En rask promenad från sös till Skanstull och Ringens köpcentrum där jag halv hjärtat kollar efter tjockstrumpbyxor men utan resultat. Eftersom Lindex inte har några naturvita och på H&M är köerna långa bestämmer jag mig istället för att åka hem eftersom Fru M1 tidigare undrade om hon kunde komma över och hämta barnmatsburkarna efter jobbet idag. Så nu är backen med barnmatsburkar tömd så när som på fyra burkar av var storlek som vi själva ska pyssla ljuslyktor av tillsammans med Fru M1. Lyktorna ska hon ha som prototyper för dem hon ska pyssla med sina skolbarn innan vi kan använda dem själva. Plus att vi hann med trevligt fika.

Som sagt var är jag ingen älskare av sjukvården, men det finns undantag.

När jag kommer till sös är jag tidig och får vänta en bra stund (trots att det är folktomt) innan jag får regitsrera mig. Men väl registrerad så möter jag doktor Ekholm i korridoren som glatt hälsar och undrar om jag ska komma in.

Han börjar med att undra hur det går för mig och skrattar åt min otålighet. Han kollar hur mycket jag kan sträcka, böja etcetra och från 45 grader sist till 120 nu får jag återigen med beröm godkänt. Han konstatera ännu en gång att operationen gått bra och att jag sköter mig bra och att skadan är problemet och att jag antagligen inte kommer återfå full rörlighet igen. Men säger samtidigt att man vet inte och att jag ska fortsätta att träna och att det fortfarande bara kan bli bätre. Hur bra är dock svårt att säga förän det gått ett år i alla fall.

När jag efter några minuter ska gå så tar han upp min handväska och förvånas över hur tung den här och undrar vad jag bär runt på. Sedan får jag komplimang för min handväska. En grön mönstrad väska i tyg i någon form av påsmodell. Jag går därifrån med ett leende på läpparna och inser vilken tur jag hade som fick just doktor Ekholm.

Eller i ärlighetens namn så undviker jag dem gärna. Gillar verkligen inte att vara tvungen att uppsöka sjukvården. Känner mig orolig och nervös innan. Men även inom inom denna värld finns det människor som gör mig glad. På väg till sös för återbesöket med axelskadan från i somras ringer min underbara barnmorska Maria på Mamma Mia eftersom jag ringt henne om en tid. När hon presenterar sig och säker på att jag vet vem hon är utbrister hon glatt:

- Det var inte igår.

Och fortsätter:

- Hur är det med er? Hur gamla är barnen nu?

Hon säger en massa saker som gör att jag lite förvånat tänker att: "Oj vad mycket hon minns" innan jag inser att hon naturligtvis läst på i min gamla journal. Men till min förvåning inser jag att det inte alls är så utan att hon faktiskt minns när hon ska kolla en sak i journalen och jag inte längre finns med i systemet eftersom det var så länge sedan.

När jag lägger på luren känner jag hur jag ler och känner mig glad i kroppen. Maria är verkligen en person som jag gillar.