Jag såg i kanal 1 igår en intervju med Hermann Görings dotter, Edda. Intervjun gjordes för tjugo år sedan, vilket innebär att om hon var född 1938 borde hon då intervjun gjordes, ha varit runt femtio år. Vilken "pudding" tänkte jag, en verkligen snygg kvinna. Visst, det är väl många som sminkas till före en intervju, men om så vore, var hennes ögon verkligen vackra, och grundragen i hennes ansikte verkligt fina. Det här var nog lite banalt skrivet av mig, men kunde inte låta bli :-)

Nåväl, nu kom jag nästan av mig, bara p.g.a hur hon såg ut. Förutom Intervjun som gjordes för tjugo år sedan samtalade programledaren med Björn Fontander, författare och forskare. Han menade att orsaken till att Nazityskland inte ockuperade Sverige inte alls var Hermann Görings förtjänst. Han var sällan med på möten där strategier diskuterades, exempelvis inför det förestående anfallet på Danmark och Norge, 9 April 1940. Däremot kunde det stämma att han hjälpte några judar ut ur nazityskland. Judarna det var fråga om var nämligen skådespelarkollegor till Görings hustru, Emmy Sonnemann. Förmodligen pressade hon Göring till att göra detta, han var knappast så god att han gjorde det självmant.

Som kanske många känner dömdes Göring till döden, men han hann svälja en giftkapsel innan domen skulle verkställas. Det kanske inte alla känner till är att Emmy fick sitta i fängelse efter kriget, om jag inte minns fel var det ett år. Förmodligen handlade om att hon skulle ha haft något nazistsamröre. Emmy var dock inte ens med i nazistpartiet, så hon var nog helt oskyldig.

Emmy och Edda hade utöver fängelsestraffet för Emmy, en tuff tid efter kriget, bl.a bodde de ett tag i en trädkoja i skogen, det måste ha varit en stor kontrast mot tidigare, Hermann Göring betraktades som en av nazitysklands rikaste män. Dock kan ju den tuffa tiden inte mätas naturligtvis med det alla offer för andra världskriget fick stå ut med. Vet inte min ärade läsare vad jag pratar om, räcker det t.ex med att "googla" ordet Auschwitz så torde frågetecknet rätas ut betydligt.

De första luftvapnen tillverkades i början av 1600-talet. På livrustkammaren i Danmark finns de äldsta nu bevarade luftbössorna, tillverkade av Hans Köhler runt 1644. Redan på hans tid kunde man få upp utgångshastigheten till 300 m/s. Min luftpistol har en utgångshastighet på strax över 100 m/s, och då framstår ju 300 m/s för över 350 år sedan som imponerande. Problem fanns dock, vid den tiden, att täta dåtidens luftbehållare var ett sådant. Det förekom dessutom olyckor då luftbehållaren helt enkelt exploderade.

Luftvapnen var även för länge sedan relativt ljudlösa och det var ett effektivt vapen vid jakt av speciellt mindre djur, men det ska visst ha skjutits ner hjortdjur på över 200 kg, och då är det ju inte smådjur längre. Som lite kuriosa kan jag nämna att Cherokee indianerna kunde med ett blåsrör(som ju också är ett slags luftvapen), utan problem träffa föremål av en handflatas storlek på femton meters avstånd.

Fakta har jag hämtat från denna trevliga hemsida om luftpistolen.

Ja, vad var "Hemlighus"? Det ordet har jag hört i samband med medeltiden. Det var helt enkelt en toa. Man kanske satt på en stång i väggen, eller gick ut i ladugårdsbacken, och gjorde det man vill göra när man "bara måste". I t.ex städerna kunde det vara i utbyggnaderna till husen man bajsade eller kissade, eller kanske ofta både och? Lite otur för den som passerade nedanför, att det regnar regndroppar är ju en sak.....men.....Hur som helst kunde det vara klokt att emellanåt vara vaksam. slaskvatten och sådant som tömdes i pottor kastades ofta ut på gatan.

Medeltiden kanske ändå inte var så skitigt som vi tror. Det kunde t.ex finnas anordningar i vissa städer med bassänger under husen(!!!!!) dit avfall mm hamnade för att sedan sköljas ut i havet. När man sedan ville tvätta sig i badstugan kunde den medeltida bastubadaren inte finna dagens tvål.
Den medeltida bastubadaren kunde tvätta sig i sterilt urin!!!!!Men även örter, t.ex kamomill kunde användas för hygien och tvätt.

