Källa: Artiklar i tidningen Nya Dagen
Gudstjänsten är frikyrkans stora problem
Jonas Dagson 2005-08-23
Generationsklyftan som delar kyrkan
Jonas Dagson 2005-08-24
Professorn: Unga baserar sin tro på upplevelser ? gamla är mer förankrade i Bibeln
Martin Karlsson 2005-08-??

Plus egna kommentarer

 Som kristen läser jag regelbundet tidningen DAGEN på nätet. Man får en tämligen god översikt över vad som försigår i det protestantiska Sverige. Nu har man gått frikyrkan (eller frikyrkorna) in på livet och listat dess styrkor och svagheter. Det bästa med frikyrkligheten är, säger Klas Eriksson på NFU - vad är nu det ??? - (Jo, det betyder Naturlig FörsamlingsUtveckling) - förekomsten av smågrupper, där enskilda kristna kan vara med, engagera sig för andra, ha gemensam förbön, lovsång och fika, kort sagt: känna att de betyder något i församlingen.  Det viktiga är alltså att den enskilde kristne känner att han/hon är delaktiga och engagerade i församlingsverksamheten. Det andra starka området är "gåvobaserad verksamhet" och det tredje är "delegerande ledarskap". Detta tredje område, som innebär att församlingsledarna inte tar hela lasset på sig själva, utan fördelar uppgifter till lämpliga personer i för- samlingarna, antar jag är rakt motsatt tendens till det så kallade Apostoliska Ledarskapet, som vissa frikyrkor lagt sig till med, där ledarens vilja är lag.

Den största svagheten, enligt Klas Eriksson, är frikyrkans gudstjänster, vilka besökarna inte finner stimulerande nog. Det är genom smågrupperna inspirationen ges. Man säger att det fortfarande finns stora skillnader mellan olika samfund, men också att gränserna blivit mer oskarpa. Förutom att gudstjänsterna inte inspirerar tillräckligt, tycker man att det är "brist på funktionella strukturer" - vad som nu menas med det - och att andligheten inte är tillräckligt "hängiven" vad gäller bön och bibelläsning - nå, det här med hängivenheten får ju gudstjänstbesökarna rannsaka sig själva om. De flesta frikyrkliga som jag träffat har på något sätt lagt på sig själva dåligt samvete för att de inte läser Bibeln tillräckligt ofta.

Åren 2003 och 2004 gjordes en enkät av NFU i191 församlingar med 5700 troende och drygt 250 pastorer från Svenska kyrkan till Tros-rörelsen. Det är från den undersökningen som uppgifterna kommer. Lättast att se likheter och skillnader mellan grupperna är det i Pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet samt olika ekumeniska församlingar.  Jag skulle faktiskt vilja veta vilka församlingar det är som betecknar sig som ekumeniska ! Det är inte mycket till ekumenik om till exempel baptister och pingstvänner samverkar, eftersom de i grunden har samma trosinriktning.

För pingstvännerna är den hängivna andligheten allra viktigast, hos baptister, missionskyrkan och ekumeniska församlingar gäller främst kärleksfulla relationer (som man då kan få genom smågrupperna) samt delegerande ledarskap. Evangeliska Frikyrkan prioriterar smågrupperna.

Nu har NFU funnit det sensationella att generationsklyftan bland frikyrkliga inte går mellan tonåringar och gamla, utan genom åldersgruppen 45-50 år, den som jag själv tillhör. De frågade inte enkätdeltagarna hur gamla de var, utan hur länge de varit kristna. Eftersom man vet att de flesta kommer till tro i övre tonåren jämförde man svar från dem som varit kristna i mer än 30 år från dem som varit kristna kortare tid än så. Då framkom följande:

Äldre (Över 45-50 år)  Sällan engagerade i smågrupper, får sällan uppgifter av pastorn, tycker inte att de i samma utsträckning får vara med i församlingsupp- byggnaden. Läser gärna Bibeln och har den som livsauktoritet och besluts- underlag. Går i kyrkan av pliktkänsla, men upplever den samtidigt som en trygghet. Gillar att höra på predikan. Tycker de har en livsförvandlande tro och ett inspirerande böneliv. Dubbelt så många äldre säger nej till applåder i kyrkan.

