

30 okt kl 13:05, 2011
"Svart är vackert, men svart är inte makt - kunskap är makt". Så säger den legendariske bokhandlaren Lewis Michaux i dokumentärfilmen The Black Power Mixtape 1967-1975, som i veckan sändes på SVT. Filmen är gjord av Göran Hugo Olsson och består av svenska journalisters reportage om Black Power-rörelsen i USA. Det är ett stycke omskakande nutidshistoria som har hög aktualitet i vår egen tid med sina återkommande diskussioner om rasism, multikulturalism, ekonomi och makt.
Vi får se hur kampen för svartas rättigheter radikaliseras och blir till ett hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Black Panther-företrädaren Stokely Carmichael säger till exempel att "om icke-våld ska fungera måste motståndaren ha ett samvete." SVT:s Bo Holmström gör en intervju i fängelset med Black Power-rörelsens ikon Angela Davis. När Holmström frågar henne hur hon ser på våld som metod svarar hon att en revolution alltid handlar om målen man vill uppnå, inte om medlen för att nå dit. Davis säger sedan till Holmström att hans fråga till henne om våld är helt felvänd - "Du frågar mig om våldet?", säger hon retoriskt. Och berättar om en uppväxt där våldet mot svarta var hennes vardag, om hur människor dödades runt omkring henne. Så, vem ska egentligen tillfrågas om våld?
Filmen skildrar den period då Martin Luther Kings icke-våldsprogram successivt utmanas av andra röster, som Stokely Carmichael och Angela Davis.
I en sekvens möter man Nation of Islams frontfigur Louis Farrakhan som predikar att den vita rasen är djävulens ras och därmed ond naturen. Helvetet är bokstavligt talat USA. Därför ska USA:s störtas och tillintetgöras. (Inte oväntat har Mattias Gardell, professor i religionshistoria i Uppsala och Ship to Gaza-aktivist, intresserat sig särskilt för just Nation of Islam.) Rasism finns bland alla grupper av människor kan man konstatera. Även om många västerlänningar i sin iver att peka på västvärldens skuld för nästan allt ofta blundar för detta faktum. När hörde vi exempelvis något om arabvärldens skuld för och del i tidigare sekels vidriga slavhandel?
Men så finns det andra röster i filmen, som bokhandlare Lewis Michuax. Frågan om frihet är inte enbart en fråga om hudfärg, utan handlar om alla ofria, om allt förtryck, menar han. Man kan bli "förälskad i det svarta", exotisera det, och detta är också en form av rasism.
En intressant kort passus i filmen handlar om att det fanns amerikanska journalister som menade att den svenska och holländska bevakningen av Black Power-rörelsen var ohämmat antiamerikansk, till skillnad från andra länders rapporteringar. Oavsett hur man ser på detta, så det är det västvärldens syn på yttrandefrihet och pressfrihet som gör att man kan vara ohämmat kritisk. Den unika friheten kan man tycka att dagens ohämmade USA-kritiker någon gång skulle refleketera över.
Läs om och se trailer från The Black Power Mixtape 1967-1975 HÄR.
Annika Borg
11 jul kl 13:08, 2011
Idag för precis en vecka sedan firade USA sin nationaldag. Det var som bekant den 4 juli 1776 som tretton brittiska kolonier i Nordamerika förklarade sig självständiga från kolonialmakten. En nation var född. Tretton år före franska revolutionen präntades orden om att alla människor har skapats lika med oförytterliga rättigheter.
I närheten av där jag bor var det någon som hade hissat stjärnbaneret på flaggstången just förra måndagen. Först hajade jag till lite när jag såg det. Det där om kulturimperialism, enda supermakten, Mc Donald's, Bush och Cheney och Tricky Dicky finns i bakhuvudet. Sedan funderade jag vidare och kom fram till att det faktiskt var ganska fint att se Old Glory över den lilla ön, mitt i den svenska sommaren. Snart 240 år av demokratiska ideal, av frihet och möjligheter för dem som flytt från förtryck och våld - det är ändå värt något.
Bakslagen och hindren på vägen under dessa nästan två och ett halvt århundrade behöver man inte förtiga. Ska man inte förtiga. Det är också en poäng med USA. Alla gångerna man svikit sina ideal - hemma och utomlands, alla gånger man inte levat upp till självständighetsförklaringens ord. Skriv om det i New York Times, ta upp det hos Piers Morgan, säg att president och kongress är odugliga och borde avsättas på stört! Häckla vem som helst av makthavarna, som Jon Stewart gör ikväll igen! Och försök så med motsvarande i Kina eller Saudiarabien...
Ta-Nehisi Coates, senior editor på The Atlantic och afroamerikan, skrev intressant om en ny biografi om Malcolm X i tidskriftens majnummer. Bland annat drar han linjerna från medborgarrättskampen och Malcolm X till Barack Obama. Det är så mycket som har hänt i den amerikanska dynamiken, så oerhört mycket på kort tid. Och i ett laddat stycke beskriver han valkvällen 2008:
I spent Election Night 2008 with my partner and our son, at the home of two dear friends and their young son. That they were an interracial couple is both beside the point, and the point itself. By then, my friends were so varied in hue, and more varied still in their pairings, that I'd stopped thinking in ways I once took as elemental. I joined in the spectacle of America - a country that had incorporated the fact of African slavery into its Constitution - handing its standard to a black man of thin résumé and fantastical mien.
Grattis i efterskott, USA!
Christer Hugo