Bloggen har fört en tynande tillvaro under mycket lång tid. Långt innan jag tog mig för att dra från 08 till Småland var aktiviteten på den låg därför att jag tappat orken att blogga. Det berodde på mina störande nya grannar på tre håll och att jag hade mycket svårt att sova där jag bodde, vila och koppla av på grund av dem. Innan detta hade jag bott många år i samma lägenhet utan några som helst problem.

Inte vet jag om orker för bloggen finns nu heller, men det finns mycket att skriva om och fundera kring så jag ska göra ett försök.

Jag är åter i Stockholm men inte åter i min lägenhet. Blotta tanken på att bo där igen ger mej faktiskt ångest. Den trevlige unge man som hyr den i 2:a hand, letar dock bostadsrätt och har visst en på gång, så snart måste jag dit igen tyvärr.

Min förhoppning när jag lämnade boendet i Stockholm för första gången sedan 1976 var ju att få sova, vila ut, vara naturen och hålla på med min favorithobby, keramik. Men så blev inte fallet. Keramikhantverket gick bakåt, naturupplevelserna blev få och jag har nästan inte sovit alls, i Småland heller. Jag är på väg mot en psykisk kollaps med hög fart.

De första 2-3 veckorna på folkhögskolan, i det hus jag fått löfte om att bo i själv, då det var i dåligt skick, gick väl bra men sen bodde jag helt plötsligt inte själv längre och dessutom så började min kropp reagerar på den 7 cm skumgumimadrass direkt en ribb botten jag fått att sova på. Min tunna tempur bäddmadrass som jagh hade med mig, kunde inte avjhälpa hur usel sängen var. De få timmar jag faktiskt sov vaknade jag upprepade gånger med olika delar av min kropp(axlar, höfter, knän, korsrygg, armar)bortdomnade.

Inte heller verkstan och utbildningen var vad jag förväntat mej med tanke på informationen jag fick innan jag sökte. Av lärarna fick man bara hjälp om man var hjälplös och klämkäckt positiv och berömde dem mycket, gjorde exakt som de sa(gärna små lite sämre, miniatyr kopior av lärarinnas saker form och färgmässigt)och framförallt skulle man inte ha några synpunkter, idéer eller önskningar att göra saker på sitt eget sätt eller vara missnöjd med vad man själv gjorde och hur det gick.

Deras tid gick för övrigt åt till att prata, nej, ropa över hela rum, om dem själva och deras tidigare och pågående liv. Tid gick också åt för dem att hålla ordning på sina, ständigt skällande hundar och ha äktenskapliga gräl och bedriva egen tillverkning i verkstan, både under lektionstid och på fritid. Någon kursplan syntes inte till, inte ens veckoscheman fanns.

Jag har arbetat/varit inte mindre än 12 verkstäder före denna i mitt liv och jag har aldrig sett maken till röra och dålig organisation. Om du pysslar med keramik, tänk dig till att det inte ens finns glasyrprover att titta på, på de glasyrer som finns på ställets glasyrhinkar, som för övrigt är utspridda på tre-fyra ställen och mycket dåligt märkta. Du får inte ens göra sådana på eget initiativ utan då tar keramiklärarinnan illa upp och känner sig kritiserad. 

Ingenstans fanns heller någon förteckning över vilka leror som fanns, hur de såg ut i olika bränningar och vilka egenskaper de hade. Inte ens fungerande bordskavaletter fanns i verkstan och där det var tänkt att man skulle blanda glasyrer fanns ingen extra ventilation alls.

Inte nog med detta, skolans matsal, verkstad, gårdsplan och övriga lokaler härbergerade ett antal(under 10 personer) 80talister (förutom de vanliga mer vanliga eleverna/kursdeltagarna av varierande ålder)som uppförde sig som om bara just "jag finns" och är intressant. Ett oavbrutet kacklande, skrikande, fnissande, sms:de och musikspelande på mycket hög volym överallt alla tider på dygnet, kombinerat med festande i allmänhet och dessutom en total frånvaro av självständighet som kom dem att oupphörligen skrika på lärarna och ta all plats, gjorde miljön närmast outhärdlig. Speciellt för en tant som jag. Så relativt snart började mina sömnströrningar igen och vissa nätter sov jag i princip inget alls.

Redan före Jul insåg jag att det inte varit en så god idé att hyra ut lägenheten och dra till detta ställe på Smålands högland. Jag kan på INGA sätt rekommendera denna skola eller dess keramiklinje till någon som vill ha ens den minsta lilla uns arbetsro och få använda sitt eget huvud. Har man ideér eller synpunkter kommer lärarinnan, som efter vad jag vet vare sig är lärare eller keramikerutbildad, att känna sig hotat och tycker illa vara.

Att återvända till Stockholm var det rätta. Jag hade bara önskat jag hade fått sköta det på ett lite annorlunda sätt än vad som blev men det går åh andra sidan helt i linje med mitt övriga liv just nu. Katastroflinje på kraschkurs ungefär.

När det gäller bostad så har det unika inträffat att jag är utslängd ur bostadsförmedlingens och allmännyttans nya gemensamma interna kö och mina köår sedan 1995 har försvunnit. Halva bostadsförmedlingens IT avdelning jobbar med detta och något sådant har aldrig förut inträffat.  Dessutom har de lyckats skicka räkning i december till adress ?gata nr 91 istället för ?gata nr 9, 1 tr, så räkningen är försvunnnen och min kötid i den vanliga kön är också avvaktivierad. Jag vet snart inte vad jag ska tänka.

Tantlena 2010.01.29