uppe på berget, ovanför dimman

där borta, nästa berg som en ö

ljudet av en timmerbil tar sig upp mellan vattendropparna

låter nästan som ett tåg

luften är så klar att till och med ljudet av några som pratar färdas ända hit

ångrar jag dessa steg

nej

en del längtar ändå bort

varför

kan

man

aldrig

vara

där man är

apropå skriva nåt fint NU, så skrev jag nåt å visade upp det men uppenbarligen kan jag inte skriva fint, det blir mest bara paj. Jag läste aldrig upp det.

Det är nog anledningen till att jag inte skrivit nåt här på länge, allt har blivit paj, hundraelva miljoner recept på paj liksom.

Som att jag tappade tron å tappade orden.

Det hjäpte inte att skriva.

Inte för att jag någonsin kunnat.

annars då, jag saknar inte snön, däremot alla dofter som försvinner i takt med att temperaturen kryper närmare nollan

sju minuter över två den 12 augusti

himmelen blå utanför fönstret

i morse bildade två flygplan ett kors på himmelen

möten

vissa möten som skapar något mer

vattendropparna och solstrålen som bildar regnbågen

blommorna och den lätta brisen som för med sig sommaren

vågorna som flög genom luften och radion som spelade orden

"det finns en famn, precis där du hör hemma"

Skulle behöva skriva nåt fint, det har varit alldeles översvämmat med ucsh så trista saker här den senaste tiden eller ja det senaste året.

Men hjärnan står still.

Vill komma på den perfekta meningen till imorgon

vad som helst

vackra ord på rad

men prestationsångesten kramar sönder tankeförmågan

å andra sidan, man presterar bättre under press, så nu kör vi!

Körde på en liten fågel idag, kämpade mot tårarna, förlorade.

Förlorade mot det enda som är självklart.

Grät över det som tog våra drömmar ifrån oss.

Grät över att styrkan i dina armar vissnar som som ett gulnande grässtrå.

Förbannade tårarna som ändå inte hjälper.

De kan inte ens dränka skriken i mitt inre.

arrgh, så arg, irriterad, besviken

kanske jag också vill ha tid

för just nu handlar allt om vad vi ska göra när ni kommer hit

och där emellan behövs tiden till vila

jag kanske vill ha en dag för mig själv

helt plötsligt ska du komma och ta alla saker som vi brukade ha gemensamt

och hur ska jag kunna konkurrera med dig

Det är så vackert på morgonen. Sjön spegelblank, solen hälsar godmorgon när man öppnar dörren, fast den egentligen aldrig sagt godnatt. Daggen får spindelnäten i gräset att se ut som små svävande galaxer. Och ängen, alla blommor som tillsammans bildar den underbaraste doft, önskar jag kunde fånga en smula av det i en glasburk.

få mig inte att börja gråta innan jag är trött, inte innan jag lagt huvudet på kudden

inte förrän jag just är på väg att somna

jag vet inte hur jag ska sluta annars

som nu, tårarna som förblindar

"gråt inte nu" säger jag, "gråt inte nu medan han spelar"

tonerna i dur men all smärta i moll bakom

vilket av det som är rätt vet jag inte

tillfälligheter

kommer till bilen, kör iväg och där är det

radion spelar det hjärtat känner

det blir så där ibland, att låten som spelas exakt avspeglar allt man känner i den stunden

idag vill jag också till marz som john grant

Blåsten slängde ner små kvistar med fläderblommor på marken.

Det såg i och för sig rätt så fint ut men jag fick lust att klättra upp å hänga tillbaka dem.

Vissa blommor ska inte vara på marken.

