Underkänd
Det blev första slutseminariet, men inte sista.
Det var ett riktigt höstväder när jag åkte till högskolan. Blåsigt, mulet, regnigt. I bussen var det dock ovanligt varmt och jag behövde varken jackan eller munkjackan. Det var riktigt skönt. Lyssnade på musik och åt äpplen och pannkakor.
Väl framme lyckades jag att följa de utskrivna kartorna och vägbeskrivningen till den nya hyresvärden. Det skulle ta ungefär femton, tjugo minuter att gå. Tror att det tog lite längre tid än så för det var mycket trafik och jag ville vänta tills det blev säkert att passera rondellernas övergångsställen.
Det var lite typiskt att slutseminariet skulle infalla dagen efter höstdagjämningen. Konsekvensen blev att natten före seminariet var lika lång som dagen före seminariet. Natten brukar bli tillräckligt lång ändå när jag ska till högskolan nästa dag och nu blev den olidligt lång eftersom det stormade ute och jag sov väldigt dåligt. Sista gången jag kollade på klockan så var den två.
Vaknade vid halv sex. Skulle ha vaknat klockan sex. Kunde behöva tid på mig att hitta till högskolan och stressade därför iväg. Gick fel ett par gånger innan jag slutligen kände igen mig och kunde komma in i värmen med hjälp av passerkortet.
Funktionströjan var mer blöt än under ett danspass på sommarlägret och det hade tagit förtio minuter att gå. Jag såg att korridorerna höll på att städas och visste inte var det var avlarmat och inte så jag vågade inte gå bort till toaletterna förrän ytterdörren låstes upp eller jag såg någon gå igenom hela huvudkorridoren utan att larmet gick. Jag hann äta ungefär fem kanelgifflar och ett äpple och dricka en festis och tröjan hann bli nästan helt torr, om än fortfarande väldigt kall. Sedan vågade jag mig bort till toaletterna och bytte tröja och borstade håret och tänderna. Tog dessutom på mig diverse halsband som skulle föra tur med sig.
Sedan samlade jag mod och gick fem trappor upp till seminariesalen. Det kunde vara sista gången jag gick i de eländiga trapporna. Passerkortet släppte som vanligt inte in mig i seminariesalen och de som var därinne såg inte mig. Fick vänta tills opponenten kom.
Seminariet började vid åtta. Jag hade ingenting att säga om uppsatsen inledningsvis så opponenten började att sammanfatta den och det visade sig att det inte gick att hitta slutsatserna i uppsatsen. Kunde jag tala om vilka slutsatserna var eller var de stod någonstans? Nej, jag kom inte ihåg dem och inte var de stod någonstans. På bussen hem kom jag på att de förmodligen stod i sammanfattningen, men det var ju så dags att minnas det då.
Uppsatsen blev underkänd och jag fick erfarenhet av hur det är att börja gråta i seminariesalen. Det var inte någon rolig erfarenhet, men det var mindre otäckt än jag hade befarat. Lyckligtvis kom tårarna först efter att alla hade pratat färdigt, ja, alla utom jag då. De hade velat att jag skulle säga någonting om alla synpunkter på uppsatsen, eller någonting ditåt, men tårarna talade istället så seminariet avbröts vid nio ungefär istället för vid halv tio.
Därefter blev det en halvtimmes handledning som jag tyvärr inte mindes särskilt mycket av efteråt. Sedan kunde jag gå till toaletten och gråta färdigt.
Tänkte äta hamburgare, men hittade inget öppet matställe utan det blev en varmkorv innan bussen gick. Åt en ostfralla på bussen.
Läste igenom opponentens respons och lade undan den och lade mig och sov. Dagen efteråt tog jag itu med responsen och omarbetade uppsatsen och mejlade iväg den. Igår fick jag veta att responsen dröjer några dagar. Så nu ska jag försöka att ägna mig åt någonting kul och försöka att inte tänka på uppsatsen. Det är dock väldigt svårt. Igår hade jag knappt någon energi alls. Uppsatsarbete och underkännanden tömmer kroppen effektivt på energi. Jag tror inte att jag hinner få respons och arbeta om uppsatsen och anmäla den till slutseminariet i oktober, utan det blir nog ett senare seminarie. Det är inte så värst lockande att åka dit igen och bli underkänd en gång till. Visste jag att uppsatsen skulle bli godkänd nästa gång så vore det en annan sak. Nästa gång ska slutsatserna ha en egen rubrik så att jag hittar den i innehållsförteckningen ifall opponenten inte hittar dem.
Postat i: Studier Permalink Kommentarer [0]
26 september
kl. 13:44
UnderkändDet blev första slutseminariet, men inte sista.
