Att jag har överlevt den här dagen så här långt är ett under. Om man försöker inbilla sig att en tripp för att pricktesta en 2,5-årig dotter, ska kunna förvandlas till en mysig tjejutflykt, får man väl skylla sig själv. Mysfaktorn hade tydligen sugits upp i ett svart hål någonstans långt bort från en vårdcentral med kallt stengolv och mycket eko i entrén.

Jag ska aldrig mer vara pedagogisk och berätta vad som ska hända i förväg. Fröken Integritet hade inte alls någon lust att lämna väntrummet för det första. Hon skulle åka på den stora traktorn. Väl inne i undersökningsrummet (dit vi till slut kom efter att jag hade smutsat ner alla golv för att jag inte hade några blå tossor på mig) möttes vi av en trevlig dam och sedan en rar sköterska som skulle göra det härliga pricktestet. Nej - det ville inte A alls gå med på - vilket jag kan förstå. Jag fick alltså hålla fast henne till det hela var över. Därefter mutatde hon till sig två klistermärken istället för ett, vägrade tacka för dem med en förebrående min. Tacka för smärta?! Nähähääääääru!!! Efter denna dramatik rymde hon ut till traktorn igen. Jag gick efter. Damerna kom ut tio minuter senare och konstaterade att inget pricktest hade gett utslag. Nähä. Nu ska det tas prov för gluten och nåt mer och sen får vi väl avvakta och se...

Under tiden i väntrummet hade A:s älskade gosedjur försvunnit. Mycket letande resulterade i att allergifrun hittade den luggslitna fågeln i ett skåp. A blev sur för att gömstället avslöjades. Sedan gick allt utför och eskalerade till ett ljuvligt klimax mot klinkers tre trappor ner. Av någon anledning vägrade A ta på sig overallen. Blev ilsken redan här. På något sätt lyckades jag locka in den frustande furien in i hissen och sedan gick hysterimätaren upp i topp. Hon skrek, fäktades slogs så det ekade. Övertrött, hungrig och svinförbannad på allt och alla - och allra mest på mig. Jag riktigt kände alla blickar från människor som tyckte att jag inte hade någon pli på min unge. Eller ja - jag vet inte för jag orkade faktiskt inte bry mig om andra människor just då. Hela strumbyxorna var förresten söndertrasade från knä till gren, så jag kände mig helt uppfuckat upp-punkad också! Stark som en blåkläderbyxa, slipprig som en daggmask och oförutsägbar som slumpen själv... Till slut efter att ha använt ALLA taktiker, fått på overallen delvis tre gånger, försökt låta stormen bedarra, pratat ömsom mjukt och lugnande, ömsom bestämt. Inte pratat alls och bara försökt pracka på overall, vilket är helt omöjligt på en sån spänd båge om man inte vill att något ben ska gå av - vilket jag naturligtvis inte vill. Till slut kom en underbar människa och sa: "Det här har jag varit med om hundra gånger. Det är omöjligt! Jag håller overallen, så tar du i benen!" Tack ljuvliga människa! Mössa och vantar var överkurs, men till slut kom vi i alla fall fram till bilen där nästa anfall tog vid - innan hon slocknade. Må hon sova en låååååång stund!

Dagens lärdomar:

1. tacka aldrig ja till en läkartid till barnen kl. 11.00 - ruckar mat & sovrytmen! Kanske till och med livsrytmen.
2. Berätta aldrig vad som kommer att hända för ett barn när nålar är inblandade på något vis!
3. Planera inte in myslunch och leksaksaffärsbesök efter ett läkarpass med blodvite. Det blir inget med det!

Nu ska jag jobba så länge björnen sover...

Till slut gav hon sig! Efter hjärtskärande gråt gick hon och la sig i sin säng. Jag gick upp en stund senare och stoppade om henne. Nu ligger hennes favvogossedjur bredvid henne och reserverna som hon tog istället när hon insåg att vi inte skulle komma upp och att vi inte skulle ge henne mjukisarna som hon kastat ned för trappan alldeles för många gånger. Mitt dåliga samvete blev lite lättare av att veta att hon kommer att vakna upp med sina älsklingar...

Seger åt oss, men till vilket pris? Kände bara att vi var tvungna att vara stenhårda idag för A ger sig verkligen aldrig. Att vara konsekvent och i detta fall snudd på hjärtlös, känns inget vidare. Det är väl så det är att vara förälder...

