Den främsta anledningen till vår närvaro där är naturligtvis att det ska delas ut medaljer till alla lag som deltagit i St Eriks Cupen plus att dessa lag ska få springa ett ärevarv. 

Det är samling för alla lagen en timme innan matchstart för att gemensamt tåga in på vallen. När vi kommer dit så är det endast en (ny) kille (och hans pappa) från Lillprinsens lag där, och ingen tränare. Det dyker dock upp ett par killar till (utan föräldrar). Och mamman som tog ett av lagens matchtröjor för tvätt senaste matchen dyker upp för att lämna dem. Så då har vi i alla fall tröjor och jag delar ut dem till de fem grabbarna som är där. Samtidigt inser jag att jag i och med detta tagit på mig ansvaret för våra grabbar. Ingen av tränarna syns till.

Till min lycka ser vi en annan pappa som jag tror ska ha lite mera koll på det här än vad jag har. Det visar sig dock att han inte vet så mycket mer än vad jag själv vet. Men han är där med ett av de andra lagen och delar i alla fall med sig av det han vet. Och lugnar mig med att jag inte behöver ha full koll och att jag kommer få veta/förstå vad som förväntas av mig och grabbarna.  

 Tillslut tågar vi i alla fall iväg mot vallen. Jag håller ihop min lilla skara killar och sätter oss tillsammans när vi kommer till läktaren. Ytterligare en mamma sluter upp med sina grabbar. Och även ett par killar till (med föräldrar som dock inte sätter sig tillsammans med oss). När det strax innan första halvlek är dags att samla ihop den lilla skaran (som nu blivit 8 killar) så tar jag åter på mig ansvaret och tar med mig grabbarna. När de andra tre mammor sluter upp vid samlingsplatsen finner jag mig plötsligt ansvarig för årskullen. De andra tränarna frågar mig vad som gäller och är uppenbarligen helt övertygade om att jag vet.

Tillslut finner jag mig själv styra upp ordningen för hur lagen ska tåga in, eller kanske se till att det överhuvudtaget är någon som springer in. För egen del tänker jag mig att jag ska gå (med stora kliv) runt det där ärevarvet. Men när vi kommer in på plan så har jag plötsligt inget val eftersom de som tågade in före oss plötsligt har sneddat över planen och det så uppstår ett stort tomrum. Plötsligt är jag alltså med och springer ärevarv.

Galet rörigt men killarna är mycket nöjda när vi kommer av planen och får hämta medaljerna och varsin kexchoklad. Och jag får med beröm godkänd både av dem och övriga mammor.

Att ha sprungit ärevarv i damallsvenskans paus måste ju vara en merit eller? Något att skriva på sitt cv kanske?