Det var ett riktigt höstväder när jag åkte till högskolan. Blåsigt, mulet, regnigt. I bussen var det dock ovanligt varmt och jag behövde varken jackan eller munkjackan. Det var riktigt skönt. Lyssnade på musik och åt äpplen och pannkakor.
Väl framme lyckades jag att följa de utskrivna kartorna och vägbeskrivningen till den nya hyresvärden. Det skulle ta ungefär femton, tjugo minuter att gå. Tror att det tog lite längre tid än så för det var mycket trafik och jag ville vänta tills det blev säkert att passera rondellernas övergångsställen.
Det var lite typiskt att slutseminariet skulle infalla dagen efter höstdagjämningen. Konsekvensen blev att natten före seminariet var lika lång som dagen före seminariet. Natten brukar bli tillräckligt lång ändå när jag ska till högskolan nästa dag och nu blev den olidligt lång eftersom det stormade ute och jag sov väldigt dåligt. Sista gången jag kollade på klockan så var den två.
Vaknade vid halv sex. Skulle ha vaknat klockan sex. Kunde behöva tid på mig att hitta till högskolan och stressade därför iväg. Gick fel ett par gånger innan jag slutligen kände igen mig och kunde komma in i värmen med hjälp av passerkortet.
Funktionströjan var mer blöt än under ett danspass på sommarlägret och det hade tagit förtio minuter att gå. Jag såg att korridorerna höll på att städas och visste inte var det var avlarmat och inte så jag vågade inte gå bort till toaletterna förrän ytterdörren låstes upp eller jag såg någon gå igenom hela huvudkorridoren utan att larmet gick. Jag hann äta ungefär fem kanelgifflar och ett äpple och dricka en festis och tröjan hann bli nästan helt torr, om än fortfarande väldigt kall. Sedan vågade jag mig bort till toaletterna och bytte tröja och borstade håret och tänderna. Tog dessutom på mig diverse halsband som skulle föra tur med sig.
Sedan samlade jag mod och gick fem trappor upp till seminariesalen. Det kunde vara sista gången jag gick i de eländiga trapporna. Passerkortet släppte som vanligt inte in mig i seminariesalen och de som var därinne såg inte mig. Fick vänta tills opponenten kom.
Seminariet började vid åtta. Jag hade ingenting att säga om uppsatsen inledningsvis så opponenten började att sammanfatta den och det visade sig att det inte gick att hitta slutsatserna i uppsatsen. Kunde jag tala om vilka slutsatserna var eller var de stod någonstans? Nej, jag kom inte ihåg dem och inte var de stod någonstans. På bussen hem kom jag på att de förmodligen stod i sammanfattningen, men det var ju så dags att minnas det då.
Uppsatsen blev underkänd och jag fick erfarenhet av hur det är att börja gråta i seminariesalen. Det var inte någon rolig erfarenhet, men det var mindre otäckt än jag hade befarat. Lyckligtvis kom tårarna först efter att alla hade pratat färdigt, ja, alla utom jag då. De hade velat att jag skulle säga någonting om alla synpunkter på uppsatsen, eller någonting ditåt, men tårarna talade istället så seminariet avbröts vid nio ungefär istället för vid halv tio.
Därefter blev det en halvtimmes handledning som jag tyvärr inte mindes särskilt mycket av efteråt. Sedan kunde jag gå till toaletten och gråta färdigt.
Tänkte äta hamburgare, men hittade inget öppet matställe utan det blev en varmkorv innan bussen gick. Åt en ostfralla på bussen.
Läste igenom opponentens respons och lade undan den och lade mig och sov. Dagen efteråt tog jag itu med responsen och omarbetade uppsatsen och mejlade iväg den. Igår fick jag veta att responsen dröjer några dagar. Så nu ska jag försöka att ägna mig åt någonting kul och försöka att inte tänka på uppsatsen. Det är dock väldigt svårt. Igår hade jag knappt någon energi alls. Uppsatsarbete och underkännanden tömmer kroppen effektivt på energi. Jag tror inte att jag hinner få respons och arbeta om uppsatsen och anmäla den till slutseminariet i oktober, utan det blir nog ett senare seminarie. Det är inte så värst lockande att åka dit igen och bli underkänd en gång till. Visste jag att uppsatsen skulle bli godkänd nästa gång så vore det en annan sak. Nästa gång ska slutsatserna ha en egen rubrik så att jag hittar den i innehållsförteckningen ifall opponenten inte hittar dem.
Postat i: Studier Permalink Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/ladyblac/entry/underk%C3%A4nd
Kommentarer:
Skriv en kommentar: