Tema Johannes Uppenbarelse
13 december kl. 07:37

Det kan vara bra att sortera upp Johannes Uppenbarelse i hanterbara bitar. Att foga ihop verser som hör samman. Här följer en preliminär sortering.

BUDSKAP TILL DE KRISTNA SOM LÄSER BOKEN
13:9 Den som har öron må höra.
13:10 Den som för bort andra i fångenskap, ska själv föras bort i fångenskap. Den som dräper andra med svärd ska själv bli dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet och tro.
14:12 Här gäller de för de heliga att vara ståndaktiga, dem som håller Guds bud och bevarar tron på Jesus

ÄNGLAFALLET
12:7 En strid uppstod i himlen. Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken och draken och hans änglar stred mot dem.
12:8 Men de förmådde inget emot dem. I himlen fanns nu inte mer någon plats för dem.
12:9 Och den store draken, den gamle ormen blev nerkastad, han som kallas djävul och satan och förvillar hela världen, blev nerkastad till jorden och hans änglar kastades ner med honom.
12:3 Ännu ett tecken visade sig i himlen. Där syntes en stor, röd drake med sju huvuden och tio horn och på dess huvuden sju kronor.
12:4 Hans stjärt drog med sig tredjedelen av himlens stjärnor och kastade ner dem på jorden.
8:8 Den andra ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort, brinnande berg hade blivit kastat i havet.
8:10 Den tredje ängeln blåste i basunen. Då föll från himlen en stor stjärna, brinnande som ett bloss.


HÄR I TIDEN: KAMP MELLAN KYRKAN (KRISTENHETEN) OCH ONDSKAN

Draken och Kvinnan med Barnet
12:1 Ett stort tecken visade sig i himlen. En kvinna med solen till klädnad och månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
12:2 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
12:3 Ännu ett tecken visade sig i himlen. En stor, röd drake som hade sju huvuden och tio horn och på sina huvuden sju kronor.
12:4 Hans stjärt drog med sig en tredjedel av himlens stjärnor ner på jorden. Draken stod framför kvinnan som skulle föda, för han ville sluka hennes barn, då hon fött det.
12:5 Hon födde ett gossebarn som en gång ska styra alla folk med järnspira. Men barnet blev uppryckt till Gud och hans tron.
12:13 När draken såg att han var nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som fött gossebarnet.
12:14 Men åt kvinnan gavs den stora örnens två vingar, för att hon skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran från ormens åsyn.
12:6 Kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne plats, där hon skulle få sitt uppehälle under 1260 dagar.
12:15 Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan som en ström, för att denna skulle föra bort henne.
12:16 Men jorden kom kvinnan till hjälp. Jorden öppnade sin mun och drack upp strömmen som draken hade sprutat ur sitt gap.
12:17 Draken vredgades ännu mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.

Vilddjuret
13:1 Och han ställde sig på stranden invid havet. Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden, på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn.
13:2 Vilddjuret jag såg liknade en panter, men hade fötter som en björn och gap som ett lejon. Draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
13:3 Och jag såg ett av dess huvuden vara liksom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Hela jorden såg med förundran efter vilddjuret.
13:4 De tillbad draken därför att han hade givit vilddjuret sådan myndighet. De tillbad också vilddjuret och sa: "Vem är lik vilddjuret? Vem kan strida mot det?"
13:5 Det fick en mun som talade stora ord och vad hädiskt var och fick makt att göra detta i 42 månader.
13:6 Det öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud och häda hans namn och hans tabernakel och dem som bor i himlen.
13:7 Det fick makt att föra krig mot de heliga och övervinna dem och fick makt över alla stammar, folk, tungomål och folkslag.
13:8 Alla jordens invånare ska tillbedja det,
alla som inte från världens begynnelse har sitt namn skrivet i livets bok, det slaktade Lammets bok.

Den Babyloniska Skökan och Vilddjuret
17:1 En av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade till mig och sa: "Kom hit, ska jag visa dig hur den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,
17:2 hon som jordens konungar bedrivit otukt med och av vars otukts vin jordens invånare druckit sig fulla."
17:3 Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat med hädiska namn. Det hade sju huvuden och tio horn.
17:4 Kvinnan som var klädd i purpur och scharlakan glänste av guld, pärlor och ädelstenar. I handen hade hon en gyllene kalk full med styggelser och hennes otukts orenlighet.
17:5 På hennes panna stod skrivet ett namn med hemlig innebörd: "Det stora Babylon, moder till skökorna och skändligheterna på jorden."
17:6 Jag såg att kvinnan var drucken av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, då jag såg henne.
17:7 Ängeln sa till mig. "Varför förundrar du dig? Jag ska säga dig hemligheten med kvinnan och med vilddjuret som bär henne och har de sju huvudena och de tio hornen.
17:8 Vilddjuret som du sett har varit och är icke längre. Men det ska stiga upp ur avgrunden och går sedan i fördärvet. De av jordens inbyggare vilkas namn icke från världens begynnelse står skrivna i livets bok ska förundra sig när de får se vilddjuret som har varit, och icke längre är, men som ska komma.
17:9 Här gäller det att ha förstånd och vishet. De sju huvudena är sju berg som kvinnan tronar på. De är också sju konungar.
17:10 Fem har fallit. En är nu. Den återstående har inte kommit än. När han kommer ska han bli kvar en liten tid.
17:11 Vilddjuret som varit och icke är längre, han är själv den åttonde och ändå en av de sju. Det går i fördärvet.
17:12 De tio hornen du sett är tio konungar som ännu inte kommit till makten, men som för en kort tid jämte vilddjuret får makt som kungar.
17:13 Dessa har ett och samma sinnelag. De ger sin makt och myndighet åt vilddjuret.
17:14 De ska ge sig i strid mot Lammet. Men Lammet och de kallade och utvalda och trogna som följer det ska övervinna dem, för Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung."
17:15 Han sa ytterligare till mig: "Vattnen du har sett, där skökan tronar, är folk, människoskaror, folkslag och tungomål.
17:16 De tio hornen du sett och vilddjuret ska hata skökan och göra henne utblottad och naken. De ska äta hennes kött och bränna upp henne i eld.
17:17 För Gud har ingivit dem i hjärtat att de ska utföra vad han har i sinnet, att de alla ska handla i ett och samma sinnelag, att de ska ge sitt välde åt vilddjuret tills Guds utsagor har fullbordats.
18:1 Därefter såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt och jorden lystes upp av hans härlighet.
18:2 Han ropade med stark röst och sa:
18:3 "Fallet, fallet är det stora Babylon. Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar, ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.
18:4 Av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit. Kungarna på jorden har bedrivit otukt med henne. Köpmännen på jorden har skaffat sig rikedomar genom hennes omåttliga vällust."
18:5 Och jag hörde en annan röst från himlen säga: "Dra ut från henne, ni mitt folk, så ni inte gör er delaktiga i hennes synder och får del av hennes plågor.
18:6 För hennes synder räcker ända upp till himlen och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.
18:7-24 Beskrivning av den babylonska skökans öde.

