Det värsta är när livet går ner lite i varv hinner jag tänka och det betyder ofta att Att-göra-listan fylls på.
♥ Liten shoppingrunda - kolla tunikor/klänningar på H&M och Gina Tricot. Och köpa födelsedagspresent till Nicklas. Ljuslyktor på Clas Ohlsson.
♥ Sortera foton på datorn
♥ Fixa tröjan till fröken j (hoppas Yngsta dottern vill/kan hjälpa mig)
♥ Blockeannonsen med så mycket som möjligt (något som Yngsta dottern redan skulle ha fixat)
Jag kör på i hundranitti. Och bara vill mer och mer. Så är det någon som satt käppar i hjulet. Vi kan kalla denna någon för ödet. Eller slumpen om vi så vill. Någon som i alla fall vill tala om för mig att det är dags att ta det lite lugnt. En förkylning som gjorde att jag inget annat kunde än att ligga hemma och ta det lugnt. En redig förkylning som gjorde att middags- och andra helgplaner gick om intet. Kanske bara för att det var meningen att jag ska ta det lite lugnt i helgen. Kanske är det så. Kanske måsta jag tvingas till att ta det lite lugnt och göra ingenting ibland. Eller helt enkelt ta dagen som den kommer. Annars slutar det lätt med att jag kraschlandar. Och det gör ont. På ett eller annat sätt gör det ont att krascha.
Det är i alla fall något roligt att längta till i helgen - födelsedagsmiddag för en 6-åring med hela tjocka släkten och ytterligare en vänfamilj. Alltså 6-åringen, herr n:s tjocka släkt. En släkt, eller i alal fall många av dem som vi träffar både nu och då och vänfamiljen är gemensamma vänner.
Dock är det inte säkert att jag kommer kunna gå dit eftersom jag fortfarande är sjuk. :-(

