När mörkret kommer smygande sakta sakta så är det svårt att uppmärksamma. När det händer större katastrofer i livet är det ju svårt att missa dem. Men när en katastrof avlöser en annan. När de går in i varandra stora som mindre. När tid för eftertanke, för vila, för lugn o ro, för sorg inte finns. För det är nya slag som måste utkämpas innan de gamla ens är färdiga. När det är krig på många fronter samtidigt så är det så mycket blixtar att mörkret inte märks. När dimman sen lättar. När bomberna faller i lätta skurar det är då det syns. Mörkret.
Jag vaknade upp en dag och det var svart. Kolsvart. Jag kunde inte se, kunde knappt minnas, kunde inte fortsätta. Så jag tog ett djupt andetag och säppte taget. Jag ignorerade det mesta och de flesta. Jag koncentrerade mig på att andas. För bara att kunna andas var en prövning. Så jag har kämpat för att hitta andan. Det har gått några år nu. Oftast är den med mig. När den fallerar finns hjälp att få. Min livlina. Ett vitt litet piller som garanterar att andningen åter kommer att fungera snart. Jag som inte ens tar huvudvärkstabletter har kastat in handduken totalt. För utan dessa små hjälpare kan jag inte ens göra det som är absolut grundläggande för min existens - att andas.
Jag försöker nu att vända blad igen. Att börja om på nytt. Har gjort det många ggr tidigare både medvetet och omedevetet. Har lärt mig en massa nytt om mig. Om andra. Om vad som händer när marken rämnar. Om hur jag betraktar och hur jag blir sedd. Om vilka som har förmågan att se. Vilka som bara behöver en spegel. Vilka som orkar stå kvar. Vilka som inte begriper något alls. Av oförmåga eller av ovilja. Vilka som vänder sig bort.
Mest har jag lärt mig om vad som påverkar mig och varför. Varför vissa saker biter sig fast. Jag arbetar hårt på att släppa taget. Om allt som inte är viktigt (det mesta) om allt som gör ont. Jag får hjälp med att röja i bråten. Ovärdelig hjälp. Jag är sakta på väg uppåt igen. Frammåt. Tillbaka kommer jag aldrig. "Att hitta tillbaka till mig själv." Glöm det. Jag finns inte längre som den jag var då. Det är dags att hitta ett nytt jag. Att bygga en nyare variant av den gamla. Att försöka acceptera att jag inte kommer att bli som den jag var. Att närminnet är förstört - kanske för gott. Att tilliten till andra aldrig mer kommer tillbaka. Att hjärtat har tagit så mycket stryk av det som rasat att jag måste vara rädd om det på ett helt nytt sätt. Både känslomässigt men framför allt fysiskt. Så att det kan byggas upp så gott det nånsin går. Har verkligen förstått nu hur fysiskt illa det är för kroppen att må psykiskt dåligt. Att orden "Var rädd om dig!" är bland de viktigaste som finns. Tillsammans med "Var rädd om varandra." och "Hjälp!" glöm heller aldrig; "Kan jag hjälpa dig med något?" och mena det.
Det var en liten glimt om var jag varit... vi får se vem det är som kommer tillbaka. O vad jag orkar.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [1]
Eller bara typisk svensk vår?
Värmen tokstrålar ner.
Vet inte om det var min eller nån av vovarnas tunga som hängde ut mest.
Hade inte en tanke på att ta med mig vattenflaskan på morgonpromenaden.
Snart åker de hem.
Vovarna alltså.
Jag blir kvar ett tag till.
Fast just nu har jag ingen större lust.
Men jag ska försöka att njuta av vår-sommaren idag.
Så får jag se sen.
Hur det känns.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [7]
Tolv timmar senare var vi hos veterinären och snittade upp henne.
Hon hade en enda jättebamsing till valp och hade därför inte kommit igång i tid.
Om veterinären ställt några frågor första gången vi ringde dvs redan för två veckor
sedan så hade valpen lätt gått att rädda.
Nu var det för sent och den var död när de plockade ut den.
Mamman mår iaf ganska bra även om hon undrar en hel del och är minst sagt
avvaktande mot mig.
Så klart.
Jag tog henne till ett främmande ställe och när hon vaknar så har hon ingen valp
kvar och den syns inte till nån stans. Dessutom så har hon hela magen uppskuren.
Så idag är vi ledsna i huset.
Jag mest för hennes skull o självklart för min egen o pappans.
Pappan är lite förbryllad o tittar konstigt på mig. Förklara det här du! ungefär...
Min son är mest ledsen för min skull.
Han ser fram mot Rotweilern som nu kommer några år tidigare eftersom att det
inte blev nån valp.
Tur att inte han bröt ihop oxo - det hade jag inte pallat.
Men han tycker väl att det räcker med att jag gråter stup i kvarten.
Katten undrar vad det är för fel på hunden.
Det är konstigt.
Ett litet (stort) paket i magen kan påverka så mycket.
Jag har ju pratat o känt o klämt o frågat.
Att vi skulle ha kvar valpen som låg på vänstra sidan var ju redan klart.
Det var huvudet...
Det var det som buffade mot min hand i flera veckor.
Nu är den bara borta.
Igår levde den o mådde bra.
Idag finns den inte mera.
Å den fattas mig...
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [20]
En tanke till dem som idag förlorar någon för att väst vägrar hjälpa o resten av
världen vägrar erkänna.
En tanke till alla de barn som våldtas för att ryktet säger att de kan bota den sjuke.
Som vanligt blundar världen för det som sker...