Blir galen! Nu har A stått uppe vid trappgrinden och testat olika tekniker för att få oss att komma upp. Ena stunden gråter hon, andra skriker hon. Nu har hon insett att det visst inte funkar och försöker göra mig intresserad av en fluga där uppe. Hon skulle ha sovit vid sju. Det är den inte längre. Japp, där kom klassikern:

-Jag sitter fast! Hon sticker ut benen genom spjälorna - allt för att vi ska göra henne till viljes. Tråkigt nog så har hon kastat ner sina gosegjur i trappan - för så hjärtlösa kan vi väl ändå inte vara att vi låter henne sova utan dem?! Jo, det kan vi och det tänker vi vara. Enad front mot trotsig sängvägran och manipulation. Morgondagen på dagis kommer inte att bli rolig, men nu får det bli ordning på det här.

Är inte mindre irriterad för att 0611344200 ringer om och om igen. Har luskat ut att det är nåt intervjubolag från Härnösand. Vi tänker inte svar, så lägg av! Enad front mot telefonterror!

-Jag älskar dej, säger A och klamrar sig fast vid mig, mjuk som en liten katt. Det är över huvud taget mycket katt över den självständiga varelsen. Gissa om jag smälter när hon gör så. Att hon sekunden efter kan slå mig i ansiktet, eller riva mig i ögonen, medan hon fräser:

-Nej, jag vill inte. Jag vill inte älskar! Tvära kast och testa, testa, testa. Tycker vi om henne även om hon gör dumma saker? Gör vi verkligen det? Ja, det gör vi! Kan erkänna att det är fruktansvärt påfrestande vissa dagar som igår när hon bara inte skulle dricka välling, bara inte skulle borsta tänder, bara inte skulle ta av sig kläderna, bara inte skulle ta på sig nattlinnet, bara inte skulle lägga sig i sänge, bara skulle upp och byta blöja, innan hon bara inte skulle gå och lägga sig igen. Denna aldrig sinande källa av trots! Jag blir ju mer och mer stressad eftersom tiden går och jag vet att båda blir helt knasiga om de inte sover ordentligt. De är så aktiva att de verkligen behöver sin nattsömn. Man får trösta sig med att det är en period som snart går över... i en annan period. Och trots det vill man att de ska hålla sig små länge. En klassisk paradox.

Jag anstränger mig väldigt mycket för att inte vara så arg på de små hela tiden, för periodvis tycker jag att jag inte gör annat än gapar och tjatar. Har absolut ingen lust att var på det sättet och jag vill bara hitta andra sätt att sätta regler och ramar utan att behöva öka hela tiden. På A funkar inte ens hot om indraget lördagsgodis. Och det är definitivt inga tomma hot - hon blir verkligen utan om hon inte ger sig. Så mycket integritet denna tvååring har! Jag vill inte behöva ta till hot över huvud taget och jag skulle önska att det inte behövde bli en sån kamp om saker. Fattar ju att hon är precis lika envis som jag och jag ser ju varifrån de här dragen kommer - och det är inte från hennes pappa. Det känns som om hon har alla mina drag och mitt temperament, men att hon har lite mer av allt. Jag måste ju bara skaffa redskap så att jag kan tackla det här på ett vettigt sätt. Om vi kan ha såna här kalla krig nu, bävar jag inför tonåren. Vi kommer inte att ha en enda hel dörr kvar så som hon kommer att smälla igen dem!

Något som är väldigt roligt är i alla fall när vi kan vara otroligt ilskna båda två och stå och stirra stint på varann. Då kan det börja glittra i hennes ögon och hon skulle lika gärna kunna börja skratta då om jag hänger på. Jag är precis likadan! Vet också när det är fara å färde. När det sneda leendet kommer fram kombinerat med glittrande ögon som kikar farligt åt sidan - då vet jag att det är dags. Mannen säger att vi ser precis likadana ut när det är dags för busstreck. Hellre fart och fläkt tills man stupar än snällt och beskedligt tills man bleknar. Tröstar mig med att tänka så.

Tror jag blir galen på riktigt. Under de få timmar jag träffat unge herr S idag har han verkligen lyckats reta gallfeber på mig. Allt ska göras tvärt om och om han väl gör det gör han det så långsamt att jag exploderar av otålighet. I morse var det givetvis värst när vi skulle iväg till dagis - en klassiker. Jag bad dem att vara extra duktiga idag och hjälpa till eftersom far i huset inte var hemma och vi då hade mer bråttom än vanligt. A snappar på en gång och fixar och grejar - tjoff, tjoff så är hon klar med det hon ska. Hade jag inte hjälpt S på med kalsongerna hade han fortfarande stått med dem i knävecken. När han spolade stod han och höll i dragknoppen och förde den låååååååångsamt tillbaka mot viloläge. Gud så irriterande. Inte blev det bättre när han kom hem heller. Ser inte alls fram emot nästa vecka då mannen sover borta alla jobbnätter. Ingen sömn och den här trotsplågan tar fram det absolut sämsta hos mig. Sur, tråkig och gapig är jag och det vill jag absolut inte. Vad gör man?