Ett antal personer har under åren jag blogga, irriterat sig på att jag använder för mycket statistik och liknande i mina inlägg. Jag är kantig – vilket jag tolkar som att de anser att det finns en annan verklighet. Denna icke kantiga verklighet är då baserad på icke rationella element – mer kvinnlig kan man säga, åtminstone om man ser medelkönet på de som klagat. Det kan jag faktiskt acceptera – som en alternativ modell. Däremot accepterar jag inte när man förkastar den rationella modellen bara för att man känner att den skulle vara fel.

Då jag nu uppträder lite irrationellt så kan det var bra med en snabb analys.

Hur är det möjligt att jag som ”slumpmässig” individ har kända historiska anfäder. Rent teoretiskt visar det sig snabbt vara högst rimligt. Vid 30 generationer består jag av 10 miljarder individer. Rent binärt finns det vid 10 generationer 1024 personer i sista ledet och totalt har det då fötts 1024+1024-2= 2046 personer fram till jag existerar. När jag går 10 generationer bakåt hamnar jag på som yngst år 1710 och som äldst på år 1570 talet. I varje generation bakåt ökar samtidigt antalet förluster av anhöriga – dvs jag hittar inte föräldrar. Eftersom jag tagit med även ett antal bröder och systrar till mina anfäder är siffran 1778 personer i mitt släktträd – för högt för detta teoretiska synsätt. Vid 30 generationer har jag inte ens hittat var miljonte anfäder. Det vore högst osannolikt att jag inte då hade kända historiska personer som anfäder. Nu har vi däremot inte ren teori, utan syndiga människor som inte följer teoretiska resonemang om jämn utspridning – utan har en tendens att ha inavlats efter några generationer. Jorden befolkning har haft ryckvisa ökningar i antal individer – jordbruk – men även andra ökningar – varefter vi haft ganska stabila världsbefolkningar under långa tider – sedan 2000 år har befolkningen troligen varit ganska stabilt 500 miljoner – för att från 1600 sakta expandera till vår den stora explosion i befolkningstillväxt som kom på 1900-talet.

Om varje generation bakåt är 500 miljoner individer så är det 5 miljarder på 10 generationer ---  att då hitta kända personer bland dina 2000 anförvanter är inte så stor – men nu minskar ju urvalet snarare till Sveriges befolkning som kanske var 3 miljoner – dvs 30 miljoner på 10 generationer eller ännu mer. Det hela börjar bli mindre osannolikt.

Det som är kruxet i det hela är egentligen att vi inte har jämn fördelning, utan kommer en adlig person in i din släkt nära ditt led så är det snarare helt osannolikt att du inte kommer att ha många historiskt kända personer bakåt i din släkt. Om du, å andra sidan, inte snabbt hittar en präst eller adlig person kommer din släktforskning att snabbt stanna av i sin utgrening. Präster avlar präster, sedan reformationen. Och adlig höll reda på alla adliga – bönder däremot höll ingen reda på.

15 generationer bakom mig har jag kommit till ca mitten av 1500-talet och har då 12 förfäder kvar i mitt släktträd av teoretiskt ca 32000. Av dessa är 10 adliga och det gör att det finns många som utrett deras härkomst tidigare så därför blir tappet lite per ytterligare generation, det håller sig relativt stabilt med att bara hälften försvinner till nästa generation (teoretiskt skulle det ju istället dubblas). Det finns nu även led jag inte sökt gå vidare i, så det finns mer att utforska. Jag började istället följa högadel bakåt. Det börjar då samtidigt bli osäkrare, trots mycket dokumentation – för vi kan vara säkra på att högadel alltid försökt anpassa historia till sin fördel – istället för till sanningen.

Här på bloggen är det ingen som uttryckt något negativt kring min släktforskning – det finns det däremot i min omgivning. Mer som antydan än annat – men det framgår att de tvivlar. Samtidigt verkar det uppskattas att jag kan berätta om historiska platser.

Att avvika en mil för att titta på Reftele och berätta om upproret där 1617, där skrivaren på tinget gömde sig mellan benen på häradshövdingen Olof Hård (af Segerstad) – och om prästen som dömdes till döden för sin förbön kring bönderna som trots Olofs protester slog ihjäl skrivaren. Berättelser av det slaget uppskattas – och resan blir intressantare, men jag skall nog bli försiktigare, trots allt, med att tala om släkten.

Jag har tvingats fundera lite över detta med att plötsligt finna många historiska anfäder.

Idag fick jag även frågan direkt – vad det innebär. Direkt praktiskt innebär det att jag fått mycket lättare att minnas historiska händelser. Det känns mer motiverat, och händelserna berör mig närmare. Det är det positiva.

Den andra känslan som börjar komma är mindre trevlig och det är en belastning. Det känns lite overkligt och faktiskt skrämmande. Människan är skapad eller har utvecklats till att ha enorm förmåga att finna samband och mönster i allt i vår tillvaro.

Psykologer analyser vårt beteende och försöker förstå orsaker till vårt hur vi uppträder och varför.

Vad är det då som börjar bekymra mig? Exakt kan jag inte förklara – men detta att jag varit intresserad av vissa saker – trots att jag inte vetat varför – och nu tycks hitta dessa orsaker är en sak.

Det andra är en känsla av att jag inte har fullt kontroll över det som händer nu.

Det börjar bli för många osannolika händelser som jag kan placera in i förhållande till mina förfäder.

Det puzzel, som jag lägger, med namn och relationer i släktträdet börjar bli en belastning. Jag hittar förklaringar till känslor inför olika saker som jag kan relatera till förfäder. Förnuftet säger att detta inte är möjligt, och förnuftet vill jag faktisk hålla fast vid.

Jag hade tänkt skriva om starka kvinnor bland mina anfäder. Jag fortsatte lite med puzzlet, och nu tvekar jag. Just nu känns det som lite för overkligt, så jag tar nog en paus i att skriva mer om släktforskningen. Puzzlet börjar bli för påträngande och osannolikt. Det hela börjar bli för personligt.