När mörkret kommer smygande sakta sakta så är det svårt att uppmärksamma. När det händer större katastrofer i livet är det ju svårt att missa dem. Men när en katastrof avlöser en annan. När de går in i varandra stora som mindre. När tid för eftertanke, för vila, för lugn o ro, för sorg inte finns. För det är nya slag som måste utkämpas innan de gamla ens är färdiga. När det är krig på många fronter samtidigt så är det så mycket blixtar att mörkret inte märks. När dimman sen lättar. När bomberna faller i lätta skurar det är då det syns. Mörkret.

Jag vaknade upp en dag och det var svart. Kolsvart. Jag kunde inte se, kunde knappt minnas, kunde inte fortsätta. Så jag tog ett djupt andetag och säppte taget. Jag ignorerade det mesta och de flesta. Jag koncentrerade mig på att andas. För bara att kunna andas var en prövning. Så jag har kämpat för att hitta andan. Det har gått några år nu. Oftast är den med mig. När den fallerar finns hjälp att få. Min livlina. Ett vitt litet piller som garanterar att andningen åter kommer att fungera snart. Jag som inte ens tar huvudvärkstabletter har kastat in handduken totalt. För utan dessa små hjälpare kan jag inte ens göra det som är absolut grundläggande för min existens - att andas.

Jag försöker nu att vända blad igen. Att börja om på nytt. Har gjort det många ggr tidigare både medvetet och omedevetet. Har lärt mig en massa nytt om mig. Om andra. Om vad som händer när marken rämnar. Om hur jag betraktar och hur jag blir sedd. Om vilka som har förmågan att se. Vilka som bara behöver en spegel. Vilka som orkar stå kvar. Vilka som inte begriper något alls. Av oförmåga eller av ovilja. Vilka som vänder sig bort. 

Mest har jag lärt mig om vad som påverkar mig och varför. Varför vissa saker biter sig fast. Jag arbetar hårt på att släppa taget. Om allt som inte är viktigt (det mesta) om allt som gör ont. Jag får hjälp med att röja i bråten. Ovärdelig hjälp. Jag är sakta på väg uppåt igen. Frammåt. Tillbaka kommer jag aldrig. "Att hitta tillbaka till mig själv." Glöm det. Jag finns inte längre som den jag var då. Det är dags att hitta ett nytt jag. Att bygga en nyare variant av den gamla. Att försöka acceptera att jag inte kommer att bli som den jag var. Att närminnet är förstört - kanske för gott. Att tilliten till andra aldrig mer kommer tillbaka. Att hjärtat har tagit så mycket stryk av det som rasat att jag måste vara rädd om det på ett helt nytt sätt. Både känslomässigt men framför allt fysiskt. Så att det kan byggas upp så gott det nånsin går. Har verkligen förstått nu hur fysiskt illa det är för kroppen att må psykiskt dåligt. Att orden "Var rädd om dig!" är bland de viktigaste som finns. Tillsammans med "Var rädd om varandra." och "Hjälp!" glöm heller aldrig; "Kan jag hjälpa dig med något?" och mena det. 

Det var en liten glimt om var jag varit... vi får se vem det är som kommer tillbaka. O vad jag orkar.