kristen opinion

Vad är luthersk kristendom? Den frågan kan få nästan hur många olika svar som helst i dagens kyrkoliv, om den över huvud taget ställs. På kanslihåll i Svenska kyrkan lär man till och med se reformationsjubileet 2017 som ett slags firande av kyrkosplittring., vilket väl måste innebära ett programmatiskt ointresse för luthersk teologi. Någon kanske omformulerar frågan ungefär så här: Vad är luthersk kristendom för dig? Som om det inte fanns något objektivt sätt att avgöra saken. 

Den lutherske 1900-talsteologen Hermann Sasse såg saken annorlunda. Hans skrift Was heisst lutherisch? publicerades redan 1934 och ger klart besked. (Den norska utgåvan Hva er luthersk kristendom?, översättning av Leiv Aalen, trycktes 1978 och anbefalles varmt. Sök den på antikvariat! Eller ännu hellre, övertala något framåt förlag att trycka den på nytt! Norska språket är inget problem). 

Det är ingen omfångsrik bok, men innehållet är desto rikare. Sasse behandlar betydelsen av den lutherska reformationen och beskriver klart vad som kännetecknar den lutherska kyrkan, inte minst i förhållande till den reformerta traditionen (och Karl Barth). Frågeställningarna är förstås präglade av den kyrkokamp som utkämpats i Tyskland under förra seklet, unionssträvandena mellan reformerta, lutheraner och unierade osv. Men det han skriver är allmängiltigt och ger viktiga ledtrådar när det gäller luthersk kyrkoidentitet också idag.

Herman Sasse föddes 1895 och dog 1976. Han studerade filologi och teologi i Berlin, men under hans studietid bröt Första världskriget ut - Sasse blev en av endast sex överlevande från sin bataljon i skyttegravskriget i Flandern. Krigets och dess erfarenheter var, det ansåg han själv, hans handledare i praktisk teologi. 

Han prästvigdes 1920 och tjänstgjorde bl a som Sozialpfarrer bland fabriksarbetarna i Berlin under depressionens och hyperinflationens tid. Doktorsgraden tog han i Nya testamentet. Efter studier i bl a USA blev han engagerad i den ekumeniska rörelsen och så småningom - 1933 - professor i kyrko- och dogmhistoria med konfessionskunskap i Erlangen. Tidigt såg Sasse vad den nationalsocialistiska ideologin och rörelsen innebar. Tillsammans med bl a Dietrich Bonhoeffer formulerade han den s k Bethel-bekännelsen (1933) mot rörelsen Deutsche Christen och den nazianstuckna teologin. Bethel-bekännelsen - som hade en tydlig luthersk profil - har betecknats som mer teologiskt och politiskt klar än den mera kända Barmen-deklarationen (1934).

Regimen drog in Sasses pass 1935, men tack vare beskydd från fakultetsdekanen i Erlangen kunde han fortsätta undervisa under hela krigstiden. När de evangeliska kyrkorna skulle reorganiseras efter Andra världskriget ville han som konfessionell lutheran inte gå med på den kyrkounion mellan konfessionerna som blev Evangelische Kirche in Deutschland (EKD). År 1948 slöt han sig i stället till en av de lutherska frikyrkorna, och året därpå emigrerade han till Australien. Där kom han att verka som professor vid det lutherska teologiska seminariet i North Adelaide. Hans inflytande och påverkan på den lutherska kyrkan i Australien blev omfattande och präglande. Men hans betydelse har sträckt sig långt därutöver. Inom amerikansk lutherdom har Hermann Sasse länge varit en auktoritet, inte minst inom Missourisynoden. Och för många lutherska teologer och präster i sitt fosterland fortsatte han att vara en viktig röst; hans innehållsrika Briefe an Lutherische Pastoren publicerades från 1949 i tidskriften Lutherische Blätter. Även av vår egen Bo Giertz var Sasse uppskattad. 

Och, som sagt, aktuell är han fortfarande. Hans bok om Luthers lära om realpresensen i nattvarden (This is my body) är en klassiker som trycks i nya upplagor. Och kampen om bekännelsen är minst lika skarp i vår tid. I världen och i Sverige. Många tänker att det bara är en strid om ord när man tar det allvarligt med läran. Men Hermann Sasse säger (i norsk språkdräkt):

Dette er ikke som man vel ofte har ment, uttrykk for en falsk intellektualisering av kristentroen, men en fölge av den reformasjon som kom med Martin Luther og som en gang på nytt laerte kristenheten det dödelige alvor i spörsmålet om den rene laere, om evangeliets sannhet. Når den lutherske reformasjon har krevd at evangeliet skal laeres "rent", da forstår den med "ren laere" noe mer enn en korrekt teologisk teori. For Luther og reformasjonens bekjennelsesskrifter betyr "laere" og det "å laere" det samme som disse ord betyr i Det nye testamente: forkynnelsen av evangeliets frelsesbudskap for mennesker.

Christer Hugo

Stiftsadjunkten Anna Karin Hammar återgav på Teologifestivalens blogg på självaste Första maj en berättelse om arbetarekommunen och församlingen i Skutskär från 1900-talets början. Sedan  det lokala bruket nekat arbetarekommunen att mötas i dess lokaler upplät kyrkoherden kyrkan för de politiska mötena. Ja, man fick minsann även sjunga Internationalen. Gulligt? Kontextuellt? Tja, kristen opinion undrar ändå. Nu tycks det ju ligga i linje med Hammars och andras syn att vi kan frälsa oss själva genom klimatsmarthet och liknande. Men skulle det ändå inte vara magstarkt att sjunga Internationalens andra vers i en kyrka invigd åt evangeliets förkunnelse?

I höjden räddarn vi ej hälsa, 

ej gudar, furstar stå oss bi,

nej, själva vilja vi oss frälsa,

och samfälld skall vår räddning bli.

Men det är klart - när klimatet trummats igenom som bekännelsefråga som det icke gives avvikelse från, då kan versen naturligtvis även införas i psalmboken. Skutskär var bara tidigt ute.

Christer Hugo

Friedrich Wilhelm Graf heter en teologiprofessor vid Münchens universitet. Han är lite av den tyska evangeliska kyrkans gossen Ruda, inte ett ögonblick rädd att sticka ut hakan och få på pälsen. Förra året kom hans debattbok Kirchendämmerung (Kyrkoskymning), med underrubriken: "Wie die Kirchen unser Vertrauen verspielen" ( ungefär, Hur kyrkorna schabblar bort vårt förtroende). 

Bakgrunden är de stora folkkyrkornas (dvs de romersk-katolska respektive evangeliska) kris i Tyskland. Statistiken pekar stadigt nedåt. Båda kyrkorna förlorar medlemmar i hög takt. Och detta gäller inte endast de nya förbundsländerna, dvs f d DDR, utan det är ett landsomfattande fenomen. Graf diagnostiserar krisen och pekar med ofta effektiva argument (alltså inte bara tyckanden, nota bene) på ett antal orsaker, ett antal nutida kyrkliga "odygder": den moderna prästutbildningens förakt för bildning, tendensen att ersätta evangeliets förkunnelse med olika "symbolhandlingar", kyrkornas moralism, kyrkornas besserwisseri när det gäller samhällsfrågor, diakonins socialpaternalism osv.

Graf gillar folkkyrkan. Han är protestant i gammal mening, dvs han står för den protestantism som växter fram i det tyska 1800-talet inte minst utifrån Schleiermachers teologi. Så en lutheran med Konkordieboken inom räckhåll kan knappast skriva under på alla hans meningar. Men poänger har han onekligen. Och det är njutbart att läsa en teologisk debattbok som - som sagt - inte mest handlar om tyckanden och kännanden, utan som innehåller resonemang som faktiskt underbyggs med argument. Från en svensk horisont gör man dessutom lätt några funderingar vid läsningen: Vad skulle Graf säga om folkkyrkans och predikans kris i Sverige? Vad skulle han säga om han tog del av utbudet när det gäller "prova på"-andlighet i Svenska kyrkan?

