Min psykolog, går till en sådan en gång i veckan sedan i somras, frågar då o då; "Har du sörjt det?" Svaret är oftast nej. Jag har haft en så stor sörja av sorg att jag inte har kunnat skilja ut saker och sörja dem en o en. Det har byggts på och lagts till och ändrat form. Stort har blandats med smått. Därtill finns ilska, misstänksamhet, oförståelse och förvirring. Allt i ett enda hopkok.
Saker som tidigare fick mig totalt ur balans har jag nu sakta börjat förlika mig med. Är det här viktigt? Varför reagerar jag? Vad är det som behövs för att jag ska kunna släppa det? Ofta är det något som förknippas med hopkoket. Med en sorg. Jag kanske t.o.m. HAR sörjt just det?! Men det gör att hela hopkoket väller upp inom mig. Så det är inte enbart den sorgen, det minnet, utan ALLT som kommer.
Så nu använder jag mycket tid till att just sörja. Att titta på varje bit som kommer upp. Vart hör denna hemma? I vilken känsla? Till vilket minne. En del får jag stoppa tillbaka i hopkoket men mycket går att ta bort därifrån. Genom att identifiera vart det hör. Är jag redan klar med det? Om inte vad göra med det då? Bli arg? Känna sorg? Lägga i lådan med saker jag aldrig kommer att få svar på? Det sista är svårast...
Så helas jag sakta men säkert. Så mycket kan plockas bort ur sorgen! Så mycket kan, får och BEHÖVER sörjas. För att tiden så småningom ska läka. Men tiden kan inte läka det som inte sörjts ordentligt!
Att få tid - äntligen - för sorg är otroligt värdefullt. Att få möjlighet att släppa taget om saker som gjort ont. För när de väl är framme och sörjda så kan de få blekna bort sen. Ärren må finnas kvar men anledningen till att pilla på skorpan försvinner. Även ärr syns allt mindre med tiden. De skaver inte lika illa. De kliar inte. Att bli av med sorg är en enorm lättnad. Varje dag försvinner en liten bit till. Snart kan jag kanske skaffa en mindre bytta till mitt hopkok?
theme.postedin: Helning pågår | Permalink | Kommentarer [0]
