för mänskliga rättigheter. Det är till intet förpliktigande att vara med. Allt detta kan den som vill läsa i den offentliga programförklaringen.

Men mina kritiker har bara läst orden ”verka för sekulär etik och politik” som står där och gjort sina egna tolkningar av dem. Tolkningar som alltid utfaller till min nackdel.

Efter långa och viktiga diskussioner, och just för att det står att man enbart representerar sig själv och sina åsikter, enades vi om skrivningen om sekulär etik och politik. För mig kunde det lika gärna stå ”sekulärt samhälle” (se nu min definition ovan). Orden ”verka för sekulär etik och politik” ska också förstås mot bakgrund av sammanhanget de står i: att främja upplysningstraditionens anda och värna individens fri- och rättigheter.

Till sist: jag talar med vem jag vill, jag intar vilka positioner jag vill, i den grad jag vill och kan uttrycker jag också dessa mina åsikter offentligt.

(Diskussionen kring debattklimatet är ständigt aktuell i samhällsdebatten. Läs: Lena Andersson,DN, Annina Rabe, SvD)