Nåväl. Men vad göra? Jo - och nu kan ledamöter av kyrkomöte och förtroendevalda på andra nivåer spetsa öronen - det avgörande för den evangeliska kyrkan, säger professor Graf, är att uppvärdera prästämbetet och i synnerhet då församlingsprästen. Alla empiriska undersökningar av vilken samhörighet protestanterna i Tyskland känner med sin kyrka visar enligt Graf att den är kopplad just till den lokale prästen och hans/hennes person. Graf:

Församlingsprästens ämbete är för medlemmarna det avgörande ämbetet - om inte annat, så på grund av förrättningarna - och därför måste det stärkas. Alltså ska lönerna höjas, det måste skapas attraktiva arbetsbetingelser för såväl män som kvinnor, man måste befria prästerna från dysfunktionella sysslor (förvaltning, byggplanering osv). Och framför allt måste yrkesrollen återigen bli professionellt definierad, dvs enligt teologisk kompetens.

Och så slutar Graf hela sin framställning med denna spetsformulering:

Den evangeliska kyrkans framtid avgörs hos dess präster (manliga och kvinnliga, Pfarrern und Pfarrerinnen).

Man tänker på nyare utbildningsreformer i prästutbildningen i Svenska kyrkan, nedvärderingen av teologisk kunskap och expertis i ledande kyrkliga kretsar och nedmonteringen av den klassiska lutherska prästrollen som det gudomliga ordets tjänare, man tänker på erosionen av den teologiska bildningen och kunskapen även på universitetsnivå. Och blir - ja, lite sorgsen.

Christer Hugo

På den s.k teologifestivalenbloggen skriver diakonen Annika Spalde om ett föredrag KG Hammar höll i Linköping nyligen. 

Den agenda man numera ständigt trummar in verkade stadigt vara på plats: Mission i något slags för kristen tradition igenkännbar mening spolas. Att tron också är ett försanthållande är passé och fel. Evangeliet får stryka på foten för gärningslära. Och Jesu budskap är i först hand politik (Guds rike ska vara här, punkt slut). Vi känner igen det. 

Enligt Spalde sade KG Hammar ungefär så här om fred:

"Fred är alltså inte något tillval för en kristen utan del av själva kallelsen och livet. Fred är som en förväntan i varje val: kommer jag genom detta val att bygga fred, och förutsättningar för fred, eller kommer jag att skjuta freden längre in i framtiden?" 

En fråga som verkligen bör ställas rakt in i det egna kyrkliga sammanhanget först. Det är liksom inget fridsrike som råder där. Vad intressant det är med alla dessa vackra ord: fred, människovärde, kärlek, öppenhet. Och vad kristna människor använder dem ofta. 

Annika Borg och Christer Hugo

Bara vi moderniserar gudstjänsten, så kommer folk till kyrkan!

Bara vi tar bort tråkiga psalmer och blir lite lättsammare! 

Bara vi inte vore så konservativa och envisades med alla gamla och konstiga ord! Och detta med att sitta och stå, sitta och stå hela tiden, bara förvirrande.

Bara vi hänger med och frågar vad folk vill ha, så kan vi nog behålla medlemmarna!

Har du hört det förut? Ibland är det tydligt utsagt. Oftare ligger det som en outsagd förutsättning när Svenska kyrkans framtid diskuteras. Det känns som att vi i desperation över vikande siffror fallit för samtidens lösen: Hippast, vackrast, modernast och mest underhållande vinner. Det känns som att vi ställt upp i religionens egen Idol.

Då kan det vara idé att fundera lite kring de yttre förutsättningarna för Jesu verksamhet. I dagens evangelium (Matt 21:1-11) läser vi om hur han gör sitt intåg i Jerusalem. Det gör han inte på en vacker vit hingst som de romerska kejsarna och deras generaler. Han rider in på en åsna. Ett lastdjur. Och den är inte ens hans - han har lånat den.

Vi kan spåra ett mönster, ett mönster ända från början. Jesus föddes inte i familjens eget hus. Maria och Josef fick låna husrum i ett stall. Och när Jesus vandrar runt och predikar i det heliga landet har han ingen egen tillflyktsort att vila ut på. Som han själv säger: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud." (Matt 8:20). Det kungliga intåget i Jerusalem - ja, som sagt, det gör Jesus på en lånad åsna. Och snart, om ett par dagar bara, ska han samla sina lärjungar till den sista måltiden - och den första nattvarden - i en lånad lokal.

Alltså: Kraften i Guds rike finns inte i något yttre. Kyrkans kraft och framgång hänger inte på kyrkobyggnader och uppdaterade handböcker. Inte så att det i och för sig är fel med egendom och att vara noga med den - det hör till förvaltarskapet och ansvaret. Inte så att det i och för sig är fel att bekymra sig om yttre ordningar och liknande. Men skatten är inget annat än Guds ord, inget annat än budskapet om att Gud i Kristus har försonat världen med sig själv. Där bor kraften. I evangeliet. Och det fungerar lika bra oavsett om det förkunnas i en ägandes ståtlig kyrka eller i en lånad lokal, som vid den första nattvarden. Men - är det inte evangeliet som förkunnas, då hjälper varken nya högtalaranläggningar eller förstklassiga musikinstrument.

Nu gör Jesus sitt intåg. På ett lånat lastdjur, en inte särskilt imponerande åsna. Han gör sitt intåg för dem som ena dagen ropar: "Hosianna!" och den andra: "Korsfäst!" Han gör sitt intåg för oss som stapplar och snubblar och som ibland inte har en aning om hur vi ska ställa vårt liv. Han gör sitt intåg, och blicken fästs, inte på hur ståtlig han ser ut eller hur många som är hans efterföljare eller hur duktiga de är på att göra PR för sig själva, utan på Honom själv. Frälsaren för sådana som dig och mig. Guds Lamm som tar bort världens och vår synd. Det enda nödvändiga. Välsignad är han som kommer i Herrens namn.

Christer Hugo

Påsken närmar sig, den kristna kyrkans största och viktigaste högtid. Innerst och ytterst är det ju påskdramats händelser allt handlar om, dvs Jesu död på korset och hans uppståndelse på tredje dagen. Det är kristendomens grundfakta. Centrum. Kristi försoning och Kristi seger över döden. De dagarna detta hände i det heliga landet förändrade allt. Bokstavligen allt.

Varje gång vi firar nattvard i Svenska kyrkan minns vi liturgiskt dessa grundfakta. Vi förkunnar Herrens död och bekänner hans uppståndelse till dess han kommer åter i härlighet. Vi sjunger Agnus Dei, O Guds Lamm, som borttager världens synder. 

Men - hur gör man egentligen i Härnösands domkyrka? Sjunger man en annan sång där? Stiftsbiskopen Tuulikki Koivunen Bylund yttrade nämligen på Svenska Dagbladets Idag-sida häromdagen (28 mars) att hon själv ogärna talar om Jesus i offertermer. Ja, till och med:

Ju mindre offerlamm han är för oss, desto större källa till inspiration kan han vara!

Detta är naturligtvis uppseendeväckande, även utifrån det faktum att prästen Ulla Karlsson i Västerås stift till sist såg sig nödgad att sluta verka som präst sedan hon offentligt skrivit liknande saker. Men biskopen har kanske inte liknande planer? (Eftersom biskopen i samma SvD-artikel talar sig varm för "de maktlösas perspektiv" är det emellertid lite märkligt att hon inte ställde upp för sin maktlösa meningsfrände på verkstadsgolvet, komministern Ulla Karlsson, när debattens vågor gick som högst. Eller så är det inte märkligt alls. Det är helt enkelt så det brukar gå till.) 