Den Falske Profeten
13:11 Jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden. Det hade två horn, liknande ett lamms, och det talade som en drake.
13:12 Det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess åsyn. Det kommer jordens invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödssår blev läkt.
13:13 Det gör stora tecken och låter till och med eld falla ner från himlen i människornas åsyn.
13:14 Genom de tecken det fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens invånare. Det förmår genom sitt tal jordens invånare att göra en bild åt vilddjuret, som var sårat med svärd men åter kom till liv.
13:15 Det fick makt att ge ande åt vilddjurets bild, så vilddjurets bild till och med kunde tala och låta döda alla som inte tillbad vilddjurets bild.
13:16 Det förmår alla, stora som små, fattiga som rika, trälar som fria att låta ge sig ett märke på högra handen eller på pannan,
13:17 så att ingen får vare sig köpa eller sälja, utom den som är märkt med vilddjurets namn, eller dess namns tal.
13:18 Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd kan räkna ut betydelsen av vilddjurets tal. För det är en människas tal. Talet är 666.
9:11 Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vars namn på hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon.

FOLKET SOM TECKNATS MED GUDS SIGILL   DEN FÖRSTA UPPSTÅNDELSEN     TUSENÅRSRIKET

20:1 Jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckel till avgrunden och en stor kejda i sin hand. Han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och satan och fängslade honom för tusen år. Han kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel för att han inte mer skulle förvilla folken förrän de tusen åren gått. Därefter ska han åter komma loss för en liten tid.
7:1 Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller över havet eller mot något träd. Och jag såg en annan ängel träda fram från öster med den levande Gudens sigill. Han ropade med hög röst till de änglar som fått sig givet att skada jorden och havet: Gör inte jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi har tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.
7:4 Jag fick höra antalet som var tecknade med insegel: 144 tusen
av alla Israels stammar, 12 tusen av varje stam. (räknas upp i 7:4-8)
14:1 Jag fick se Lammet stå på Sions berg och med det 144 tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor
14:2 Jag hörde ett ljud från himlen, likt bruset av stora vatten och dånet av stark åska. Ljudet var som när harpospelare spelar på sina harpor.
14:3 De sjöng inför tronen, de fyra väsendena och de äldste vad som tycktes vara en ny sång. Ingen kunde lära sig den, utom de 144 tusen som var friköpta från jorden.
14:4 Dessa är de som inte har orenat sig med kvinnor. De är som jungfrur. Dessa är de som följer Lammet varthelst det går. De har blivit friköpta från människorna som en förstlingsgåva åt Gud och Lammet.
14:5 I deras mun har ingen lögn blivit funnen. De är ostraffliga.
14:13 Jag hörde en röst från himlen säga: "Skriv: saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de ska få vila sig från sitt arbete, för deras gärningar följer dem."
20:4b Jag såg de människors själar, som blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull och som inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte hade tagit dess märke på handen eller pannan. Dessa blev nu åter levande och fick regera med Kristus i tusen år.
20:6 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över den har den andra döden ingen makt. De ska vara Guds och Kristi präster och ska få regera med honom de tusen åren.
6:9 När Lammet bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar som blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade.
6:10 De ropade med hög röst: "Hur länge, du helige och sannfärdige Herre, ska du dröja att hålla dom och utkräva vårt blod av jordens invånare?"
6:11 Åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och de blev tillsagda att de ännu en liten tid skulle ge sig till ro tills också skaran av deras medtjänare och bröder, vilka skulle dödas som de själva, hade blivit fulltalig.
7:13 En av de äldste tog till orda och sa till mig: "De som är klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka är de och varifrån har de kommit?"
7:14 Jag svarade honom: "Min herre, du vet det själv." Då sa han till mig: "Dessa är de som kommit ur den stora bedrövelsen, som har tvättat sina kläder vita i Lammets blod.
7:15 Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel. Han som sitter på tronen ska slå upp sitt tabernakel över dem.
7:16 De ska aldrig mer hungra och aldrig mer törsta. Solens hetta ska inte träffa dem och inte heller någon annan brännande hetta.
7:17 För Lammet som står mitt för tronen ska vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor. Och Gud ska torka alla tårar från deras ögon.
20:5a Detta är den första uppståndelsen.
20:5b De övriga döda blev inte levande förrän de tusen åren gått till ända.

