Det var något förvånande – och djupt oroande – att läsa filosofen Torbjörn Tännsjös artikel om det fria ordet på DN Debatt den 31/7 [1].

Tännsjö vill särbehandla muslimer och islam i samhället och undanta dessa från det öppna samtalet. Som många debattörer, utan egen bakgrund i ett muslimskt sammanhang, verkar han i sina resonemang förutsätta att muslimer inte har förmåga till kritik av den egna religionen eller mental utrustning för att hantera satir. Retoriken påminner i själva verket om hur man tidigare talade om svarta eller andra grupper man just gjorde till ”de andra”: de är inte riktigt som ”vi”.

Efter terrordåden i Norge har många opinionsbildare, i synnerhet de som analyserat såväl uppfattningar om det mångkulturella samhället som de som kritiserat exempelvis islamism, oroligt undrat ”vad har vi ställt till med”?

Självrannsakan och ansvar är förvisso goda saker. Men svaret på den ängsliga frågan är: vi har inte ställt till med detta. Det är Anders Behring Breivik som är terrorist och massmördare. Denne har en kontext, givetvis, men ännu är den inte fullt klarlagd.

Norges statsminister Jens Stoltenberg har uppmanat det norska folket att inte bedriva häxjakt på åsikter. Den uppmaningen skulle behöva riktas också till det svenska folket.

Här har självcensuren och ”guilt by association”-tänkande gått så långt att en reflekterad och kunnig filosofiprofessor som Tännsjö prövar tankar på om vi inte på allvar ska låta bli all kritisk diskussion om och med en grupp – muslimer – och en religion – islam.

Islamkritik definieras ofta reflexmässigt som islamofobi i vårt samhälle. Den som vill bete sig likadant mot muslimer som mot andra människor – det vill säga förutsätta att man kan tala om saker och argumentera – förses med samma etikett som högerextremister och nationalister. Det är en process som pågått ett tag och som har blockerat debatter och skapat osunda föreställningar om muslimer som grupp. Och nu har terroristen Behring Breivik genom sina dåd fullbordat den processen. Borde vi inte granska dessa reflexmässiga reaktioner i vårt samhälle? Hur sunda är de?

Det är i själva verket en farlig utveckling. Dels för att den innebär en underskattning av muslimers förmåga till kritisk reflektion (det handlar ibland om ren infantilisering) och dels för att den hotar det öppna samhälle den säger sig värna.

I ett öppet samhälle är det faktiskt inte enbart sakliga uppfattningar och åsikter som får dryftas och vädras. Även osakliga, illa genomtänkta, rent ut sagt dumma och till och med extrema åsikter får uttryckas. Detta är öppenhetens grund.

Behring Breivik ska inte lyckas i sina förvridna syften. Ett viktigt mål med terror är att locka fram det totalitära i det demokratiska samhället. Självcensuren är härvidlag ett effektivt redskap, i det totalitäras tjänst. Den självcensur som nu diskuteras och idkas i bloggosfären och av opinionsbildare på andra håll hotar det öppna samhället. De enda som tjänar på att människor är tysta och ängsliga är de som själva vill bestämma över sanning och tolkningsutrymme. Att vi nu har en debatt i Sverige där kloka människor på fullaste allvar uppmanar till självcensur är alarmerande.

Vi kan inte kollektivt ta ansvar för Behring Breiviks dåd. Det som hänt är inte islamkritiker som den hotade politikern och författarinnan Ayan Hirsi Alis fel, det är inte den islamkritiske filmaren Theo van Goghs eller konstnären Lars Vilks fel. Det är inte heller den landsflyktiga författarinnan Taslima Nasrins fel, eller Salman Rushdies.

En reflekterad kritik blir inte fel bara för att fel personer använder den för sina syften. Det måste faktiskt vara en grundläggande utgångspunkt om vi inte vill att samhället ska ramla ned i censur, misstänksamhet och kontroll.

Och vilka andra grupper eller områden ska vi särbehandla? Ska vi sluta kritisera könsstympning av flickor (som sker i flera religioners kontexter)? Vilken konst ska tillåtas? Får man publicera böcker som har en stereotyp kvinnosyn? Mycket av världens våld riktas ju mot kvinnor. Vilka våldsverkare riskerar vi att trigga igång? Bör bokförlagen åläggas ställa sig de frågorna? Ska lagar om hets mot folkgrupp utvidgas och skrivas om? Ska böcker om feministteologi, som analyserar religiösa traditioner ur ett könsmaktsperspektiv, få publiceras? Eller ska avsnitten där muslimska feministteologer kritiserar sin egen tradition utgå?

Och blir våldet mot islamkritiker och förföljelsen av kristna i muslimska länder ingenting vi behöver diskutera, eftersom kritiken av våldet alltså är farligare än själva våldet? Blir islamismens terror något vi inte ska rapportera om och kritisera, eftersom de som utför den hävdar att de är muslimer?

Tännsjö skriver att vi inte behöver ”dalta” med kristendomen för de kristnas skull. Men det är således detta vi ska göra med muslimer och islam? Här underblåser han just de rörelser som hävdat att det ”daltas” med muslimer och att ”vi inte får tala om det”.

Resonemanget blir snårigt även på andra vis. Tännsjö tycks mena att vi inte behöver vara rädda för extremistiska illdåd mot kristna. Men det är en perspektivlös uppfattning. Behring Breivik säger sig vara kristen, och hans dåd riktade sig mot många som hade kristen bakgrund. Fast i hans föreställningar är västvärldens kristna för ljumma. Behring Breiviks hat mot samtidens kristendom är inte ett oviktigt inslag i terrorn.

Dessutom är den största grupp som utsätts för våld på grund av sin tro i världen kristna, så risken finns ju faktiskt att någon triggas om vi är kristendomskritiska eller publicerar karikatyrer av Jesus.

Nu behöver vi mer än någonsin stå upp för det öppna, fria och kritiska samtalet. Och vara beredda att leva med att det vi säger och gör kan utnyttjas och förvridas av extremister från olika håll.

Annika Borg
teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan

Christer Hugo
kyrkoherde i Svenska kyrkan och skribent