Uppseendeväckande är Koivunen Bylunds yttrande dock först och främst rent teologiskt. Än en gång: vad sjunger man egentligen i stället för O Guds Lamm i Härnösands domkyrka? Lex orandi, lex credendi - som man ber, så tror man ju. I mässans klassiska ordning kan man knappast komma ifrån att Jesus är just offerlammet - det som offras för våra synder. Att detta är en obekväm lära även för andra biskopar än Koivunen Bylund är helt klart. Även biskop emeritus Martin Lind tar i en artikel i Svensk Kyrkotidning (6/2012) avstånd från klassisk kyrkolära om Kristi försoning. Han skriver:

Kristen försoning handlar inte om blod, offer eller juridiska utlåtanden vägda på guldvåg. --- Den kristna berättelsen om hur Gud sänder sin Son till jorden är då inte en skildring av människan inför rätta med en allvetande, allsmäktig Gud som domare. Den berättelsen har haft historisk betydelse men har sedan länge för många av oss mist sin lyskraft.

Vad är det då som enligt biskop Lind har "lyskraft"? Det är själva berättelsen:

För mig återstår då den berättelse som dramatiskt och poetiskt skildrar kampen mellan gott och ont. --- Denna berättelse återger en väg ut ur det svartaste mörkret.

Det viktiga i försoningen för kristenlivet är, menar biskopen,

en tillit till den stora berättelsen som jag fått del av och som gång på gång ger mig ny styrka.

Vad biskopen emellertid inte klargör är följande avgörande fråga: Är den stora berättelsen sann? Det vill säga: Har det som evangelierna berättar om verkligen hänt, på en bestämd plats i en bestämd tid? För Bibeln själv och för de första kristna är detta fundamentalt: Kristustron är grundad i historien. Det hände verkligen. "Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne", skriver aposteln Paulus (Rom 5:6). Och apostelns ord om uppståndelsen kan knappast missförstås heller: "Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder." (1 Kor 15:17).

Biskop Lind ger inget besked om han menar att "den stora berättelsen" är en berättelse som förmedlar frälsningsfakta. Eller om till äventyrs principiellt sett vilken berättelse som helst som "återger en väg ut ur det svartaste mörkret" kan duga att hämta styrka ur; i så fall kan ju både H C Andersen och bröderna Grimm stå till tjänst. Vi behöver väl inte vara bundna till en enda berättelse, det är väl torftigt? Men vad ska vi då ha kyrka och gudstjänst till? Biblioteket är kanske en lämpligare plats att samlas på.

För den som vill ha annat än sagor när det blir skarpt läge i livet, för den som tror att Paulus var något viktigt på spåren, så är fortfarande den sjungna bönen i mässan högaktuell och full av tröst: O Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.

Christer Hugo

Räknar vi med Jesus och hans gudomliga närvaro i vårt dagliga liv? Räknar vi med Guds kraft i vardagen, inför våra uppgifter, vårt arbete och våra projekt av olika slag? Det är utmaningen till oss från dagens evangelium, texten i Joh 6:1-15 om när Jesus bespisade omkring fem tusen män (plus kvinnor och barn) med fem kornbröd och två fiskar.

Frågorna som anmäler sig inför det akuta problemet är helt relevanta:

Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?

Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.

Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?

Det är konkret och påtagligt. Människor behöver något att äta här och nu, hur ska vi lösa det? Filippos har gjort en rimlig uträkning. Han har verkligen tänkt efter och kalkylerat. Och resultatet blir: Det går helt enkelt inte.

Men felet är inte Filippos beräkning och planering. Den är nog så förståndig och viktig. Felet är, säger Luther i en predikan, att han bara vill räkna och inte samtidigt tänker på att Jesus är med dem. Så här borde Filippos ha resonerat i stället:

Två hundra silverpenningar vore inte nog för att var och en skulle få ett litet stycke, men Gud ske lov, att vi har dig hos oss, käre Herre Jesus. Genom din välsignelse och hjälp kan vi ju få bröd nog, fast vi inte har ett öre och befinner oss mitt i öknen. Du kan ju en konst, som andra människor inte kan. (Martin Luther, Huspostilla).

Så frågan är densamma till oss som till Filippos och Andreas: Vill vi bara räkna men inte tro?

Christer Hugo

Visst är det roligt när Martin Luthers namn nämns, även i en predikan från Seglora smedja. Men är det osmält och okunnigt blir det genast mindre roligt. kristen opinion kom att läsa en predikan hållen av smedjans chef Ewa Lindqvist Hotz på Första söndagen i fastan. I denna predikan får reformatorn ge stöd åt ett ursinnigt utfall mot Bibeln - något som utan tvivel hade förvånat (och förargat) högstdensamme. Lindqvist Hotz:

Den här söndagen, när vi har att göra med en bibeltext som måste betecknas som en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap (1 Mos 16:1-13, kristen opinions anmärkning), ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss.

Selektiv läsning? För Luther var förvisso Kristus Bibelns stjärna och kärna. Han läste kristocentriskt - det avgörande var det som "driver Kristus", Christum treibet. Men detta innebär en diametralt annan inställning än den som Segloras predikant står för. Det finns hur många citat som helst som visar på Luthers höga uppfattning om Bibelns auktoritet, vikten av att tolka det i Bibeln bokstavligt som Bibeln själv framställer bokstavligt, att inte sätta sig till doms över Skriftens ord osv. I en notering angående Joh 5:39 (där Jesus säger: "Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig...") skriver han:

Vi ska forska, säger Han, inte sätta oss till doms; inte bli herrar utan lärjungar; inte införa våra uppfattningar i Skriften, utan ta ut vittnesbördet om Kristus ur den; och så länge som vi inte rätt finner Kristus i den, så forskar vi heller inte rätt i den.

Det är vad Martin Luther lär oss om Skriftens bruk.

Christer Hugo

När man förrättar dop i den danska lutherska folkkyrkan är man mera rakt på sak när det gäller ondskan än vad vi är vana vid. I det danska dopritualet ingår nämligen avsägelsen av djävulen. Dopkandidaten - eller, om det är ett litet barn som ska döpas, föräldrarna - får frågan:

N.N. Avsäger du dig djävulen och alla hans gärningar och allt hans väsen? - Ja!

Liknande formuleringar finns även i den romersk-katolska dopordningen. Det vittnar om en medvetenhet om att dopet och det kristna livet i dopet är insatt i ett kosmiskt sammanhang - i kampen mot ondskan, det som är denna söndags tema. Genom dopet inlemmas människan i Guds rike. Och Guds rike är motsatsen till djävulens rike. Det handlar om ljus och mörker, liv och död.

I våra svenskkyrkliga sammanhang är vi mera inlindade. Vi har ofta svårt att orda så mycket om ondska och djävul över huvud taget. Och inte brukar vi driva ut demonerna och gå i närkamp med djävulskapen, som Jesus gör i dagens evangelium (Luk 11:14-26). I stället bortförklarar vi gärna det onda, psykologiserar det eller urskuldar det. Vi talar hellre om en besvärlig uppväxt eller trassliga sociala förhållanden. Eller så lokaliserar vi helt enkelt det onda på somliga personer eller företeelser. Då har vi kontroll. Då kan vi ta avstånd. Det kan vara Hitler, Stalin, Bin Laden - eller varför inte homofober eller sverigedemokrater? Det är liksom bekvämt att ondskan härjar hos någon annan och inte hos oss eller mig. Så klarar vi oss själva från att oroas i samvetet. Och känner oss lite bättre och godare.