UTANFÖR TUSENÅRSRIKET   MOTSTÅNDARNA FÖRVILLAR FOLKEN
MEN DOMEN DRÖJER TILLS SÅ MÅNGA SOM MÖJLIGT HAR OMVÄNT SIG
20:7 När de tusen åren har gått, ska satan komma loss ur sitt fängelse.
9:1 Den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna vara fallen från himlen ner på jorden och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.
9:2 Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp från brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen.
9:3 Och ur röken kom gräshoppor ut över jorden och åt dem gavs samma makt som skorpionerna på jorden. 9:7-10 Och gräshopporna tedde sig såsom hästar rustade till strid. På sina huvuden hade de liksom kransar, vilka tycktes vara av guld. Deras ansikten var som människoansikten. Deras hår var som kvinnohår, deras tänder som lejons. De hade bröst som liknade järnpansar och rasslet från deras vingar var som vagnsrasslet när många hästar med sina vagnar störtar fram till strid. De hade stjärtar med gaddar som skorpioner och i deras stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada människorna.
9:4  Och dem blev tillsagt att de inte skulle skada jorden eller något annat grönt eller något träd, utan bara de människor som inte hade Guds insegel
på sina pannor.
9:5 Och åt dem blev givet, inte att döda dem, men att plåga dem i fem månader. Och plågan de vållade var som den plåga en skorpion åstadkommer när den stinger en människa.
9:10 De hade stjärtar med gaddar som skorpioner och i deras stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada människorna.
6:5 Och när Lammet bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje väsendet säga: Kom! Då fick jag se en svart häst och mannen som satt på den hade en vågskål i handen.
6:6 Och jag hörde liksom en röst bland de fyra väsendena säga: "Ett mått vete för en denar och tre mått korn för en denar. Men oljan och vinet får du inte skada."
6:3 När Lammet bröt det andra inseglet, hörde jag det andra väsendet säga: Kom!
6:4 Då kom en annan häst fram, en som var röd, och åt mannen som satt på den blev givet att ta bort friden från jorden, så människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet.
6:7 När det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: Kom!
6:8 Då fick jag se en blekgul häst och mannen som satt på den hette döden, och dödsriket följde med honom. Åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden: att dräpa med svärd, hungersnöd och pest, samt genom vilddjuren på jorden.
9:17 Hästarna och männen som satt på dem tedde sig för mig så här: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula pansar. Hästarna hade huvuden som lejon och ur deras gap gick ut eld, rök och svavel.
9:18 Av dessa tre plågor, elden, röken och svavlet, som gick ut ur deras gap, dödades tredjedelen av människorna.
9:19 Ty hästarnas gap låg i deras gap och i deras svansar. Deras svansar liknade nämligen ormar och hade huvuden och med dem var det som de gjorde skada.
16:10 Den femte ängeln göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då blev dess rike förmörkat och människorna bet sönder sina tungor i vånda.
16:11 De hädade himlens Gud för sin våndas och sina sårs skull. De gjorde inte bättring och upphörde inte med sina gärningar.
16:8 Den fjärde ängeln göt ut sin skål över solen. Då fick den makt att bränna människorna som med eld.
16:9 När nu människorna blev brända av stark hetta, hädade de Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor. De gjorde inte bättring och gav honom ingen ära.
9:20 Men de återstående människorna som inte hade blivit dödade genom dessa plågor, gjorde inte bättring. De vände sig inte från belätena som de hade gjort med egna händer och upphörde inte att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver, koppar, sten och trä, som varken kan se, höra eller gå.
9:21 De gjorde inte bättring och upphörde inte med sina mordgärningar och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.
9:6 På den tiden ska människorna söka döden men inte finna den. De ska åstunda att dö, men döden ska fly ifrån dem.


UTANFÖR TUSENÅRSRIKET   VREDEN SOM STRID, NATURKATASTROFER, SKÖRD OCH DOM

Vreden som Strid

20:7 När de tusen åren har gått, ska satan komma loss ur sitt fängelse.
20:8 Han ska då gå ut och förvilla folken som bor vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande striden. De är till antalet som sanden i havet.
9:16 Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tiotusen gånger tiotusen. Jag fick höra att de var så många.
15:13-14 Och ur drakens gap, ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun såg jag tre orena andar komma ut, liknande paddor. De är nämligen onda andar som gör tecken och går ut till konungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den allmäktiges stora dag.
15:12 Den sjätte ängeln göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då torkade dess vatten ut, för att väg skulle banas för konungarna från östern.
9:13 Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på det gyllene altaret som stod inför Guds ansikte
9:14 säga till den sjätte ängeln med basunen:
"Lös de fyra änglar som hålls bundna vid den stora floden Eufrat."
9:15 Och de fyra änglarna löstes, de som för just den timmen, den dagen, den månaden, det året, hade hållits redo för att dräpa tredjedelen av människorna.
16:16 De församlade dem på den plats som på hebreiska heter Harmageddon.
20:9 De drar fram över hela jorden och omringar de heligas läger och "den älskade staden". Men eld faller ner från himlen och förtär dem.

Vreden som Naturkatastrofer

8:7 Den första ängeln blåste i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och kastades ner på jorden. En tredjedel av jorden, en tredjedel av träden och allt grönt gräs brann upp.
8:8 Den andra ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort, brinnande berg hade blivit kastat i havet och en tredjedel av havet blev blod.
8:9 Och en tredjedel av de levande varelserna i havet omkom och en tredjedel av skeppen förgicks.
16:3 Den andra ängeln hällde ut sin skål i havet. Då förvandlades det till blod som blodet från en död människa. Alla levande varelser i havet dog.
8:10 Den tredje ängeln blåste i basunen. Då föll från himlen en stor stjärna, brinnande som ett bloss. Den föll över vattenkällorna och en tredjedel av strömmarna. Stjärnans namn var Malört. En tredjedel av vattnet blev bitter malört. Många människor omkom genom vattnet, för att det blivit så bittert.
16:4 Den tredje ängeln göt ut sin skål i strömmarna och vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod.
6:12 Jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en stor jordbävning och solen blev svart som en sorgdräkt och månen blev helt och hållet som blod. Och himlens stjärnor föll ner på jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind.
8:12 Den fjärde ängeln blåste i sin basun. Då drabbade hemsökelsen en tredjedel av solen, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så en tredjedel av dem förmörkades och dagen miste en tredjedel av sitt ljus, likaså natten.
6:14 Och himlen vek undan som när en bokrulle rullas ihop. Alla berg och öar flyttades från sina platser.
6:15 Konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna, de rika och väldiga, trälar och fria, alla, dolde sig bland hålor och bergsklippor.
6:16 De sa till bergen och klipporna: "Fall över oss och dölj oss för dens ansikte som sitter på tronen, och för Lammets vrede.
6:17 Deras vredes stora dag har kommit. Vem kan bestå?
10:5 Ängeln jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himlen och svor vid honom som lever i evigheters evighet, honom som skapat himlen och vad däri är, havet och vad däri är och jorden och vad därpå är, och sa: "Ingen tid ska mer givas, utan i de dagar då den sjunde ängelns röst hörs, då han blåser i sin basun, då är Guds hemliga rådslag fullbordat enligt det glada budskap han förkunnat för sina tjänare, profeterna."