Yngre (Under 45-50 år): Ofta engagerade i smågrupper, får ofta uppgifter av pastorn, tycker att de får vara med och bygga upp församlingen, läser inte Bibeln särskilt ofta, går inte i kyrkan av pliktkänsla - men av vilka skäl då? Uppskattar inte predikningar särskilt mycket. Men vad tycker de om sitt tros- och böneliv? Hälften så många säger nej till applåder i kyrkan.

 Detta enligt Öyvind Tholvsen, Betelförsamlingen, Östersund, som även han är engagerad i NFU (för Evangeliska Frikyrkan) 

Professorn i Religionsvetenskap vid Umeå Universitet, Jörgen Straarup, har följande att säga: Yngres tro grundas på upplevelser; de betonar och följer andliga ingivelser. De  äldres religion baserar sig på Bibeln och kyrkan som insitution, där de får sin andliga trygghet. Redan för 4000 år sedan klagade äldre, enligt Straarup, på att yngre struntade i predikobudskapet. Jag skulle väldigt gärna vilja veta var detta var! Ens prioriteringar, säger Straarup har att göra med den tidsanda man formats av, de olika generationernas sociala bakgrund. Dessutom befinner sig nog yngre och äldre i olika livsfaser. De yngre har kanske fortfarande barn och karriär att tänka på, medan många äldre har lämnat detta steg bakom sig. Sker detta verkligen i åldern 45-50 ? Detta låter mycket intressant ! Jag ska nog tänka igenom det lite mer noggrant. Det skulle då betyda att de som är över 45-50 år är födda före 1955-60 och de som är under 45-50 är födda efter 1955-60. Socialt kan jag tänka på en sak och det är att den tidigare generationen växte upp med hemmavarande förälder, medan den senare fick uppleva att båda föräldrarna var ute i förvärvslivet och att de fick tillbringa en stor del av uppväxten i barnomsorgen. Skolan var också helt annorlunda före 1970. Man hade kristendom på schemat, läste morgonbön och middagsbön och sjöng psalmer på morgonsamlingarna. Efter Lgr 69 försvann detta helt. Kan jag komma på några fler skillnader ? Jag tycker det verkar som vi som gick i skolan före 1970 på något sätt fick kristendomen på köpet. En del trodde väl, en del trodde inte, detta beroende på vilken inställning föräldrarna hade. Mina föräldrar sa ingenting. Själv upplever jag att det är som om jag har kristendomen inkapslad i min personlighet, att den är en oskiljbar del av min identitet. Detta måste ha att göra med att jag tillgodogjorde mig den medan jag fortfarande formades och mognade psykiskt. Det är hjärntvätt av barn, ropar kritikerna. Men jag är glad att jag har min tro. Den är min klippa och trygghet.

Yngre har nog inte på samma sätt utvecklat sin religiösa sida, efter- som de inte fått med sig det från småskolan. Jag skickades också till söndagsskolan, vilket jag älskade - det var inte för att indoktrinera mig till att bli kristen, utan för att mamma och pappa skulle få vara ensamma på söndagsförmiddagarna. Hur som helst kunde jag höra på och läsa de bibliska berättelserna gång på gång, fundera över dem och rita av det jag hörde. Jag började läsa den riktiga Bibeln som 9-åring och det var inte mycket i den som jag INTE läste då. Sedan fortsatte jag läsa den och efter konfirmationsåldern har bibelläsning för mig varit lika viktigt som maten jag äter och syret jag andas. Den 1917-bibel jag fick som 15-åring är sedan länge  sönderläst och ryggen är helt borta. Jag är på G. att skaffa en ny. Det blir nog Folkbibeln. Kanske också Bibel 2000 med kommentarer, så jag kan jämföra. Men jag behöver skaffa nya glasögon också. De jag har nu är från 1990. De som föddes senare än jag och kanske fick ett hum om kristendomen först i samband med konfirmationen har nog inte på samma sätt tron sammantvinnad med sin identitet. Det är i alla fall vad jag förmodar. De var så gott som färdigutvecklade innan de fick tillgång till religionen och kunde välja om de kunde och ville tro eller inte.