Bibeln är dock mycket realistisk när det gäller ondskan. Och den ger inga frizoner för somliga människor, så att de - eller vi - ska kunna känna sig utanför striden. Gentemot ondskan finns inget kompromissutrymme. När evangeliet idag berättar om hur Jesus drev ut en stum demon ur en plågad människa, så blir det tydligt att ondskan är en reell makt. Och att vi står i en verklig kamp. Ondskan kan förslava en människa, behärska henne. Det räcker med att slå på TV:s nyheter eller öppna tidningen på morgonen, så förstår vi allvaret. Demonin är verklig. Djävulen är på gång.

Men inte bara utanför oss. "Lev som ljusets barn", uppmanar aposteln Paulus de kristna i Efesos i episteltexten (Ef 5:9). Är det vad vi gör varje dag? Godhet, rättfärdighet och sanning - är det en heltäckande beskrivning av dig och mig? Ärligt nu: är det så jag lever, tänker och är? Nej, vardagsondskan finns också hos mig. Egoismen, kanske till och med den där stumma demonen i evangeliet, den som får mig att vara tyst och tiga när jag egentligen borde tala och protestera. Den stumma demonen som härjar på skolgårdar och arbetsplatser när mobbningsoffret trängs mot väggen och jag bara står där och säger ingenting. Jag känner igen honom. Synden, det ondas makt, finns också hos mig. I mig.

Så kampen går rakt genom mitt eget hjärta. Jag kan inte ställa mig vid sidan om. Jag kan inte förhålla mig neutral i striden mellan Gud och djävulen. Neutralitetens tomhet är i själva verket farlig. Det ser snyggt och städat och kliniskt ut, men - som Jesus säger - "när den (orena anden) så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början."

Tomhet och liknöjdhet - kanske det är det farligaste av allt.

Men då verkar det ju nästan hopplöst! Ondskan och demonin verkar inte gå att få bort. Världen är fast i sina onda cirklar. Jag är fast i mina onda cirklar. Hopplöst.

Om det inte vore för Jesus.

"... om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er", säger han. Ondskan är stark, men Jesus är starkare. Det är inte kört. Det är inte hopplöst, eftersom Gud själv - livets Gud - har sträckt ut sin hand och rört vid vår jord och vid oss, genom sin Son Jesus Kristus.

Kampen pågår visserligen, men det är inte en kamp mellan jämbördiga parter. På den ena sidan står en stark ond makt, men på den andra står en starkare gudomlig makt. Tydligast blir det när kulmen på kampen nås, dvs när korset reses på Golgata. Där står det avgörande slaget. Och det slaget har Gud vunnit en gång för alla. Satan kunde aldrig besegra Jesus, och Jesu seger blev uppenbar när inte ens döden kunde behålla honom.

Med Jesus i ordet och sakramenten vågar vi ta upp vår egen strid varje ny dag. I nederlagen är han vår förlåtelse, vår frid - och vår seger. Han är vår bundsförvant, broder och Frälsare i den dagliga kampen. Vårt hus är inte tomt. Det är fullt av Guds kraft.

Christer Hugo

Blommigt och fluffigt skrev kyrkoherde Hans Ulfvebrand, Sofia församling, och Sven Esplund, 1 vice ordf i stiftsstyrelsen i Stockholms stift, i Kyrkans Tidnings nätupplaga den 7 mars. Ämnet var Seglora smedja. I artikeln fanns de "rätta" formuleringar som vi inte minst under det gångna året fått god övning i att känna igen som shibbolet (se Domarboken 12). Det talas om vikten att "förstå och bemöta medmänniskor", även sådan som lockats av "extremistiska tankegångar". Det varnas för de "enkla lösningarna". Härvidlag förväntas Seglora vara en spjutspets:

Därför behövs också i kyrkans närhet aktörer som ständigt kan uppmärksamma och problematisera extremismen, de snabba lösningarnas väg. ---

Vi vill därför uttrycka vår övertygelse att uppgiften att värna det mänskliga är central för alla som lever och verkar i kyrkan och i det svenska samhället. Att övervinna misstänksamhetens främlingskap och uppresandet av nya barriärer mellan trosuppfattningar och samhällsgrupper, detta är vårt gemensamma ansvar: Se människan.

Skiljelinjen är klar mellan de koncilianta och fredsälskande respektive de rabiata och barriärbyggnade. Välkommen till Segloras fridsrike!

Men så kommer en ny dag. Vi skriver den 8 mars, internationella kvinnodagen. Då kan man läsa en artikel av frilansjournalisten Helena Hägglund om kvinnodagens hjältar på Segloras hemsida. Ulfvebrand/Esplunds blommor har vissnat. Fram träder ett mera naket språkbruk. Ett nyckelord i hennes text är - "förgöra". Det förekommer fyra gånger på tre rader, exempelvis så här:

Vi förgör patriarkatet genom motstånd mot auktoriteter.

Hur blev det nu med barriärerna och att "mänskliggöra den Andre"? Hägglund:

Är vi överens om att förtryck mot kvinnor inte kan accepteras, då ställer vi oss bredvid vår niqabbärande syster, tar en sten och kastar mot militären. Då går vi alla till politikerns födelsedagsfest och ger honom fingret.

De snabba lösningarnas väg var det, ja. Skulle man vara för eller mot den? Hur står det till med dialogen i praktiken?

Christer Hugo

"Andlighet" är ofta ett positivt laddat ord i den svenska samtiden. Det har dessutom den fördelen att det kan betyda nästan vad som helst. Det kan innebära healing och möten med spöken ute i villor på landsbygden. Det kan vara spådamer och schamaner. Det kan vara heliga danser och mindfulness, i och utanför kyrkan. Det kan vara samlingar för sökare med kristna förtecken i Svenska kyrkans regi. Etc. Allt går in under begreppet "andlighet", som alltså är mycket användbart.

Om man vill spetsa till det, fungerar begreppet "andlighet" också alldeles utmärkt i ett läge där (Svenska) kyrkans inre sekularisering och identitetsförlust kan beskådas av alla. Den som är osäker på - eller helt enkelt okunnig om - vad man ska tala om och relatera till i en kristen kyrka kan alltid att säga att det är viktigt med andlighet och möten och liknande.

"Andlighet" är med andra ord inte alltid lika med kristen tro och kristen andlighet, inte ens i kyrkliga sammanhang. Det bör den som tar del av predikoturer och kyrklig reklam vara medveten om. I en intressant och belysande debattartikel av kyrkoherde Hans Ulfvebrand och prästen Marianne Blom i Kyrkans Tidnings nätupplaga den 24 februari illustreras problematiken. Rubriken är "Står lära mot liv?". Ulfvebrand och Blom berättar om tankesmedjan "Kristen och sökare" i Sofia församling i Stockholm. Där, vid tankesmedjans träffar, är "inriktningen på liv - andligt liv - och i mindre utsträckning på 'lära'". Ja, skriver man,

Vi präster deklarerar också ibland, att vi inte är där för att klarlägga gamla "sanningar" utan på goda grunder sätta människan själv och hennes andliga erfarenheter i förgrunden. Ingen så kallat troende har haft något att invända mot detta. Man är öppen för att den äkta andlighet som kristna och andra sökare antas arbeta med finns inom människan själv.

Tydligt framgår ändå att det är den jungianska teoribildningen som är rastret för verksamheten, så helt förutsättningslösa är man alltså inte. Av kyrkliga förebilder nämner man biskop John Shelby Spong och Ludvig Jönsson. Det har visat sig att i Spongs efterföljd blir detta att stå för ett profilerat kristet budskap i förhållande till andra religioner och läror närmast en skymf mot "den andre". Inte undra på att man måste ta till Carl Gustav Jung i sitt sökande.