Vreden som Skörd
14:14 Jag fick se en vit sky och på den en som var lik en människoson. Han hade på sitt huvud en gyllene krans och i sin hand en vass lie.
14:15 Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst till honom som satt på skyn: "Låt din lie gå och inbärga skörden, för skördetiden har kommit och säden på jorden är fullt mogen."
14:16 Han som satt på skyn högg då till med sin lie och jorden blev avbärgad.
14:17 En annan ängel kom ut ur templet i himlen. Också han hade en vass lie.
14:18 Ännu en ängel kom fram från altaret - han som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien: "Låt din vassa lie gå. Skär av druvorna från druvklasarna på jorden. Deras druvor är fullmogna."
14:19 Och ängeln högg till med sin lie och skar av frukten från vinträden på jorden och kastade dem i Guds vredes stora vinpress.
14:20 Och vinpressen trampades utanför staden. Blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna på en sträcka av 1600 stadier.


Vreden som Dom
20:11 Jag såg en stor, vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel och det fanns inte längre någon plats för dem.
14:6 Jag såg en annan ängel flyga fram i himlarymden. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden för alla folkslag, stammar, tungomål och folk.
14:7 Han sa med hög röst: "Frukta Gud och ge honom ära, för stunden har kommit, då han ska hålla dom. Tillbe honom som skapat himmel och jord, hav och vattenkällor."
20:4 Jag såg troner stå där, och de som fått makt att hålla dom satte sig.
20:13 Havet gav igen sina döda, dödsriket gav igen sina döda och dessa blev dömda, var och en efter sina gärningar.
20:12 Jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Böcker öppnades. Också en annan bok öppnades, livets bok. De döda blev dömda efter sina gärningar på grund av det som var upptecknat i böckerna.
20:14 Döden och dödsriket blev kastade i den brinnande sjön. Den brinnande sjön är den andra döden.
20:15 Om någon inte fanns skriven i livets bok, blev han kastad i den brinnande sjön.
19:20 Vilddjuret blev gripet och även den falske profeten, som i dess åsyn gjort de tecken med vilka han förvillat dem som tagit på sig vilddjurets märke, och dem som tillbett dess bild. Båda blev levande kastade i eldsjön som brann med svavel.
19:17 Jag såg en ängel stå i solen och ropa med hög röst till alla fåglar som flög fram i himlarymden: "Kom och församla er till Guds stora gästabud
19:18 och ät kött av konungar, krigsöverstar och hjältar, av hästar och ryttare, av alla, både fria och trälar, små och stora.
19:21 Och de andra blev dräpta med ryttarens svärd som utgick från hans mun. Alla fåglarna mättades av deras kött.
20:10 Djävulen som förvillade dem blir kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade kastats. De ska plågas där dag och natt i evigheters evighet.
21:8 Men de fega och otrogna och de som gjort vad skändligt är, dråpare och otuktiga, trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare, ska få sin del i sjön som brinner med eld och svavel. Detta är den andra döden.
14:9 En tredje ängel följde dem och sa med hög röst: "Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller hand,
14:10 ska också han få dricka av Guds vredesvin, som är upphällt i hans vredeskalk oblandat. Och han ska plågas med eld och svavel i Lammets och heliga änglars åsyn."
14:11 När de så plågas, stiger röken därav i evigheters evighet och de har ingen ro varken dag eller natt, de som tillber vilddjuret och dess bild eller som låter märka sig med dess namn.

GUD SEGRAR    DET ÄR FULLBORDAT
10:1 Jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen. Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som eldpelare.
10:2 I sin hand hade han en liten öppen bokrulle. Han satte högra foten på havet och vänstra på jorden.
10:5 Och ängeln jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen
10:6 och svor vid honom som lever i evigheters evighet, honom som har skapat himlen och allt vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sa: "Ingen tid ska mer givas...."
10:7 "...utan i de dagar då den sjunde ängelns röst hörs, när han blåser i sin basun. Då är Guds hemliga rådslut fullbordat i enlighet med det glada budskapet han har förkunnat för sina tjänare, profeterna.
8:1 Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himlen en tystnad som varade ungefär en halvtimme.
16:17 Den sjunde göt ut sin skål i luften. Då kom en stark röst från tronen i templet och sa: "Det är gjort."

21:1 Jag såg en ny himmel och en ny jord. Den förra himlen och den förra jorden var förgångna och havet fanns inte längre.
21:2 Jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, färdigsmyckad som en brud, prydd för sin brudgum.
21:3 Jag hörde en stark röst från tronen säga. "Se, nu står Guds tabernakel bland människorna. Han ska bo bland dem. Ja, Gud själv ska vara hos dem.
21:4 Han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer. Och ingen sorg, klagan eller plåga ska finnas. För det som fanns förut, är förgånget."
21:5 Och han som satt på tronen, sa: "Se, jag gör allting nytt." Han sa också: "Skriv, ty dessa ord är vissa och sanna."
21:6 Han sa vidare till mig: "Det är gjort. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar ska jag ge att dricka gratis ur källan med livets vatten.
21:7 Den som vinner seger ska få detta till arvedel och jag ska vara hans Gud, och han ska vara min son.

