Kan man skylla allt som händer på att det är "en fas", eller är det bara ett sätt att överleva och uthärda som förälder? Ett sätt att stilla sin oro och otillräcklighet när man bara inte kan förstå eller ens gissa sig till varför ens barn tappar det totalt och triggas igång till fruktansvärda vansinnesutbrott med sparkar och slag och jag vet inte vad...

Oftast brukar jag vara väldigt bra på att läsa av mina barn och på att klura ut varför de reagerar som de gör. Jag har lätt att "gå in i andras hjärnor" och sätta mig in i deras sätt att se på saken. Det är guld värt när det gäller att prata med barnen utifrån deras sätt att se på saken. Det hjälper mig att inte köra över dem och deras tankar. Men det är klart - i min "vuxenvärld" lyckas jag ända ofta bagatellisera barnens problem och känslor - speciellt när det är stressigt. Jag kan erkänna att jag inte sätter mig ner och tar en diskussion om varför det är så viktigt för S att ta på sig vantarna själv helt plötsligt när han under de senaste tio minuterna vägrat att ta på sig något över huvud taget. Just då är det "my way or no way!" som gäller. Rätt ut i bilen och iväg till dagis!

Jag försöker verkligen att respektera mina små telningar och uppmuntra deras iver att upptäcka världen på sitt eget sätt. Och sedan är jag där och tar tillbaka dem till "anpassa dig i ledet"-mentaliteten igen. Frustrerad med motstridiga känslor, övertygad om att det är bra att vara hårt konsekvent men också grymt rolig och flippad. Var sak har sin plats! Och tid.

Så är det ju! Jag vill ju att mina barn ska bli fria i tanken och känna att de faktiskt kan göra precis vad som helst bara de jobbar tillräckligt mycket för det. Samtidigt är det ju en förutsättning att kunna rätta in sig i ledet, för att komma någonstans alls. Är man outhärdlig att samarbeta med orkar ingen med en. Egensinnig och anpassningsbar i ett i en fin balans...

Det är väl alltså inte så himla konstigt att mina barn blir fruktansvärt arga ibland. Om jag blir frustrerad över att jag inte vet varför de reagerar som de gör - hur frustrerande nåste det inte vara för dem att inte veta helt säkert vilka koder och regler som gäller i alla sammanhang. Den fasen går nog aldrig över - hur vuxen man än blir är jag rädd.