Det må man förstås göra, om man nu vill. Men om sökarljuset konsekvent vänds inåt och all andlighet i princip blir lika värdefull, handlar det då verkligen om kristen tro längre? Andlighet och tro i kristen tappning innebär nämligen inte

att det finns en möjlighet att nå en högre nivå och att tron till sitt innersta väsen har att göra med idén om människans inneboende förmåga till transformation.

Kontrasten blir iögonfallande mot vad som står i absoluta centrum för kristen andlighet: Kristus och uppenbarelsen i honom. Kristi evangelium, ordet om försoning och frid i hans namn, kommer utifrån till människan, inte inifrån människan själv. Det är ett ord som ingen människa har en inneboende förmåga att tänka ut, utan som måste ges henne genom att Gud uppenbarar det. Martin Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till tredje trosartikeln: "Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i den rätta tron". (Den intresserade kan även slå upp Augsburgska bekännelsens artikel V, där Melanchthon säger samma sak.)

Alltså, trons paradox än en gång: Jag tror att jag inte kan tro, men Gud kommer till min hjälp med sitt ord. Genom det verkar Gud och skänker det jag inte kan åstadkomma själv, hur jag än bemödar mig med andliga övningar som ska ta mig till olika nivåer. Inför Gud finns för människan bara en nivå: mottagarens. Eller tiggarens, som Luther sade. Där är vi alla helt lika. Det är utgångspunkt och arkimedisk punkt för kristen andlighet. 

Christer Hugo 

Är den kristna kyrkans uppgift att göra världen bättre? Det menar många, inte minst inom Svenska kyrkan, och den uppfattningen tar överhanden i takt med att blicken för kyrkans andliga uppdrag fördunklas. Nedmonteringen av klassiskt missionsarbete inom Svenska kyrkan bär syn för sägen.

På sin blogg den 20 febr ger domprost Mats Hermansson i Visby besked om vad han och många med honom anser vara mission: "Målet för Guds mission, som kyrkan verkar inom, kan alltså sammanfattas med att jorden ska bli en bättre plats att leva på - ett mänskligare klot."

När Hermansson ska svara på de välformulerade frågor han får i kommentarfältet återkommer - bland somliga mera svårfångade resonemang - också det som är centralt för dem som tänker som han beträffande mission, nämligen nedvärderandet av missionsbefallningen i Matt 28:18ff. Där säger ju Jesus till sina lärjungar (och alltså till oss i kyrkan): "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." Den befallningen avslutar Matteusevangeliet. Den är kyrkans arbetsinstruktion.

Men denna, så tydlig och klar den är, räcker liksom inte. Nej, säger Hermansson till och med: "Det är vilseledande att säga att missionens syfte är kyrkans tillväxt, att det främst skulle handla om att inkludera så många som möjligt i kyrkans liv och organisation." Vilseledande - Hermansson uttrycker sig faktiskt så. Helt på tvärs mot Jesu ord i missionsbefallningen.

I stället är uppdraget, enligt domprosten, att "i ord och handling visa på evangeliet om Guds befriande och gränsöverskridande kärlek och... att påminna människan om sitt medarbetarskap för en bebolig (sic) värld - för alla människor. Det är", fortsätter han, "att lägga ribban för lågt om vi tror att kyrkans mission i världen främst skulle handla om att värva medlemmar."

Till detta är att säga att vi faktiskt inte behöver fundera på var ribban ska läggas. Det är ett tecken på kyrkans inre sekularisering och identitetskris när vi i stället för att ta Herren på allvar upplever att vi måste börja hitta på egna projekt för att få något att göra och vara betydelsefulla. Naturligtvis ska kristna medverka till att barmhärtighet och godhet sprids - vår dagliga gudstjänst gör vi i tjänsten för medmänniskan. Den springer ur hjärtan som är upplivade av att Gud så rikligt tjänar oss med ordet och sakramenten. Men kyrkans unika uppgift är att förkunna evangeliet om vad Gud i Jesus Kristus har gjort för oss och alla människor och att genom detta enastående budskap göra människor till lärjungar. För evigheten. 

Sedan tror vi att Gud även upprätthåller världen, intill den dag då han gör allting nytt. Men världen styrs inte genom evangeliet och kan inte styras genom evangeliet. Ett sådant projekt är dömt att misslyckas. I världens sammanhang måste orätt straffas och rätt belönas - genom goda samhälleliga ordningar, genom polis och försvar etc. I världens styrelse och för att hindra ondska och våld att ta överhanden kan kristna samarbeta med poliser, jurister, socialarbetare, myndighetspersoner, engagerade vanliga medborgare osv av alla möjliga övertygelser och trosuppfattningar. Det bör gå alldeles utmärkt. Erfarenheten visar dessutom att det väldigt ofta gör just det.

Samtidigt gäller den bibliska realismen. "Världen", säger Luther, "är som en drucken bonde till häst. Lyfter man upp honom i sadeln från ena sidan, faller han ner på den andra." Inget blomsterspråk kanske. Men mycket realistiskt.

Christer Hugo

Strukturutredningen inom Svenska kyrkan har utsatts för skarp kritik. Just nu torde remissvaren behandlas på kyrkokansliet. I höst ligger ärendet på kyrkomötets bord.

Till utredningens svaga punkter hör ecklesiologin, synen på vad kyrka och församling innerst är. Strukturutredningen föreslår bl a att i varje församling som ingår i ett flerförsamlingspastorat ska finnas ett församlingsråd. Detta ska dock inte utses av lokalförsamlingen själv, utan av de förtroendevalda på pastoratsnivå. Ledamotskap i församlingsrådet ska heller inte vara knutet till just den lokala församlingen - det räcker med att tillhöra någon av pastoratets församlingar för att vara valbar.

Denna konstruktion har med rätta benämnts låtsasförsamling. Den lär, om den realiseras, bli spiken i kistan för lokalt engagemang i Svenska kyrkan. Pastoratet blir institutionen som styr och ställer, den som ska möjliggöra kyrkans service. Lokalförsamlingen behöver inte bry sig - och kommer inte att bry sig. Men vad värre är: strukturutredningen går ytterligare ett steg bort från den bibliska synen på församlingen som det lokala Guds folk som samlas till gudstjänst och lever av Guds ord och sakrament. De som möts till söndagens gudstjänst i en församling blir i princip irrelevanta för den lokala församlingens styrelse. Utan givet inflytande. Det blir uppenbart att detta att det finns människor som vill fira gudstjänst, det är inte det centrala. Det centrala är att det finns människor som betalar kyrkoavgiften till organisationen.

Svensk Pastoraltidskrift skriver klokt i senaste numrets ledare (4/2012):

Strukturförändringar i kyrkan och församlingarna är inte av ondo, men måste svara mot det faktum att kyrkan är en organisation av alldeles eget slag och inte en kommunal (andlighets)service eller en ideell förening. Kommunikationen mellan Gud och människor i trons och nådemedlens gemenskap är dess liv och ärende, och det måste vara utgångspunkten för hur man ser på sin kyrka och för hur den lämpligen organiseras för att vara Kristi kropp på platsen. Detta är den hoppfulla grund som redan finns och som vi får bygga vidare på.

Christer Hugo

Teologifestivalen pågår 3-5 februari i Uppsala. Temat är "För att världen ska leva". Under denna festival ska ett förslag till "manifest om Skapelsens frälsning" presenteras "för fortsatt reflexion". Texten har skrivits av Per Larsson och så bearbetats av Stefan Edman, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar, Mats Lagergren och Göran Lindström. 

