Life Of Me

Sista dagen innan semestern! Hur underbart är inte det? Dessutom är det strålande sol och härligt, precis som det ska vara. Nu är det bara lägga in sista energin i idag så den blir gjord. Har tryckt ihop tor och fre så lär inte sluta förrän vi nie ikväll, men men, sen är det några lata veckor som väntar så vad gör väl det?!

Har vart lite tunga dagar, men så är det när man bor ihop med en man som fallaer in och ur depression... som att gå på äggskal lite. Fast det har vart så mycket uppåt att jag hade glömt att göra det. Vilket betydde att jag sa något som slog gnistor i det sovande monstret. Så var det ett par tunga kvällar innan det gick över. Tänkte på det igår, hur förbannat ensamt det är att bo ihop med en sån. Det är en väldigt egoistisk sjukdom. Jag minns inte sista gången han frågade hur jag mår, vad jag vill, hur min dag eller något sånt. Allt är "jag, jag, jag". Och jag är sååå less, orkar inte vara den omtänksamma frun, orkar inte bry mig om hur han anser folk behandlar honom, ser på honom osv. Jag vet ju att 80% är i hans huvud och resten är sånt som vi vanliga människor bara hade struntat i. Jag får må dåligt för att jag mår bra, får skämmas lite för att jag är nöjd med jobbet, vart vi bor, vad vi gör... för han tycker bara att allt är skit och det drar ner allt omkring honom. Jag har alltid vart en positiv person, och jag visste inte ens vad en depression var innan jag fick bo med en. Det gör mig nere också. Gör att man tappat lust och tro till en massa saker... tyvärr. Jag har haft en dum inbillning att det bara ska gå över, men nu 4år senare så har jag slutat hoppats. Det enda jag hoppas nu är att jag får se mer av den riktiga personen och att jag orkar stå ut med monstret. Det är verkligen som att leva med Dr Jekyll och Mr Hyde (så heter dom va?) Det tar en bråkdels sekund innan det smäller och sen är den dan/ kvällen förstörd. Jag brukar kunna känna när det ligger i luften, han "letar" efter gräl, en ursäkt att lasha ut. Men jag har ingen ork längre. Energin är borta. Jag vill bara hålla upp händerna och ge upp. Igår pratade vi om en kompis som har skilt sig, barnet åker mellan och SR förstod inte hur föräldrarna står ut med att vara utan barnet. Jag sa att det skulle ju kunna hända oss, då log han bara och sa "aldrig, jag kommer aldrig att lämna er, både för bebis skull och allvarligt Bex, vem skulle stå ut att leva med mig förutom du? " Hm, så han bor bara med oss för att ingen annan skulle stå ut? Jag frågade om han fortfarande var kär i mig, eller om det bara är bekvämt för honom... han försäkrade mig att han självklart var kär i mig... men jag kände att den första kommentaren nog var mer äkta... fan vad man står ut med i livet!

Nu ska jag sluta välla ur mig... och jobba lite kanske!