7:9 Sedan fick jag se en stor skara som ingen kunde räkna. En skara ur alla folkslag, stammar, folk och tungomål stå inför tronen och inför Lammet klädda i vita, fotsida kläder och med palmer i sina händer.
7:10 De ropade med hög röst och sa: "Frälsningen tillhör vår Gud som sitter på tronen och Lammet."
7:11 Alla änglar runt tronen, de äldste och de fyra väsendena, föll ner på sina ansikten och tillbad Gud
7:12 och sa: "Amen! Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och styrkan tillhör vår Gud i evigheters evighet. Amen!"

 

 



Postat i:  Bibeltolkning |  Permalink  |  Kommentarer [0]  
 
Jag håller på och redigerar
9 december kl. 02:06

... min analys av Johannes Uppenbarelse. Den senaste redigeringen, ett stort block, bara försvann då jag tryckte på "Posta till Blogg". Fy, vad sur jag blir!!Men OK, jag kan göra en paus och skriva om annat. I samband med inlägget har jag surfat omkring på sajter som handlar om teologiska teorier om tidens slut. Det är en enda röra av tusenårsriken, vedermödor och uppryckanden. Men jag ska så småningom få rätsida på allt detta. Jag ser, som sagt, Uppenbarelseboken mer som en symbolisk än en bokstavlig berättelse, fast där symbolerna ändå står för verkliga företeelser.



Postat i:  Bibeltolkning |  Permalink  |  Kommentarer [0]  
 
Tema Johannes Uppenbarelse Analys
7 december kl. 02:46

Kommentar till hur analysen ser ut. Det är en radmatning mellan var tredje rad. Det beror på att jag redigerat inlägget i Anteckningar. Varje radmatning i Anteckningar blir då ett stort mellanrum. När jag är klar med inlägget, ska jag ta bort de här radmatningarna så det blir snygga stycken. När jag blir klar? Det vet jag inte. Just nu jobbar jag på att sortera verserna i själva Uppenbarelsen. Det gör jag också i Anteckningar. Har tyvärr inte Word på den här datorn.

Analys av Johannes Uppenbarelse

Tänkte att jag skulle publicera en personlig analys av Uppenbarelseboken på den här bloggen. Denna bok,

den sista i Bibeln, skrevs - tror man - av Jesu lärjunge Johannes cirka år 96 e Kr under den romerske kejsaren

Domitianus regering. Det är fullt möjligt att Jesu lärjunge skrivit boken, även om han var rätt ålderstigen vid det

laget. Han blev över hundra år, säger källorna. Man är dock inte 100 % säker på att det verkligen var aposteln

Johannes som författade den - det kan ha varit en annan Johannes. Jag stipulerar emellertid att det verkligen

var den "riktige" Johannes. Andra är fria till en annan åsikt.

Genren som Johannes Uppenbarelse hör till är den eskatologiska litteraturen. Daniels bok i Gamla

Testamentet hör till samma litterära sort. Johannes har i Uppenbarelsen tagit vändningar från Daniel och

andra profetböcker, citerat och skrivit om bildspråk.

Olika kristna miljöer har tolkat Uppenbarelsen på olika sätt. Man har dividerat om huruvida det finns en eller

flera så kallade "vedermödor", om när "tusenårsriket" ska komma, om något de kallar "uppryckandet" och om

detta sker före eller efter Jesu återkomst. Ibland har man till och med föreslagit att Jesus kommer att

återvända två gånger, en gång för att hämta de rättfärdiga och en gång för att döma världen. Personligen väljer

jag att ha ett eget perspektiv på dessa frågor och bekänner mig alltså inte till de tolkningar som brukar kallas:

1. Premillenialism: Kristus kommer tillbaka FÖRE tusenårsriket.

2. Dispensationalistisk Premillenialism: tydligen innebär dispensationalism en uppdelning i sju så kallade

dispensationer, "hushållningar", vad det nu kan tänkas betyda...

3. Postmillenialism = Kristus kommer tillbaka EFTER tusenårsriket
==================================================================================
4. Amillenialism = Tusenårsriket är symboliskt

Utan jag lutar åt det amillenialistiska synsättet, eller en variant av det, nämligen att Tusenårsriket är identiskt

med något jag kallar Frälsningens Tidsrike, som jag beskriver nedan. Det är möjligt att någon annan har

myntat begreppet "tidsrike". Detta ämne är så gediget, att jag tänker rendera det ett eget inlägg så

småningom: Åsikter om Tusenårsriket.

Jag har läst Uppenbarelseboken åtskilliga gånger och vänt ut och in på vad den kan tänkas betyda. jag har

läst den härs och tvärs och inifrån och ut på alla upptänkliga sätt och kommit fram till ETT svar på frågan om

hur den kan läsas. Det går naturligtvis att läsa den från början till slut och dra slutsatsen att allt kommer att

hända precis i den ordningen det står. Ett tag hade jag en idé om att den kunde vara skriven som en rysk

docka, vilken man öppnar och finner nya dockor i, som man i sin tur kan öppna. Då tänker  jag mig att det är

det sjunde inseglet  som döljer de sju basunerna och den sjunde basunen som gömmer de sju skålarna. Om

det inte är så, finns det bakom det sjunde inseglet som ges sådan dramatisk betydelse i Ingemar Bergmans

film ingenting annat än "Då blev det tyst i himmeln i ungefär en halvtimme." (8:1)Rena antiklimaxen. Därefter

börjar nya saker hända och dessa ingår alltså inte i sjunde inseglet.  Man tar fram de sju basunerna och

uppenbarelsen fortsätter. Läser man som en rysk docka blir läsningen i stället. Lammet bryter sjunde inseglet:

"Då blev det tyst i himmelen i ungefär en halvtimme. Och jag fick se sju änglar som står inför Gud. Åt dem gavs

sju basuner osv osv" (8:1 ff) Det sätt jag förstått Uppenbarelsen på, är alltså att istället för att se ett antal

händelser ske efter varandra i kronologisk ordning, kan man läsa den som om samma sak beskrivs flera

gånger ur olika perspektiv. Boken består med andra ord av en mängd pusselbitar det gäller att sammanfoga

till en hel och tydlig bild. Jag förstår saken så att, när ett sigill bryts, en basun dånar eller man stjälper ut en

vredesskål, uppenbaras respektive mysterium som på en stor bildskärm. Då man sett avsnittet till slutet, släcks

skärmen ner och Johannes fortsätter att skildra himmelsmässan tills det är dags att avslöja nästa hemlighet.

