Augustinus och hans syn på tidsbegreppet skrev jag om tidigare - nu till nordamerikas indianer och deras tidsbegrepp.
Medan vi i Europa noga håller reda på våra substantiv, är det verben som dominerar i de nordamerikanska indianernas språk.
Deras språk visar på en ständigt förändrad värld - ett liv i rörelse. Ett djurs namn kan förändras med årstiden och hur pälsen förändras. Även namnet på en person kan förändra med ålder och vilka stadier som man genomgår.
Föremål finns bara i förhållande till varandra - tid och rum hör ihop.
En stol ses som ett träd på väg att bli till vedbitar.
Tiden uppfattas inte som ett linjärt flöde. Många indianspråk saknar verbform för förfluten tid eller framtid.
Det enda som existerar är nu, det gamla återskapas i nuet och framtiden är något som finns nu, men i medvetandet.
Myter är inte berättelser från det förflutna utan existerar för evigt, utanför tiden, och bringas till liv i nuet varje gång de berättas.
Postat i: Kina Permalink Kommentarer [2]
Oj, vad du är produktiv. Ja, det är intressant att ta del av olika människors tänkande och det där med att ens namn kan förändras med åren låter rätt intressant. Undrar vad jag skulle heta nu och vad du skulle heta om du bytte bloggnamn allteftersom?
Skrivet av cathrin den 25 juli, 2011 kl. 11:02 #
Cathrin: Bra ide att byta bloggnamn - då kan man förnya sig eller nischa.
Nu skall jag iväg och träffa några från Irak -- samtidigt som den tysta minuten skall hållas.
Skrivet av liberum-weto den 25 juli, 2011 kl. 11:06 #