hos Livelev om att ge bort en vit jul till barnen.
Vilket så klart är bra.
Vilket så klart är fel.
Vilket så klart är rätt.

Det är så förbenat svårt det där med alkohol.
Å så lätt!

När jag var riktigt liten, 0-7 år, så hade vi alltid STOR juldagsmiddag.
Det var släktingar överallt i huset.
De kom överlastade med paket.
Alla var uppklädda till tusen och det luktade gott om allt o alla.

Julbord med en avslutande gigantisk färsk fruktsallad.
Julbord med snaps.
Jag har ett solklart minne av Tant A som sitter med snapsglaset i handen
och sjunger "Hej Tomtegubbar" så det hörs ända till Nordpolen!
De andra hakar på så gott det kan.

För mig är detta ett fantastiskt varmt och gott minne.
För mig är snapsen inget ont.
För det var ingen som drack för mycket!
Ingen blev full.
Ingen blev otrevlig.
För mig är snaps något som vuxna sjunger sånger till oavsett om det är jul,
midsommar eller kräftskiva.

Själv dricker jag inte snaps.
Klarar inte av smaken. *ryyyyys*
Men att andra gör det är bara trevligt.
Tycker jag.
Så länge ingen blir full.
Så länge ingen blir otrevlig.

Det är väl just där det blir så svårt.
För den som har en barndom där snapsen är statskottet på en tre dagars
lång fylla är det naturligtvis precis tvärtom!

Jag håller inte med Livelev om att julen ska vara vit.
(Min glögg är lika helig som julträdet o Kalle.)
Däremot så är det var vuxens förbannade skyldighet att hålla sig på mattan under julen!
Under resten av året med!
Iaf så länge det finns andra människor närvarande.
(Vad du gör när du är ensam får stå helt för dig.)

Kort o gott...
TA DET LUGNT!
O ha en riktigt fröjdefull Juletid och ett Gott Nytt År.
För alla i din närhet.

*Julkram*

Har varit på skolavslutningen.
Jag ville inte gå.
Barnet ville INTE gå.
Så vi gick.
Just därför.

Jag stod där längst bak i kyrkan och tårarna bara rann.
Som alltid.
När jag blir rörd.
När jag känner mig maktlös.
Å aldrig att jag känner mig så mycket av båda som när jag är i kyrkan.

Sånger om tända ljus, medmänsklighet, värme, en utsträckt hand, gemenskap och
sist men inte minst om fred på vår jord.
Allt det där som människor konstant förtränger.
För det är jag och mitt och mina.

Kanske skänker vi en slant när det är någon gala.
Eller stoppar några kronor i bössan som tanten skramlar med utanför systemet
på fredagen.
Innan det handlas helgsprit för några hundralappar.
För samvetet är ju dövat av kronorna.

Under hela min helvetesresa de senaste åren har en persons direkta respons varit;
Säg vad jag kan hjälpa dig med!
En person.
Hon hade just begravt sin syster som inte längre orkade leva.
(Min mamma har hjälpt mig massor dock.)

Det är konstigt tycker jag.
Hur lätt vi tar på andras olycka.
En klapp på axeln.
"Det ordnar sig nog ska du se."
Kanske ett konkret råd.
Men i form av:
Flytta. Sök nytt jobb. Eller min absoluta favorit: Men du MÅSTE ju ta tag i det!

Så min uppmaning till DIG är:
Ta tag i det!
Ta tag i vem som helst.
Ta ett rejält tag och fråga: Hur kan jag hjälpa dig?
Det är den enda och bästa julklappen många kan få.
Det kan ta tid att genomföra den.
Det kan ta en massa tid.
Men ge bort den tiden.
Ge bort en del av din styrka.
Till någon som verkligen behöver den!
Så kan den om en tid göra detsamma för någon annan.

Årets julklapp sägs ju vara en upplevelse.
En bättre upplevelse än att få stöd i att orka kan jag inte komma på.

Pay it forward...

Lussebullar bakade.
Ljusstake framme.
Tomtar smyger upp ur vråna.

Kom på en sak...
Tidigare år har jag knökat in julprydnader lite överallt.
Utan att ta bort nå annat.
I år tog jag fram en kartong och började med att plocka BORT saker.
Fast det kändes elakt.
För då får de inte vara med o ha julfint.
Jag ÄR nog lite knasig.