Ännu en gång ringde min terroriserande telefonförsäljare. Ja, jag säger min, eftersom han tror att vi är de allra bästa vänner. Det är man väl när man ringer någon väldigt ofta? Nej, just det ja, då ska det ju vara ett ÖMSESIDIGT ringande. Det råder inga som helst tvivel om att min för mig glasklara information om att JAG ringer om och när jag vill handla, inte nått in i hans tröga hjärna. Hade han lyssnat och respekterat det jag sa från början, hade jag faktiskt redan ringt och beställt varor. Det kommer inte att hända nu!

Ut med foten ur telefonluren! Bort från mina domäner - du gör intrång i min intima sfär! Till vårt hem är man alltid välkommen. Ända tills man inte är bjuden längre. Sorry Mr Säljare - du är portad! Om han inte fattade det den här gången måste han vara helt jä... Suck! Jag inser att han kommer att ringa igen...

...sekunden efter att det skrevs ringde det på dörren. Hjälp! Han har åkt hit för att trycka in foten i dörren på riktigt, far det igenom mitt huvud (där en blodig film utspelas). Jag öppnar givetvis ändå (det gör man alltid i skräckfilmer!) och utanför står en illgul väst med ett par glasögon ovanför. Riktigt säker känner jag mig inte än, men när han säger att han kommer från Lantmäteriet och ska traska runt i trädgården och mäta lite för att kartor ska uppdateras, sänker jag garden. I de lugnaste vatten... bäst att låsa dörren. Fast han kan ju redan ha preparerat trädgården med minor. Eller planterat in utsvultna sorkbarn under blåbärsbusken... Det är nog bäst att jag håller koll på den här gula killen trots allt!