Oroa dig inte för morgondagen,

i övermorgon är den över.

är en svår konst för mig, och många andra. Just att göra ingenting var det jag såg fram emot resten av julledigheten. Hinna träffa vänner som vi inte träffat på ett tag och så vidare. Men nu tror jag att jag/vi fick ett erbjudande om att åka skidr istället. Det vill jag också. Tror jag i alla fall. Just nu känns det mest jobbigt.

Jag gör som strutsen; stoppar huvudet i sanden och låtsats som ingenting ett tag.

Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta.

När jag ducshar händer det att jag tvättar kroppen med hårschampo. Idag läste jag på flaskan "För extra volym och fyllnad"     ------ Skit också!!!

Inte så konstigt att man går upp i vikt!

Nu blir det banne mig att duscha i dsikmedel istället. På flaskan står det - "Tar bort även det svåraste fettet."

*Lycka är ett val.*

Jaha, tänker jag. Och tänker vidare att jag väljer lyckan.

Den främsta anledningen till vår närvaro där är naturligtvis att det ska delas ut medaljer till alla lag som deltagit i St Eriks Cupen plus att dessa lag ska få springa ett ärevarv. 

Det är samling för alla lagen en timme innan matchstart för att gemensamt tåga in på vallen. När vi kommer dit så är det endast en (ny) kille (och hans pappa) från Lillprinsens lag där, och ingen tränare. Det dyker dock upp ett par killar till (utan föräldrar). Och mamman som tog ett av lagens matchtröjor för tvätt senaste matchen dyker upp för att lämna dem. Så då har vi i alla fall tröjor och jag delar ut dem till de fem grabbarna som är där. Samtidigt inser jag att jag i och med detta tagit på mig ansvaret för våra grabbar. Ingen av tränarna syns till.

Till min lycka ser vi en annan pappa som jag tror ska ha lite mera koll på det här än vad jag har. Det visar sig dock att han inte vet så mycket mer än vad jag själv vet. Men han är där med ett av de andra lagen och delar i alla fall med sig av det han vet. Och lugnar mig med att jag inte behöver ha full koll och att jag kommer få veta/förstå vad som förväntas av mig och grabbarna.  

 Tillslut tågar vi i alla fall iväg mot vallen. Jag håller ihop min lilla skara killar och sätter oss tillsammans när vi kommer till läktaren. Ytterligare en mamma sluter upp med sina grabbar. Och även ett par killar till (med föräldrar som dock inte sätter sig tillsammans med oss). När det strax innan första halvlek är dags att samla ihop den lilla skaran (som nu blivit 8 killar) så tar jag åter på mig ansvaret och tar med mig grabbarna. När de andra tre mammor sluter upp vid samlingsplatsen finner jag mig plötsligt ansvarig för årskullen. De andra tränarna frågar mig vad som gäller och är uppenbarligen helt övertygade om att jag vet.

Tillslut finner jag mig själv styra upp ordningen för hur lagen ska tåga in, eller kanske se till att det överhuvudtaget är någon som springer in. För egen del tänker jag mig att jag ska gå (med stora kliv) runt det där ärevarvet. Men när vi kommer in på plan så har jag plötsligt inget val eftersom de som tågade in före oss plötsligt har sneddat över planen och det så uppstår ett stort tomrum. Plötsligt är jag alltså med och springer ärevarv.

Galet rörigt men killarna är mycket nöjda när vi kommer av planen och får hämta medaljerna och varsin kexchoklad. Och jag får med beröm godkänd både av dem och övriga mammor.

Att ha sprungit ärevarv i damallsvenskans paus måste ju vara en merit eller? Något att skriva på sitt cv kanske?

 kan förklaras med följande som jag läste hos Gizmolina:

"I can do anything with the right shoes."

Njut av det du har istället för att stressas av det du inte har.

♥

Happiness

is not a

destination.

It is a

way

of life.

Kommer du att se tillbaka på ditt liv och säga

 "Jag önskar att jag hade"

eller

"Jag är glad att jag gjorde".

Zig Ziglar

Never wish for anything

if you don´t think that you can get it.

Det barnet får uppmärksamhet för

kommer det att fortsätta med

We don`t see things

as they are.

We see them as we are.

Kloka ord jag notert på en liten lapp någon gång.