Vet du att det bedrivits rasbiologisk forskning i Sverige? Det företogs skallmätningar avseende förhållandet mellan kraniets längd och bredd. En av de som mätte skallar var anatomen Anders Rezius. Han kom fram till en teori vilken byggde på ett obevisat grundantagande, att de som hade samma skallform tillhörde samma ras. Han delade in skallar i kortskalliga och långskalliga, och trots att hans teori inte hade någon vetenskaplig relevans fick det ett starkt genomslag i hela Europa.

Rasismen skulle vinna terräng bland forskare och politiker från 1870 och framåt, tack vare Rezius. Han menade att den långskalliga formen var den fullkomligaste, om man utgår från hjärnans utvecklingshistoria. Han tyckte dessutom att de svenska exemplaren var de vackraste. Rezius trodde dessutom att de kortskalliga måste sakna något i bakloberna. Mer konstigheter tas upp genom åren, bl.a anser forskaren Herman Lundborg att rasblandning fördärvade människornas anlag, bl.a minskade motståndskraften mot tuberkulos och den "moraliska" halten hos individen. Lundborg var dessutom, om jag inte minns fel, chef för rasbiologiska institutet.

Gunnar Dahlberg efterträdde Lundborg och var enligt min mening en av de vettiga personerna i detta område. Han menade att rasbiologin inte har med vetenskap att göra, jag delar hans uppfattning och det kanske även du gör. En del skillnader i utseende finns det väl mellan vissa folkgrupper, men dessa är betydelselösa.

Det vetenskapliga övergick mer och mer till att bli ideologi bland forskarna, de långskalliga antogs vara germaner, att det finns långskalliga på andra håll i världen, som inte var germaner kände "forskarna" till, men låtsades inte om. Skallforskningen gav på sätt och vis rasismen en ökad legitimitet genom sitt sken av vetenskaplighet och exakta mätningar, människor i gemen vill väl gärna tro att det som är vetenskapligt är sant.

Vad kan vi lära oss av detta?
Jag tänker på följande:
Att sken av vetenskap kan bli en ogenomtränglig dimma som döljer de fula gråberg av okunskap och rasism som finns lite här och där.
Att forskningen alltid måste jobba med de etiska frågorna.

Skallmätningarna utfördes dock under en annan tid än nu, en del människor trodde då kanske att det det var sant för att det grundade sig på "vetenskap". men nu vet vi bättre.

Jag tror dock att det alltid lurar mörka krafter i "vassen", det är därför historia är så viktigt, är det något man kan lära sig av historien så är det att saker kan hända igen.

Anfall är bästa försvar, anfall är alltid bra. Det tyckte nog Karl XII:s karoliner. Det gick exempelvis otroligt bra vid Narva, där den svenska armén under den 18 årige kungens ledning vann mot en tre ggr så stor armé.

Sämre gick det under slaget vid Poltava där di svenske kämpade mot en drygt dubbel så stor rysk armé. Från början var svenskarna så många som 60 000 man, men inför anfallet var de bara 17 000 mot ryssarnas 40 000. Svält, köld, svält och sjukdomar hade reducerat svenskarnas antal.

Svenskarna mål var att överraska ryssarna i skydd av mörkret, men morgonen grydde och ryssarna blev på intet sätt överraskade.
Svenskarna hade i princip brist på allt. Ammunition, mat, och även moral.

De hade inte heller med de tyngsta kanonpjäserna vilket även det kunde ha varit ett litet avbräck. Såg någon av er "Svenska slag" så kunde tittaren där beskåda hur skadlig en kanon kunde vara även med en relativt klen kaliber.
Det är lätt att vara kritisk till att svenskarna anföll. Allt tycktes vara emot, förutom brist på det ovan nämnda så var de mycket färre än ryssarna. Dessutom hade ryssarna dugliga försvarsverk till sitt förfogande, sk redutter.

Det sistnämnda betydde oftast ett blodbad för de anfallande, anfaller man bör man helst vara fler än de försvarande, dessutom bör man anfalla med överraskning.
Det sistnämnda kanske iochförsig inte är så lätt för en stor armé.

Som jag förstår det var svenskarna instängda, maten tröt och då kände sig tvungna att gå till anfall.

Marsch!