Snart är det ju jul och vem orkar tänka på sånt då?
Vem orkar nånsin bry sig?
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [10]
Trots ledig dag.
Jag vaknade av radion.
För första gången.
Låg o inte lyssnade.
Fördes tilbaka.
Till Mormor.
Till nybakat grahamsbröd med ost o varm choklad.
Efter morning.
I Mormors säng.
Dit jag tassade.
När jag vaknade.
Radio, korsord, dagbok o lukten av thé.
Saknar barndommens Mormor.
Saknar den hon blev för mig när jag blev stor.
Fånga dagen...
Sägs så ofta.
Glöm bara inte det som var viktigt.
I går.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [11]
möter två ilskna killar
en luktar som du
Det var som att möta dig igen
för en sekund var du där
Ung och arg
levande
Hade glömt din doft
du hade en egen
Hjärtat kom ihåg
blev varm
För att frysa till
önska om
Gick vidare
kall och tårögd
Tänker allt mer sällan på dig
saknar dig ibland
Ikväll minns jag
saknar dig
minns din doft...
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [0]
Tolv år...
12 långa jävla år
Som du missat
För att du fick ett infall
Så fullständigt meningslöst
I tolv år har jag tänkt på dig
På det som hände
Varför det hände
Hur det hände
Var det meningen?
Var det inte meningen?
Svaret får jag en dag
Tills dess
Sänder jag dig en tanke
Då å då
Ibland i raseri
Ibland i förtvivlan
Ibland i sorg
Ibland i saknad
Jag hoppas att du har det bra där du är
Jag önskar en sak...
Att en dag få ge dig en riktigt stor kram
För jag minns än idag hur det kändes att krama dig
Att bli kramad av dig
Tolv år...
Jag är så arg på dig
Din lille skit!
Saknar dig...
Så det gör ont.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [2]
Min snälla bil som jag har rest så många, många, tusen mil i är nu bara en plåthög.
Det känns som om jag har förlorat en vän.
En viktig o kär vän.
En stor del av min frihet är nu försvunnen.
Å jag kan inte bo hemma innan jag har skaffat en ny.
Vilket i sig leder till ett antal problem.
För just nu finns det inte en chans att jag har råd med en ny.
Får låna Nisse när det går av Miss X.
Tackar, tackar, tackar!
Men jag behöver en egen bil.
Eller flytta.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [6]
å det snart.
mycket snart.
idag begravs en f.d. kompis mamma.
vad är det som händer?
det är inte enstaka unga människor som går bort längre.
vi har nått den ålder då våra föräldrar börjat dö, inte enbart som undantag.
första utgallgringen?
de är ju inte SÅ gamla.
känns märkligt.
döden knackar på lite här o där.
det är skönt att jag inte har något osagt till mina föräldrar längre.
på gott o ont.
ringa mamma o pappadag i dag...
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [6]
Om jag får höra Joaquin Phoenix gråta över sin bror en gång till kommer jag att gå sönder.
Det värsta är att jag faktiskt vill se det.
River var en av dem som hade kunnat bli hur bra som helst.
Det var han o Johnny...
Men att höra det telefonsamtalet...
Det är värre än det jag fick nyss.
Sjukt.
Att sända det.
Alls.
Saknar River...
Mycket.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [10]
Hoppas att du har det bra...
Saknar dig...
Mycket!
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [0]
Vem är det jag inte har skrivit till?
Det saknas en adress.
Det saknas en person.
Som i dagarna har saknats i två år.
God Jul Mormor
Vart du än är.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [4]
Så var det återigen dags för en internationell dag.
Denna uppmärksammas dock.
Om än blygsamt.
ca 40 miljoner människor har testats positivit för HIV i världen idag.
Men många fler bär på smittan.
De bromsmediciner som finns tillgängliga gör det för de i Väst.
I Sydafrika där över 10% av befolkningen har HIV får endast en tredjedel vård.
Det är dags att vi delar med oss. Av det med.
En tanke till dem som blir kvar när de som en gång var nära tynat bort från dem.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [3]
Kan inte förstå att det redan har gått ett år.
Hoppas att du har funnit frid.
Det känns så.
Sänder en kram till andra sidan.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [5]
Det är när den som dog tog sitt liv.
Varför?
Miljoner varför miljoner gånger.
Dag som natt om och om igen.
Att förstå att någon som betyder så mycket är borta för evigt är så svårt.
Att personen själv valde det är ännu svårare.
Jag kan inte förstå att jag aldrig mer få se honom.
Att sörja någon är så svårt.
Det är de starkaste känslorna som finns och det är något som vi får klara själva.
Att sörja är inget problem, det går inte att ge några råd.
Därför är det svårt att lyssna - för det är allt som finns att göra - lyssna.
Men vem orkar, vem har tid, vem lyssnar?
Vem orkar ta emot någon annans sorg?
Jag orkar inte längre bära sorgen själv, men vem ska jag tala med?
Ingen kände honom som jag, ingen vet vem jag sörjer, ingen förstår varför.
Att han är död kommer dag för dag att sjunka in och tillslut förstår jag väl förhoppningsvis det.
Men innan dess då?
De ögonblick jag glömmer att han är borta.
De ögonblick när jag verkligen förstår vad för evigt betyder.
För en tid sedan sa någon:
"Det svåra är inte att minnas det som var utan när man glömmer att han inte finns kvar."
Fullkomligt sant.
Jag kan inte glömma honom.
Men att förstå och komma ihåg att han inte längre finns bland oss är det svåraste av allt.
theme.postedin: Borta | Permalink | Kommentarer [2]