Manifestet slutar med en formulering som kommer att få långtgående konsekvenser om författarna verkligen menar vad de säger. Här väcks nämligen det sedan länge i Svenska kyrkan avsomnade begreppet "bekännelsefråga" till liv igen, men på ett för 1500-talets reformatorer - och för 1930-talets bekännelseteologer i Tyskland - säkert överraskande sätt. Man skriver:

Ty frågan om våra livsmönster, den totalt ohållbara utvecklingen, det vi ibland kallar klimatfrågan, har kommit att röra vid det mest centrala i kristen tro. Den bör nu bli en bekännelsefråga, ej längre ett adiaforon, något vi i kyrkan kan ägna oss åt vid sidan om allt annat eller en realitet vi kan vara osams om. En bekännelsefråga måste vi vara överens om tvärs genom alla grupperingar och hållningar.

Ord och inga visor. Vad handlar det då om? I manifestets tolv punkter presenteras en kravlista på hur kyrkan - enkannerligen den Svenska, får man förmoda - bör förändras och agera. Och att det är fråga om ett manifest in statu confessionis innebär att det inte finns utrymme att tänka annorlunda, om och när manifestet väl blir antaget. Det kommer bli fullt upp att göra för domkapitlen.

Att man har panenteismen som teologisk/filosofisk utgångspunkt klargörs med en gång. Sedan sägs om "det mest centrala i kristen tro" bland annat följande:

Skapelsens frälsning handlar om människans frälsning och med hennes frigörelse ur förtryckande strukturer för hela Skapelsens återupprättelse.

Möjligen är det dunkelt uttryckta här även det dunkelt tänkta. I alla fall är det en högst diskutabel sammanfattning av "det mest centrala i kristen tro".

Kritiken mot "tillväxtsamhället" är skarp och lämnar inget utrymme för diskussion eller vetenskaplig osäkerhet. Kyrkans unika pastorala ansvar i nutiden, för att "Skapelsen" (skapelsen skrivs genomgående med stort S) ska återupprättas, är

Att förbereda materiellt överkonsumerande för den kommande omställningen av samhället - en andlig krishantering av historiska mått! 

Som kristen opinions läsare säkert anar, skulle det finnas god anledning att punkt för punkt gå igenom detta manifest. Det är främmande för i alla fall evangelisk-luthersk förståelse av vad kristen tro är. Och ett eskatologiskt perspektiv om "en ny himmel och en ny jord" (Upp 21:1) saknas helt. Men det riktigt allvarliga är - när författarna nu tar begreppet "bekännelsefråga" i sin mun - att man letar förgäves efter själva evangeliet i deras formuleringar. Det är bara lag och krav så långt man ser.

Ett adiaforon blir en bekännelsefråga när man gör nådens evangelium beroende av att kyrkan och människorna gör eller låter bli att göra en viss sak, som Bibeln varken befaller eller förbjuder. Det vill säga, när man blandar lag och evangelium. Det kan gälla ting och förhållanden som rör mat och dryck, kyrkliga bruk och sedvänjor, politiska åsikter, nationell härkomst, etnisk tillhörighet osv. Detta var Konkordieformelns fäder vakna över, liksom den tyska bekännelsekyrkans teologer på 30-talet när Hitlers regim ville göra den s k arierparagrafen gällande även i den evangeliska kyrkan.

In statu confessionis befinner sig alltså kyrkan när hon måste försvara evangeliet och den kristna friheten. Här finns gott bibliskt stöd, inte minst i Galaterbrevet. I "Manifest om Skapelsens frälsning" försvaras emellertid inte evangeliet om frälsningen av nåd allena för Kristi skull. Inte ens den gudomliga lagens krav ställs fram. Utan människobud och människokrav. Det "hopp" som förkunnas vilar inte på Guds gärning i Kristus utan på "andlig mognad" och kyrkans och de kristnas egna göranden och låtanden. Det är att röva bort evangeliets tröst från oroliga samveten. Det är att stjäla nåden från människor.

Därför, om manifestet skulle antas av Svenska kyrkan i någon officiell mening, så måste det bli en bekännelsefråga att ta avstånd från det.  

Christer Hugo

Å vilka tider det var när det Socialistiska enhetspartiet i DDR kallade kadrerna till partiskola! Man kunde lita på att den som fick undervisa var av de rätta åsikterna, hade Marx och Lenin i ryggraden och inte kunde tänkas avvika i reformistisk eller kosmopolitisk riktning! Alla som satt i bänkarna hade den rätta, godkända uppfattningen. Vilken gemenskap, vilken värme, vilken underbar stämning! Och den som likväl på något sätt avvek, ja, honom eller henne visste man också att hantera! Trubaduren och diktaren Wolf Biermann, till exempel, fick inte komma tillbaka efter sin västtyska turné. Så gör man en omelett - man måste knäcka äggen först!

Tänk, säger somliga präster i Visby stift som inte bara tvingats lyssna på en svensk "kvinnoprästmotståndare" utan som även skulle behöva höra på en utrikisk sådan - biskop därtill - tänk om vi hade haft det så hos oss! Vilken gemenskap, vilken värme, vilken underbar stämning! Tänk, säger en skånsk komminister vars hemförsamling inbjudit Dag Sandahl att tala om Jesus, tänk om man ändå kunde porta en sådan som han!

- Det känns inte alls bra och jag tycker att det sänder ut fel signaler att ta hit Dag Sandahl. Jag tycker det är skrämmande och jag känner mig inte hemma i min församling.

Säger komministern till Helsingborgs Dagblad. Att Sandahl inte har inbjudits för att tala om prästämbetet eller andra kontroversiella frågor hör inte hit. Nej, han är liksom fel, hela karln. Skrämmande på något sätt.

Men hav tröst, kära komminister, det går åt rätt håll i vår kyrka. De stackars Gotlands-prästerna befriades ju från tvånget att höra en icke rättrogen biskop. Och bereddes tillfälle att demonstrativt marschera ut när han skulle tala. Debriefing erbjöds likaså. Man får ju förstå att det blir jobbigt för de erfarna själasörjarna i Visby stift att utsättas för sådana katastrofer som icke pålitliga föredragshållare. Vad är väl människors sjukdom, död och olyckor mot prästerliga ömma tår?

Och den som, på grund av sjukdom eller övertygelse, sänder tillbaka sitt vigselförordnande till Kammarkollegiet ska förvisso drivas ut likt Biermann en gång. Domkapitlet i Luleå, till exempel, tar ingen personlig hänsyn i sin rättskipning. Där är det raka rör, som på Honeckers tid. Och sitter komminister Håkan Sunnliden i en TV-studio tillsammans med politbyråns utsedda, då får han minsann veta att han borde redan vara ute i kylan.

Så nog går det åt rätt håll, kära skånska kollega. Men, ett litet varningsord bara: ta det samtidigt försiktigt och kolla noga vad enhetspartiets linje är för dagen - för om du är alltför läraktig och tydligt för allt folket säger det som ideologerna vunnit sina taburetter på, då kan det bli avskedspredikan förr än du anar. Lenin går an, men inte Trotskij. Eller Ulla Karlsson.

Christer Hugo

En av Luthers mest geniala insatser som reformator och som doktor i den heliga Skrift är fokus på tolkningsnyckeln lag och evangelium i mötet med Bibeln. Lagens förkunnelse i Skriften är visserligen även den Guds ord, men lagen kan också erfaras - om än fördunklat - i samvetet. Lagen har en anknytningspunkt i hjärtat. Evangeliet däremot - syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull - måste komma till oss utifrån. Ingen människa kan tänka ut det själv. Det är Guds gåva, som tas emot i tro.

Lagen, vad Gud kräver, får inte blandas samman med evangeliet, vad Gud skänker. Luther säger i en nyårspredikan, lämpligt nog över Galaterbrevet 3:23-24: "Denna skillnad mellan lagen och evangeliet är höjden av kunskap i kristenheten. Varje person som antar eller berömmer sig av det kristna namnet borde känna och kunna redogöra för denna skillnad." Om lag och evangelium blandas samman, så är risken inte endast att lagens skärpa försvinner; risken är överhängande att man också mister evangeliet och den frihet det ger.

