Kan man skylla allt som händer på att det är "en fas", eller är det bara ett sätt att överleva och uthärda som förälder? Ett sätt att stilla sin oro och otillräcklighet när man bara inte kan förstå eller ens gissa sig till varför ens barn tappar det totalt och triggas igång till fruktansvärda vansinnesutbrott med sparkar och slag och jag vet inte vad...

Oftast brukar jag vara väldigt bra på att läsa av mina barn och på att klura ut varför de reagerar som de gör. Jag har lätt att "gå in i andras hjärnor" och sätta mig in i deras sätt att se på saken. Det är guld värt när det gäller att prata med barnen utifrån deras sätt att se på saken. Det hjälper mig att inte köra över dem och deras tankar. Men det är klart - i min "vuxenvärld" lyckas jag ända ofta bagatellisera barnens problem och känslor - speciellt när det är stressigt. Jag kan erkänna att jag inte sätter mig ner och tar en diskussion om varför det är så viktigt för S att ta på sig vantarna själv helt plötsligt när han under de senaste tio minuterna vägrat att ta på sig något över huvud taget. Just då är det "my way or no way!" som gäller. Rätt ut i bilen och iväg till dagis!

Jag försöker verkligen att respektera mina små telningar och uppmuntra deras iver att upptäcka världen på sitt eget sätt. Och sedan är jag där och tar tillbaka dem till "anpassa dig i ledet"-mentaliteten igen. Frustrerad med motstridiga känslor, övertygad om att det är bra att vara hårt konsekvent men också grymt rolig och flippad. Var sak har sin plats! Och tid.

Så är det ju! Jag vill ju att mina barn ska bli fria i tanken och känna att de faktiskt kan göra precis vad som helst bara de jobbar tillräckligt mycket för det. Samtidigt är det ju en förutsättning att kunna rätta in sig i ledet, för att komma någonstans alls. Är man outhärdlig att samarbeta med orkar ingen med en. Egensinnig och anpassningsbar i ett i en fin balans...

Det är väl alltså inte så himla konstigt att mina barn blir fruktansvärt arga ibland. Om jag blir frustrerad över att jag inte vet varför de reagerar som de gör - hur frustrerande nåste det inte vara för dem att inte veta helt säkert vilka koder och regler som gäller i alla sammanhang. Den fasen går nog aldrig över - hur vuxen man än blir är jag rädd.

En väldigt rolig sak jag just fick reda på är att LongKalsong nominerats till en Grammis i kategorin "Bästa barnskiva". Det gjorde mig mycket lycklig! De gör nämligen alldeles fantastiskt roliga och svängiga låtar. På riktigt! Inte någon mesig tillrättalagd "sånt-här-gillar-säkert-barn"-skit. Mina barn älskar låtarna och sjunger och dansar för fullt i sina fina LongKalsong-tröjor. Vi var på en spelning i somras och Tompa och Mackan LongKalsong är sedan dess lika stora hjältar som Spindel-Spimerdann (Spindelmannen heter så här hos oss). Det är inte illa!

Gå in och rösta på LongKalsong på grammis.se Det har jag gjort!

En alldeles ny liten flicka finns i världen. Fick just ett mms med en bild på ett pyttigt och skrynkligt flickeflarn, omsvept av en vit filt. Min allra bästa vän - systersjäl och galenskap i ett - har blivit mamma! Jag blev så till mig att jag knappt kunde skriva ett svar tillbaka. Vill kasta mig på tåget direkt och hälsa på och det gör jag så fort jag får klartecken. Hurra!

Nu känns det genast väldigt sorgligt att jag flyttat, för det hade varit så kul att låta våra barn umgås. Kanske inte riktigt än, men lite längre fram. Vet ju att vi kommer att träffas ändå, men det är ju inte riktigt samma sak som om man bor ett kvarter ifrån någon. Ska genast gå in och kolla tågtider, så jag är beredd. Packar väskan också - för säkerhets skull. Nej, jag är inte ett dugg otålig. Hon var ju faktiskt på BB och hälsade på oss när lille S bara var några timmar, så jag kan ju inte vara sämre!!!

Vilken underbar dag! Har skrivit som en liten gnu, fakturerat och ringt. Styrt upp lite här och var och börjat få ihop lösa trådar som fladdrar omkring. Skönt!

I morgon beger jag mig till bokföringsexpert med tusen pärmar, kvitton och fakturor hit och dit. Ska en gång för alla få hjälp att gå igenom det som hänt i firman hittills, så att jag inte tror att jag har koll på läget och inte alls har det. Skönt om det blir rätt från början.

Väntar på ett "ja eller nej-samtal" om ett stort jobb som jag VERKLIGEN hoppas att jag får. Det skulle vara så grymt att få sätta tänderna i nåt rejält. Annars håller jag på för fullt med en kampanj om en nyårsshow - hur kul som helst.

Nu ska jag åka och hämta filurerna och hämta upp deras fjortiskusin på vägen. Hon är kanske ingen tvättäkta fjortis, men hon är så gammal. Nu kommer det med andra ord bli mycket bajsprat här i huset. S & A går alltid loss totalt när I kommer hit och bara skriker bajs hela tiden. Och andra nyttiga saker som deras kusin lär dem... Där får man för att jag lärde upp henne när hon var liten...