Märk väl att jag skriver "som om" en bildskärm. Det är inte samma sak som om en bildskärm verkligen finns i

himlen. Det som döljer sig bakom insegel, basuner och skålar, menar jag, är inte ordnat i tidsföljt, det kan ha

hänt, kanske händer nu eller kommer att hända. Det är även möjligt att det sker både i imperfekt, presens och

futurum. Det kan vara ett pågående skede men också enstaka händelser som upprepas flera gånger.  Andra

läser så att efter första inseglet sker någonting, sedan följer andra inseglet osv. Det är naturligtvis mycket

lättare. Men det är inte säkert att tolkningarna stämmer. Johannes skriver inte heller: "Efter första inseglet

skedde"...utan då Lammet bryter ett insegel: "Då fick jag se..."(t ex 6:5) Han får alltså se syner inom den

sammanfattande synen som är gudstjänsten i himlen.

Jag hoppar över början med de sju breven till församlingarna i Mindre Asien och går direkt till själva

uppenbarelsen, där den himmelska gudstjänsten fungerar som ramberättelse. Denna den heligaste av

mässor försiggår från början till slut i berättelsen. Den äger rum mellan alla de insegel, basuner och skålar

som omfattar hemligheterna Johannes får del av. Den finns också bland det som sigillen etc avslöjar. Mässan

i himlen pågår oavbrutet NU, samtidigt som vi människor lever på jorden och den ska efter domedagen, eller

tidens slut, fortsätta i all evighet.

Änglafallet och Syndafallet

Utgången är en av kärnpunkterna i berättelsen är den strid som uppstår i himlen mellan Mikaels änglar och

satans demoner. Djävulen förlorar och kastas ner på jorden tillsammans med demonänglarna som står på

hans sida (12:7-9) Frågan: när sker detta? kan besvaras med: Det har redan hänt. Eftersom satan/ormen

nästlade sig in i trädgården som Gud planterat på jorden åt människorna, betyder det att han var nerkastad

redan då. Nästan allt som appellerar till stjärnfall i Uppenbarelseboken handlar om det stora änglafallet, som

ägde rum före människans originalsynd. Det betyder att satan och hans anhängare bland människor och

onda andar finns på jorden NU och frestar och manipulerar människor till synd och ondska. Änglafallet

skildras på flera ställen som stjärnfall; t ex genom andra basunängeln: "då var det som om ett stort brinnande

berg fallit ner i havet" (8:8), och den tredje basunängeln: "då föll från himlen en stor stjärna, brinnande som ett

bloss"... "och stjärnans namn var Malört". (8:10-11) Det finns även stjärnfall som tycks syfta på ändens tid, så

emempelvis under sjunde inseglet. Skälet till att fallet denna gång bör hänföras till domedagens gryning är att

det samtidigt beskrivs hur himlen rullas ihop som en duk mm. (6:13-14) Det kan bara hända vid tidens slut.

Mänskliga och Gudomliga Tidsriken
Vår mänskliga tid och Evigheten
Frälsningens Tidsrike/Tusenårsriket och Möjligheternas Tidsrike,  Mörkrets rike

Det mänskliga tidsriket varar från skapelsen till domen. För att underlätta tolkningen av Uppenbarelseboken,

menar jag att den tidslinjen i och med Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse har delats upp i

Möjligheternas tidsrike och Frälsningens tidsrike, vilket man kallar Tusenårsriket. Dessa tidsriken hör alltså till

vårt jordiska liv men även till Guds rike ända till dess domen gör slut på möjlighetsriket. Det står någonstans i

Bibeln om att en profet ska räkna tiden på människors sätt, vilket också är änglarnas. Om jag bara kunde

komma på var detta står! I Möjligheternas tidsrike lever alla som ännu inte valt att ha Kristus som konung. Då

de omvänder sig, träder de in i Frälsningens tidsrike. Dessa tidslinjer löper parallellt.  De löper också in i Guds

himmel. Frälsningens tidsrike är alltså samma sak som Tusenårsriket. Utanför såväl frälsningsriket som

möjlighetsrike finner vi Mörkrets rike, dominerat av de onda änglarna och genuint onda människor. En ängel

kommer ner från himlen med nyckeln till avgrunden, dit han kastar djävulen och fängslar honom för tusen år.

(20:1-3)Nyckeln som används för att kasta ner djävulen heter Förlåtelse.  Detta betyder följande: de omvända

kan inte ta skada av de ondas aktivitet, så länge de håller sig inom frälsningsrikets/tusenårsrikets gränser, dvs

håller stånd mot frestelsen. Att djävulen inte kan nå dem förrän de själva tillåter illustreras av bilden att han är

bunden i avgrundsdjupet. Men när den troende inte orkar stå emot, utan faller, är det som om djävulen blir

befriad efter de tusen åren. "När de tusen åren har gått, ska han åter befrias för en liten tid" (20:3. När kristna

syndar korsas gränsen från tusenårsriket, "de tusen åren har gått", över till Möjlighetsriket, men där har de

chansen att ångra sina ogärningar och åter hamna inom ramen för Frälsningsriket.De som dör omvända,

med förlåtna synder - något som uttrycks som att de inte är stämplade med Vilddjurets märke (20:4) får

komma till Gud genast. "Detta är den första uppståndelsen" (20:5) och tillfaller enligt Johannes särskilt utvalda,

t ex de som avrättats för sin kristna tro. Den första uppståndelsen inleder för dem tusenårsriket: de får vara

kungar och präster i Guds rike och "regera med Kristus i tusen år", (20:4,6) De är saliga och heliga och "kan

inte skadas av den andra döden". (20:6). Den andra döden betyder slutet för Möjligheternas tidsrike och

därmed också för ondskan, men innebär en ny början för alla som vigt sina liv åt Gud. Ett annat ord för "heliga"