Men nog blandas det friskt i vår tid och i Svenska kyrkan. Förmågan att göra de rätta distinktionerna är det få som bryr sig om att öva. Det märks hela tiden. Som exempelvis i Visby-domprosten Mats Hermanssons blogg häromdagen (dvs 24 jan). Rubriken på inlägget är "Kyrka i försoningens tjänst". Det är vackert. Men så var det det där med lag och evangelium. Så här skriver Hermansson:

Gud räknar med människan som sin medarbetare. Så uppstår en synergieffekt. Synergi är grekiska och betyder att "hjälpa någon i arbetet". Detta är viktigt i den kristna försoningstanken - Gud och människa i samarbete gör försoning möjlig.

Vad menar domprosten? Försoningen i klassisk teologisk mening tillhör evangeliets område: Gud har i Kristus försonat världen med sig själv, och denna av Gud själv åstadkomna försoning förkunnas nu av kyrkan, för att människor ska ta emot den. Ordet synergi är dessutom mycket belastat: I den lutherska kyrkan klarade vi av den synergistiska striden på 1500-talet. Det kan man se i Konkordieformeln.

Kort sagt: att säga att Gud och människa samarbetar i försoningen går helt enkelt inte för sig. Det är att stjäla evangeliets tröst, den som försäkrar mig att frälsningen är Guds och inte min gärning.

Kanske menar emellertid Hermansson försoningen mellan människor? Men, inte är det evangeliets område, dvs det som är kyrkans unika "kompetens". Försoning mellan människor är möjligen frukten av att den som tror har tagit emot Kristi försoning. Men annars hör mellanmänskliga förhållanden till lagens domän. Att vi ska vara hyggliga mot varandra, kunna tala civiliserat om gemensamma problem, att missdådare blir straffade och goda gärningar uppmuntrade - det kan faktiskt både kristna, ateister, muslimer, judar, mormoner etc vara överens om. Det behöver vi ingen kyrka till. Inte sällan krånglar bara kyrkliga uttalanden och aktioner till det, eftersom kyrkliga aktivister har ovanan att, med viss darr på rösten, uttala sig självsäkert om komplicerade samhällsproblem, energisystem, miljöfrågor och invecklade internationella politiska konflikter osv som man har ytterst lite sakkunskap om.

Så - visst står kyrkan i försoningens tjänst. Men här gäller det att skilja mellan lag och evangelium, veta vad som är vad. Aposteln Paulus ger en, tycker kristen opinion, rätt bra sammanfattning av uppdraget: "Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." (2 Kor 5:20).

Christer Hugo

Svenska kyrkan behöver fördjupad teologisk reflektion - det är närmast en truism. Men desto mera välkommet var därför biskoparnas brev om dopet i höstas. Den bibliska traditionen liksom den lutherska bekännelsen kom äntligen till tals. Det fanns seriös argumentation som bottnade.

Annorlunda verkar det gå till när TD Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt i Uppsala, arbetar teologiskt. Hon har själv vittnat om att hon går på magkänsla. Så blir också resultatet därefter. Som vid dopfestivalen i Stockholm i fredags. Där sade hon, enligt Kyrkans Tidnings rapport, att skapelse och frälsning inte kan skiljas åt. Det låter harmoniskt och fint. Och det stämmer förstås i den meningen att det är samme Gud som verkar både i skapelsen och i frälsningen. Men Hammars strömlinjeformade teologi gör knappast rättvisa åt den paradoxala och komplexa gudsbild som finns i Bibeln. Och inte heller åt vår ofta allt annat än idylliska vanliga, mänskliga verklighet. Bägge dessa realiteter har lutherska teologer av tradition tagit på allvar och brottats med. Därför de så viktiga distinktionerna: lag och evangelium, den fördolde och den uppenbarade Guden, dom och förlåtelse, nåd och tjänst - och skapelse och frälsning.

Bibeln och vårt liv vittnar dessutom om ytterligare en försvårande omständighet, tydligen fjärran från Hammars reflektion: Världen är inte som den borde vara, den är i någon mening fördärvad och vi lider under syndens dagliga plåga. Skapelsen är skadad. Därför behöver vi frälsas. Därför behövs Jesus. Därför dopet, också dopet av små barn.

Martin Luther uttrycker det med en pregnant formulering i Schmalkaldiska artiklarna: "Här lära vi, att man skall döpa barnen, ty även dessa äro inneslutna i den utlovade frälsningen, som blivit verklighet genom Kristus, och den får kyrkan icke undanhålla dem."

Se där en hel dopteologi i en enda mening, inte sprungen ur Luthers magkänsla som väl är - han lär ha haft ont av njursten - utan ur gammal beprövad och klassisk teologisk metod.

Christer Hugo

Det gäller att sänka trösklarna till kyrkan. Därför drop-in-dop. Domkapitlet i Västerås stift har också gett sin välsignelse till denna praxis, sedan man behandlat om den var förenlig med Kyrkoordningen. I Västerås domkyrka döptes 22 personer under några eftermiddagstimmar i maj förra året. Det är bara att fortsätta! Vilken härlig statistik vi ska få!

Den som i de teologiska studierna fick lära sig att den tidiga medeltidens kollektiva kristnande och massdop inte var en riktigt försvarbar metod i missionen börjar likafullt fundera lite.Vad hände med det pastorala ansvaret, när man tydligen kan utelämna dopsamtalet helt och domkapitlet tycker det är OK? Vad hände med dopets innehåll, sakramentets innersida? Det viktiga är uppenbarligen inte längre dopets teologi och tanke. Svenska kyrkans ledande organ nedmonterar obekymrat teologin och dränerar trosinnehållet från kyrkans liv. Alldeles på egen hand. Det behövs ingen statsmakt eller något anti-religiöst samhällsklimat för att åstadkomma kyrkans sekularisering. "Kan själv", säger man i Västerås.

Christer Hugo

Av Annika Borg

Det är uppenbart att det råder begreppsförvirring i debatten när det gäller begrepp som sekulär och samhälle och stat. Allra helst när de kombineras. Oklarheten leder ofta till att man gissar vad den andra menar. Gissningslekarna är många, även bland teologer. Så, några klargöranden angående mina ståndpunkter:

Samhälle är ett ord som i allmän mening betyder just ”det allmänna”. I en artikel jag varit med och skrivit om Svenska kyrkan och religionskritikerna (DN den 10 september) stipulerar jag vad jag menar med sekulärt samhälle:

” I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.”

Detta menar jag med sekulärt samhälle. Öppet och offentligt för alla att läsa. Jag menar således att det allmänna ska vara livsåskådningsneutralt. Religiösa dogmer ska exempelvis inte styra socialtjänstens eller polisens beslut, utan dessa ska fattas efter regler och riktlinjer som är livsåskådningsneutrala. Vi människor är inte neutrala, givetvis inte, men det anser jag är en helt annan fråga.

En del har hävdat att jag genom detta angriper religionsfriheten. Det är alltså en ren feltolkning av vad jag sagt, något sådant har jag aldrig hävdat. Och tvärtom är det ju så att religionsfriheten garanteras bäst i sekulära samhällen. I länder där religiösa dogmer har stort inflytande eller kontroll över t.ex. lagstiftning är det kärvt för den och för andra mänskliga rättigheter. Pluralism kräver det allmännas livsåskådningsneutralitet.

Jag har självklart aldrig skrivit eller yttrat att samhället ska vara religionsfritt.  Det jag säger exempelvis den 10/9 är att man inte får inskränka andra rättigheter i religionens namn.