Och sommaren är nog kort ändå.

vad håller jag på med, hur kom jag hit, vart ska jag, meningen, orsaken

kartan, kompassen

och jag tänker på när det är jag skriver här

antingen av glädje eller av motsatsen

oftast inte när allt bara är sådär mittemellan

som det är nu

mellanmjölken har liksom landat i mitt kylskåp för evigt

"the answer is blowing in the wind"

ja, nog tusan blåste svaren förbi igår, men de gick då inte att fånga

då skulle man behövt en håv

Det stör mig, inte bara lite utan rätt så rejält mycket, att när jag var lycklig kunde ni inte vara det med mig.

och från det till en annan sak som jag också behöver skriva av mig, hur trivialt det än må vara

båtar och hav är absolut inte min grej, men riktigt gamla skepp av trä med segel, dom är fina

PUNKT.

önskar jag kunde skriva ner en massa saker här, men det tar emot av någon anledning, mest för att jag inte är helt anonym här tror jag

vore bra om man kunde skriva osynlig text här, fast det kanske går eller ja det gjorde det ju om man ändrar texten till vit

och jag stör mig över att jag stör mig över saker som jag inte vet varför jag stör mig på

eller jag vet varför men jag kan inte säga det, för om jag säger det till de som jag skulle kunna säga det till så skulle de inte förstå och jag skulle bli den själviska, egoisten, för det blir ju så

ska tydligen vara så

"jag följde alla reglerna och du inga men alla älskade dig mer"

så känns det

meningen med mitt liv är kanske att hjälpa andra men sen får någon annan ta berömmet

och jag är fast i den rollen, bunden lika mycket av mig själv som av andra

Vårtrötthet, kanske har jag drabbats av det. Kanske är jag trött för att jag har väntat hela vintern på vår å nu när den är här är jag så utmattad att jag somnar till ljudet av flyttfåglarnas återkomst. Men jag vill inte sova, vill vara vaken dygnet runt, andas in de ljusa nätterna. Det gör inte ens något att det snöar lätt utanför fönstret för nu vet jag att våren har övertaget.

oj,oj länge sedan jag var här nu, känner nästan inte ingen mig, femton trappsteg vem är det? å vad hade jag för lösenord? Isoleringen har varit delvis helt ofrivillig, interneteländet fungerar inte alltid ute i obygden å skriver jag ner några meningar på en pappersbit springer papperet ofta å gömmer sig.

Ville verkligen skriva av mig här för någon dag sedan, hade meningarna, känslan perfekt formulerade i huvudet, men det gick ju inte å nu kommer jag inte ens ihåg vad det handlade om så det var nog inget viktigt

såg dig igen för några dagar sedan, om allt hade varit annorlunda...

stararna har varit här länge nu

om jag blir en fågel en gång vill jag bli en stare

annars då

vill ha ett par nya fältbyxor å kängor

Det är faktiskt inte helt fel att bli väckt tidigt på morgonen av en liten hundtuss, låsa upp ytterdörren och gå ut på en morgonpromenad utan handskar och mössa, utan att frysa och höra fågelsång. Näe, sämre kan man ha det.

Slipade hela panelen och målade den vit, bytte tapeter, ska klä om soffan. Ena stunden tänker jag att det blir bra, början på något nytt, i nästa stund undrar jag varför jag ens bryr mig. vad spelar det för roll. Håller jag på att bli så där ytlig som jag inte vill bli. I nästa tanke så är jag tillbaka, om man inte bryr sig om de små sakerna, om lyckan i det lilla, vad är livet då. Tron på en framtid, en morgondag, det är väl det som ändå drar mig vidare. Men sen i det stora, det är så mycket som skulle behöva ändras, byggas nytt och bara tanken på det tynger mig till marken, livet här är lite tyngre men också så mycket bättre. Tänker till sist att det går inte att bygga upp ett liv på en massa om eller om inte.

Idag lider jag med det yttersta glaset i fönstret, snöslasket piskade verkligen hela rutan från topp till tå. Fönstret och jag hade en liknande dag. Fördelen med att inte vara ett fönster är ju att vissa dagar är bra, andra som denna, ett slag i ansiktet. Annat är det ju om man råkar bli det yttersta glaset i ett treglasfönster, vilken nitlott.

Livet är som en aprildag i mars. Ena stunden sol, i nästa snöfall och aldrig när man väntar sig det.