är "helgon". Slutet markeras av vredesdomen mot dem som tjänar mörkret, men också av ett sista slag mellan

Guds och ondskans arméer, ett sista slag i det andliga krig som varat sedan före skapelsen (se Änglafallet

ovan). Domen innebär evig befrielse för massor av människor. Men de som håller med ondskan in i det sista

får nu ta konsekvenserna att bli skilda från Gud i all evighet. Ännu fler bilder  för Frälsningens tidsrike är "den

heliga staden" (11:2 ) och"den älskade staden" samt "de heligas läger". (20:9)

Guds folk

Samtidigt som vi lever här på jorden, myllrar alltså himmelriket av liv, av Guds trofasta änglar och alla hans

heliga (helgon) som låtit sig frälsas. De kristna på jorden och invånarna i himlen utgör "de heligas samfund"

som den Apostoliska Trosbekännelsen talar om. Alla kristna som kommer till himlen är heliga, dvs helgon.  Till

Guds rike hör också kvinnan som är Drakens måltavla, nämligen Kyrkan. Klädd i solen, månen under fötterna

och en tolvstjärnekrans kring håret, är hon naturligtvis Maria med Jesusbarnet, men står alltså också för

Kyrkan som de kristnas moder. Detta i katolska och ortodoxa kyrkor, vilka utgör majoriteten av oss kristna.
 Guds folk är alltså Kyrkan och dess barn, kristenheten. Johannes: "Draken vredgades ännu mer på kvinnan

och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som håller Guds bud och har Jesu

vittnesbörd. (12:17 - dvs alla kristna)  Till dessa hör också de två Vittnena som ansvarar inför Gud. Vilka de

båda Vittnena är, har jag inte lyckats få svar på. Ibland tänker jag mig att de är Petrus och Paulus. Jag skulle

gärna vilja veta hur Kyrkan traditionellt har tolkat detta. De liknas vid asketer som predikar i säcktyg och

samtidigt sägs de vara "de två olivträd och två ljusstakar som står inför jordens Herre" - jag förmodar att

"jordens Herre" betyder Gud. Att stå inför betyder då att stå till ansvar inför. Det är som om dessa två vittnen står

till svars inför Gud för hela kristenheten. Liknelsen är tagen från Sakarja 4:14, där det berättas om Guds två

oljesmorda, vilka då var kungaättlingen Serubbabel och översteprästen Joshua (Jeshua) vid tiden för det

andra templets invigning år 516 f Kr. De två vittnena hos Johannes borde kanske då vara personer som kan

liknas vid en kungaättling och en överstepräst. Det borde vara två kristna ledare. Såväl kungar som

överstepräster invigdes under gammaltestamentlig tid genom smörjelse med helig olja. Jesus bär namnet

Kristus/Messias, egentligen en titel som betyder den Smorde. Kristus är den som är smord till både kung och

överstepräst och sammanfattar både Serubbabel och Joshua/Jeshua, vilket också är hans jordiska förnamn.

De som tror på honom, kristna, är således "de smorda". Hela stycket om de två vittnena är så gåtfullt, att jag

inte kommer fram till någon vettig förklaring. Ljusvittnena predikar, men dödas av det första Vilddjuret, som i

Drakens släptåg stiger upp ur avgrunden (   )/havet (13:1). I 3½ dagar (ondskans tidevarv) ligger de, utan att

begravas "på gatan i den stora staden, som andligt talat heter Sodom och Egypten, den stad där också deras

Herre blev korsfäst". (11:3 ff) Även brytandet av det femte inseglet hör till förståelsen av

Tusenårsriket/Frälsningsriket. Synen fokuseras till altaret i himmelriket. Under det ser Johannes en mängd

själar som väntar på upprättelse. Det är martyrerna som gjutit sitt blod för tron. Svaret blir att de måste vänta

tills det fulla antalet kristna har anlänt till himlen. Då kommer Gud att döma deras fiender, som gjort dem illa.

(6:9-11) Att martyrsjälarna befinner sig just under altaret avspeglar bruket hos de tidiga kristna att begrava

martyrer och andra särskilt heliga under altarna i kyrkorna. Ibland fanns bara benbitar kvar att begrava. De

kom att kallas reliker. Sådana finns fortfarande under altarna i katolska och, förmodar jag, ortodoxa kyrkor.

Men allt börjar med att Lammet Kristus själv får träda fram och bryta sju insegel. Först öppnar han fyra av

sigillen, bakom vilka det döljer sig fyra ryttare med olika betydelser. Den första ryttaren på en vit häst, menar

jag är Kristus själv. Han kommer som en segrare för att segra. (6:2) Eftersom alla de andra änglaryttarna har

samma färg på sina rustningar som hästarna de rider på, har Han säkert också på sig en vit klädnad, även om

det inte sägs explicit, vitt som står för liv, helighet och renhet. Det skulle också kunna vara ärkeängeln Mikael,

som ju rått över Guds änglaarmé förut och alltså borde kunna kallas Kristi befälhavare.  Frågan är i och för sig

om Antikrist skulle kunna vara den förste ryttaren. Han ska ju vara förvillande lik sin gudomlige motståndare.

Men jag menar att det är Kristus själv, eller eventuellt ärkeängeln Mikael, bakom sigill nummer 1. Däremot

står det senare om fyra änglar vid jordens fyra hörn. Dessa menar jag är de tre motståndaränglarna som

beskrivs nedan samt att den fjärde där är Antikrist, eller Vilddjuret som han även kallas.