Några, till och med en statsvetare som Marie Demker, verkar ha missuppfattat vad det innebär att den sekulära staten sätter ramar för det som av grupper och enskilda åberopas som deras religionsfrihet. Och blivit provocerad av tanken på att staten gör detta. Men: vi slaktar inte obedövade djur, vi sätter inte Lars Vilks i fängelse, vi könsstympar inte småflickor, vi ger barn till Jehovas vittnen blod om läkare anser det nödvändigt trots att föräldrarna motsätter sig det, vi idkar inte månggifte eller tillåter giftermål mellan underåriga. Allt detta har man argumenterat för i religionsfriheten namn, staten sätter ramar.

Samhällen som inskränker religionsfriheten på det sätt som mina kritiker tycks mena att jag menar är inte demokratier utan diktaturer. I Kina och i andra diktaturer har man velat ha samhällen utan religiösa uttryck. Hur man ens kan komma på tanken att det är detta jag förespråkar faller tillbaka på tolkarens egen tanke.

Etikern Susanne Wigorts Yngvesson och andra verkar ha uppfattat det som om ingen rättighet står över någon annan. Mänskliga rättigheter är förvisso absoluta. Men rätten till liv och hälsa är överordnade principer mot vilka en hel del andra rättigheter vägs. Det förfarandet är helt okomplicerat utifrån åtminstone mina utgångspunkter. Jag vill tillägga att jag är glad över att det är jurister som avgör dessa frågor. Den mer ideologiskt färgade retoriken kring mänskliga rättigheter inom etik och teologi ställer till en del problem.

Att jag diskuterar dessa frågor offentligt, och har skrivit tillsammans med personer som inte delar min kristna tro, har nu utlöst ett drev mot mig personligen på internet. Denna mentalitet tycks existera främst hos präster. Facebook, bloggar och öppna omodererade kommentarsfält ger oanande möjligheter för kollegor, tycks det.

Vänner tog i förra veckan kontakt för att göra mig uppmärksam på vad som sker mot mig bland prästvigda kvinnor på Facebook. Till mig kommer från en kollega hot om brev till biskop och domkapitel. På Facebook har då redan spridits uppgifter om att biskopen är vidtalad vad gäller mina åsikter. Okända människor skriver elaka kommenterar om mig som får ligga kvar dag efter dag. Ärekränkande epitet tillskrivs mig av kollegor. En av mina vänner rings till och med upp av en kollega hon inte känner för att diskutera mig. Man trycker på gilla-knappar när jag hoppas på och misstänkliggörs i artiklar. Till saken hör, och som en belysning av detta drev, att en artikel som inkom till Kyrkans tidning var så grov att den inte kunde publiceras. Den låg dock ute en stund på nätet, men fick sedan tas bort på grund av det förolämpande innehållet. Artikelförfattaren fick skriva om, den artikeln ligger ute.

Man är också upprörd över att jag är med i Fri tankesmedja. Det är en smedja för fritt tankeutbyte i upplysningstraditionens anda. Smedjan vill slå vakt om individens fri- och rättigheter. Vi som är med representerar enbart oss själva och våra egna åsikter. Det är vare sig en trosgemenskap eller en åsiktsgemenskap. Vi tänker och tror olika men förenas av engagemanget för mänskliga rättigheter. Det är till intet förpliktigande att vara med. Allt detta kan den som vill läsa i den offentliga programförklaringen.

Men mina kritiker har bara läst orden ”verka för sekulär etik och politik” som står där och gjort sina egna tolkningar av dem. Tolkningar som alltid utfaller till min nackdel.

Efter långa och viktiga diskussioner, och just för att det står att man enbart representerar sig själv och sina åsikter, enades vi om skrivningen om sekulär etik och politik. För mig kunde det lika gärna stå ”sekulärt samhälle” (se nu min definition ovan). Orden ”verka för sekulär etik och politik” ska också förstås mot bakgrund av sammanhanget de står i: att främja upplysningstraditionens anda och värna individens fri- och rättigheter.

Till sist: jag talar med vem jag vill, jag intar vilka positioner jag vill, i den grad jag vill och kan uttrycker jag också dessa mina åsikter offentligt.

(Diskussionen kring debattklimatet är ständigt aktuell i samhällsdebatten. Läs: Lena Andersson,DN, Annina Rabe, SvD) 

Det finns mycket att glädja sig åt i brevet från Svenska kyrkans biskopar om dopet, "Leva i dopet", som distribuerades till församlingarna strax före jul. (Möjligen kunde man, inom parentes sagt, till nästa gång anlita en annan firma som gör omslag och layout, så att man redan från omslaget får en vink om att det handlar om ett kristet tema och inte en självhjälpsbok bland andra.)

Men, som sagt, beträffande innehållet kan man konstatera flera glädjande saker. Biskoparna talar klarspråk om kyrkans dopuppdrag, om att "alternativa formuleringar" till dopformeln inte får användas, man är frimodig om dopet av spädbarn, anknyter belysande till det bibliska vittnesbördet och gör fruktbar användning av Luthers lilla och stora katekeser. Bibeln och bekännelsen bildar så en god resonansbotten för utläggningarna, vilket är befriande i sig. Och de debattörer som har lätt att blanda samman skapelse och frälsning - och de finns ju här och var i Svenska kyrkan - kan bland annat begrunda följande:

Det finns alltså ett nära samband mellan skapelsen och frälsningen, men de är inte identiska. Födelsen ger oss livet men ett liv som är hotat och slutar med döden. Dopet ger oss löftet om evigt liv.

Arvsyndsläran får en på det hela taget tänkvärd utläggning. Men en invändning får man ändå resa: Nog är syndens och den mänskliga ondskans problem större och allvarligare än "ett uttryck för den ena sidan av en grundläggande spänning i tillvaron". En "spänning" låter trots allt rätt beskedligt.

Biskoparna beskriver uppbyggligt och rätt dopet som ett uttryck för Guds förekommande nåd:

Det är centrum i evangeliet, enligt luthersk tradition, att vi inte kan återupprätta relationen till Gud av egen kraft, utan att det är Gud som rättfärdiggör oss. --- Vår synd skiljer oss från Gud, men Gud återupprättar relationen med oss. Det är också nåd att Guds kärlek inte sätter några gränser, att det inte finns något som kan hindra den.

En god evangelisk och stärkande förkunnelse. Men - och här dyker en problematik upp som kristen opinion uppmärksammat också i samband med nyutgåvan av Lilla katekesen - på vad vilar rättfärdiggörelsen? På vad vilar nåden och syndaförlåtelsen? I en dogmatisk skrift som denna hade det varit på sin plats att mera fullödigt behandla detta, särskilt som Kristi person och verk för många, även inom kyrkan, är en oklar läropunkt som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Nu är den enda formuleringen i den vägen i biskopsbrevet den här:

I dophandlingen i vatten i den treeniges namn synliggör vi att Jesus Kristus har undanröjt varje hinder för gemenskapen mellan Gud och oss. (Min understrykning.)

Synliggör, ja - till och med reellt överlämnar det som Jesus har gjort. Den saken kunde gott ägnats en eller ett par meningar till i anslutning till nåden och rättfärdiggörelsen. Anar man här samma laddning i försonings- och rättfärdiggörelseläran som kom till uttryck i Ulla Karlsson-affären förra året? Är det därför biskoparna är så försiktiga?

Än en gång, det finns mycket att vara glad över i biskopsbrevet. Visst kan man reta sig något på att det tydligen är självskrivet i kyrkliga texter nuförtiden att ge medelklassen ett tjuvnyp - den medelklass som dock snällt betalar sin kyrkoavgift. Men man hoppas tillsammans med biskoparna att det blir många och reflekterande samtal kring dopet i Svenska kyrkans församlingar framöver. Och gärna utifrån biskoparnas brev.

Christer Hugo