Att jag har överlevt den här dagen så här långt är ett under. Om man försöker inbilla sig att en tripp för att pricktesta en 2,5-årig dotter, ska kunna förvandlas till en mysig tjejutflykt, får man väl skylla sig själv. Mysfaktorn hade tydligen sugits upp i ett svart hål någonstans långt bort från en vårdcentral med kallt stengolv och mycket eko i entrén.

Jag ska aldrig mer vara pedagogisk och berätta vad som ska hända i förväg. Fröken Integritet hade inte alls någon lust att lämna väntrummet för det första. Hon skulle åka på den stora traktorn. Väl inne i undersökningsrummet (dit vi till slut kom efter att jag hade smutsat ner alla golv för att jag inte hade några blå tossor på mig) möttes vi av en trevlig dam och sedan en rar sköterska som skulle göra det härliga pricktestet. Nej - det ville inte A alls gå med på - vilket jag kan förstå. Jag fick alltså hålla fast henne till det hela var över. Därefter mutatde hon till sig två klistermärken istället för ett, vägrade tacka för dem med en förebrående min. Tacka för smärta?! Nähähääääääru!!! Efter denna dramatik rymde hon ut till traktorn igen. Jag gick efter. Damerna kom ut tio minuter senare och konstaterade att inget pricktest hade gett utslag. Nähä. Nu ska det tas prov för gluten och nåt mer och sen får vi väl avvakta och se...

Under tiden i väntrummet hade A:s älskade gosedjur försvunnit. Mycket letande resulterade i att allergifrun hittade den luggslitna fågeln i ett skåp. A blev sur för att gömstället avslöjades. Sedan gick allt utför och eskalerade till ett ljuvligt klimax mot klinkers tre trappor ner. Av någon anledning vägrade A ta på sig overallen. Blev ilsken redan här. På något sätt lyckades jag locka in den frustande furien in i hissen och sedan gick hysterimätaren upp i topp. Hon skrek, fäktades slogs så det ekade. Övertrött, hungrig och svinförbannad på allt och alla - och allra mest på mig. Jag riktigt kände alla blickar från människor som tyckte att jag inte hade någon pli på min unge. Eller ja - jag vet inte för jag orkade faktiskt inte bry mig om andra människor just då. Hela strumbyxorna var förresten söndertrasade från knä till gren, så jag kände mig helt uppfuckat upp-punkad också! Stark som en blåkläderbyxa, slipprig som en daggmask och oförutsägbar som slumpen själv... Till slut efter att ha använt ALLA taktiker, fått på overallen delvis tre gånger, försökt låta stormen bedarra, pratat ömsom mjukt och lugnande, ömsom bestämt. Inte pratat alls och bara försökt pracka på overall, vilket är helt omöjligt på en sån spänd båge om man inte vill att något ben ska gå av - vilket jag naturligtvis inte vill. Till slut kom en underbar människa och sa: "Det här har jag varit med om hundra gånger. Det är omöjligt! Jag håller overallen, så tar du i benen!" Tack ljuvliga människa! Mössa och vantar var överkurs, men till slut kom vi i alla fall fram till bilen där nästa anfall tog vid - innan hon slocknade. Må hon sova en låååååång stund!

Dagens lärdomar:

1. tacka aldrig ja till en läkartid till barnen kl. 11.00 - ruckar mat & sovrytmen! Kanske till och med livsrytmen.
2. Berätta aldrig vad som kommer att hända för ett barn när nålar är inblandade på något vis!
3. Planera inte in myslunch och leksaksaffärsbesök efter ett läkarpass med blodvite. Det blir inget med det!

Nu ska jag jobba så länge björnen sover...