Känslor till brädden som sväller över och flödar. Var och upplevde La Boheme i Karlstad i lördags och jag måste säga att jag blev helt drabbad. Var inte alls beredd på att jag skulle sitta och lipa i FÖRSTA akten, men det gjorde jag minsann. Bara för att det var så vackert! Tonerna gick rätt in i kroppen och jag satt och kippade efter andan. Tanten bredvid satt och sneglade lite på mig. Tyckte säkert att jag var en överdriven människa som satt alldeles allena och grät. Eller så var hon avundsjuk för att hon inte vågade visa känslor. Vad vet jag?

G var inte alls tagen. Han tyckte att alla var duktiga och gjorde vad de "skulle"; att det var snyggt och vackert, men han blev inte BERÖRD. Det var nog lite för mycket känslor och för lite handling för hans smak... Vet ju av egen erfarenhet att det kan ta ett tag innan man uppskattar opera - om man någonsin gör det.

Själv kände jag mig som Julia Roberts som storbölar när hon är på opera för första gången i Pretty Woman. Det fanns vissa skillnader i och för sig. Jag satt långt ifrån min hunk, jag är inte prostituerad och jag var inte lika snygg som gråterska. Fast jag finns ju på riktigt!

Tänk att den där filmen sitter etsad i hjärnan för all evig tid! Det spelar ingen roll hur många riktigt bra filmer jag ser efter den. Pretty Woman, Dirty Dancing och framför allt - Girls just wanna have fun - kommer alltid att följa med som viktiga referenspunkter för mig. Kanske för att man aldrig ser samma film om och om igen en så där fem gånger efter varann, sover lite och ser den igen fem gånger till, lnu för tiden...

I alla fall - jag undrar hur man menar när man påstår att karlstaduppsättningen av La Boheme saknar känslor, som det stod i recensionen i NWT. Hade det varit mer av den varan hade jag väl exploderat.