Jag läste ut boken "En skvallerkrönika från 1790-talets Stockholm" av Waldemar Swahn för några dagar sedan. Boken gavs ut 1928, men bygger på berättelser och brev från 1790 till ca 1850. Det är inte enbart berättelser från Stockholm, utan bl.a. ett kapitel handlar om Kalmar.

Det fanns inga riktiga dagliga tidningar på 1700-talet, men man var lika nyfikna på nyheter då som nu. Tidningar som man kanske fick en gång i veckan räckte inte för många rika på landet - skvaller ville man höra snabbare.

Det var så de fristående journalisterna, eller brevskrivarna kom till. Rika betalde för att få brev från stora stan, med det senaste skvallret.

Censur fanns, så ofta skrev man texterna som allegorier eller förtäckt på olika sätt - samt ofta anonymt eller under pseudonym.

Sverige var i slutet på 1700 talet ett misskött land, och snart skulle Sverige även mista Finland. Det är mot denna bakgrund även intressant att läsa om hur landet var i ett slags upplösning, som man nog inte själva var medvetna om.

Vad hade man för sig i Stockholm, när varken internet, radio, TV, film eller bilar fanns?

Jo, det största nöjet var nog teater och konserter. Teaterna hade då en betydelse som vi knappast förstår. Vid vissa pjäser slogs man om biljetter. Det fanns svartabörshajar - då som nu.

Den hårdaste censuren fanns kring teaterpjäser, det var ovillkorligt att alla pjäser måste godkännas av en censor innan den fick spelas. Censur av böcker om broschyrer var inte alls lika hård.

Man fruktade att en pjäs med farligt innehåll skulle kunna ställa till uppror - därför krävdes hård kontroll. Franska revolutionen inträffade 1793 och skrämde upp alla kungahus i Europa - och oroligt var det även i Sverige.

Överflödsförordningen som förbjöd bland annat kaffe, var mycket impopulär och gav upphov till att man drack kaffe i smyg. Den diplomatiska klubbens kafferep stoppades under stor protester av diplomater.

Någon bokhandel fanns icke i den lilla svkroken Kalmar, men på "boktryckeriet" kunde man köpa sådana mästerverk som "Fallna flickors biografier"  och "den gamla Richards konst att blifva rik och lycklig".

Brottmålen i Kalmar var inte fler än att man kunde annonsera i den lokala tidningen "utur ett kök här i staden bortstals en malm-mortel med stöt; skulle den wara såld eller pantsatt, will egaren den igenlösa, då anmälan derom göres på Tryckeriet".

Det ansågs förr i tiden icke passande att präster begagnde den bundna formen för att uttrycka andra tankar och känslor än dem som hörde till deras kall. En del präster hade dock svårt att hålla sig utan skrev små dikter.

Prästen Jakob Bolin levde på 1700-talet i Roma på Gotland. När han på egen bekostnad hade låtit reparera annexkyrkan i Björkå - lät han rista in följande på tornspiran:

Denna kyrka

som heter Björka

Är Gud till ära

Smord med tjära

På bekostnad min

Jacobus Bolin.

En annan originell herre var Erik Nytzell. Han brukade söka pstorat på vers.

Er jag vördar

Men påbördar

Att Er höga gunst

Ger benäget rön

Det en ödmjuk bön

Icke blir omsunst.

Gud af nåd mig gifve

Att jag här i lifve

Hyser helig brunst.

Umsonst = förgäves.   Han blev till slut kyrkoherde i Torstuna.

Det finns fler diktande präster, och nog hade jag roligt åt deras dikter.

En mycket läsvärd bok, men knappast tillgänglig på närmaste bibliotek.