Motståndarna

När Kristus öppnar det andra, tredje och fjärde sigillet, visar sig hans motståndare, vilka får döda genom svärd,

hungersnöd, pest och vilddjuren på jorden. (6:8) Ryttaren på den röda hästen kommer för att ta freden från

världen, han betyder Kriget och Våldet (svärdet). Det röda står för eld, krig och förödelse, liksom krigsgudens

planet, Mars, är "den röda planeten". Sedan kommer en svart häst. Jag funderade länge på vad ryttaren på

den står för. Men eftersom han sägs bära på en vågskål, tycks det handla om Domen, eller snarare

Fördömelsen. Den yttersta domen mynnar i två utvägar, Fördömelsen och Frikännandet. Eftersom ryttaren på

den svarta hästen står på motståndarsidan, menar jag att det är Fördömelsen som avses. Här ingår också en

kryptisk utsaga: "Ett mått vete för en denar och tre mått korn för en denar, men oljan och vinet får du inte

skada". Jag begrundade länge och väl över vad detta ord kunde betyda och det här kom jag fram till: vetet och

kornet står för dem som blir fördömda, deras liv är liksom vägt på en våg och deras synder måste betalas med

x antal denarer (botgärningar), beroende på hur allvarliga deras synder är. Vinet och oljan däremot står för de

troende som överlåtit åt Kristus att betala deras missgärningar  genom sitt korslidande. Senare i

Uppenbarelsen skildras, som ovan sagts, hur skadeänglar får i uppdrag att bara skada de onda, men inte

dem som har Guds märke på sina pannor. (7:3) Den sista hästen så, är blekgul och ryttaren på den heter

Döden och har dödsriket i släptåg (svälten, pest/farsoter och Vilddjur). Sammanfattningsvis betyder de fyra

ryttarna på sina hästar Kristus som segrar över motståndarna Kriget och Våldet, Fördömelsen och Döden.

(6:2-8) Senare står det om ryttarskaror av en dignitet på 200 miljoner och att dessa leds av fyra änglar,

frammanade från de fyra väderstrecken. Det sägs om alla dessa ryttare, att de har eldröda, mörkblå och

svavelgula pansar. (9:16-17) De är således identiska med motståndarna som skildras under andra, tredje och

fjärde inseglet. Det handlar återigen om krig och våld (eldrött), fördömelse (svart och mörkblått) och död

(svavelgult). Det påpekas att det minsann inte är några vanliga hästar. Deras svansar består av giftormar som

utsöndrar dödlig eld, rök och svavel. Den femte basunängeln bekräftar detta: en fallen stjärna, satan, öppnar

underjordens port, så att enorma svärmar av gräshoppor kommer upp till människornas värld, omvärvda av

rök. De liknas vid skorpioner och är samtidigt en sorts stridshästar med människoansikten och giftgaddar

(9:10, 19). Johannes ger dem även andra attribut som kvinnohår, lejontänder och järnpansar (9:7-9) Jag kan

tänka mig att kvinnohåret ska ses som en frestelse för kristna män, vilka väl i början förväntades vara mycket

mer asketiska, läs: avhållsamma, än idag. Ryttarhärarna och gräshoppssvärmarna betyder alltså ett och

detsamma, nämligen arméer av onda andar och säkert också onda människor. Alla dessa har till sin

överbefälhavare satan som Johannes kallar "Draken", men också "Abaddon" och "Apollyon" för att associera

till de antika gudaskarorna. De onda beskrivs alltså som stridshästar och gräshoppssvärmar med hiskliga

utseenden, men även som fallna stjärnor. De båda "Vilddjur" som är Drakens närmaste tjänare hör också hit.
Staden Babel får representera ondskans andliga rike, men med bibetydelsen av det samtida, hedniska Rom.

Den utmålas som en sköka höljd i vidrigheter, som druckit sig full på kristnas blod, varför den får sin rättvisa

dom. (kap 17 och 18) Skökan Babel rider på ett scharlakansrött vilddjur, dvs det första Vilddjuret, med sju

huvuden och tio horn (17:3), identiskt med Vilddjuret som stiger upp ur havet (13:1) med sju huvuden och tio

horn. "Här gäller det att äga vishet och förstånd. De sju huvudena är sju berg som kvinnan tronar på (dvs Roms

sju kullar). De är också sju konungar. (17:9) Fem av dem har fallit, en är nu och den återstående har ännu inte

kommit, men när han kommer ska han bli kvar en liten tid. Vilddjuret som varit och icke är, det är självt den

åttonde och ändå en av de sju, och det går i fördärvet." (17:10-11) Åtskilliga är de som har försökt röna ut vad

Johannes menar här. Inte heller jag har någon slutlig förklaring. Men det är som med veckans dagar:

söndagen är den åttonde dagen och ändå en av de sju. Den är också den första dagen. Om man ser den

förste konungen komma igen som den åttonde, blir bilden klarare. Vilddjuret är alltså konung nr 1 och

återvänder som konung nr 8, men går i fördärvet efter bara en liten tid. "Ett av vildjurets huvuden, (dvs en kung),

blev sårat till döds, men dess dödssår blev läkt." (13:3) Om man ser konungarna som romerska kejsare, är

frågan vilken av kejsarna som är konung nr1, som såras till döds och uppstår igen som konung nr 8. När

Uppenbarelsen skrivs, regerar den sjätte konungen och den sjunde väntar i kulisserna. Den kejsare som

innehade ämbetet under Johannes landsförvisning var Domitianus. Han är känd för att ha förföljt judar och

kristna. Den sjunde borde då vara Nerva, den åttonde Trajanus. Nerva blev kortlivad, som det sägs om den

sjunde konungen, men Trajanus hade väl inte direkt någon vilddjurskaraktär över sig. Man brukar börja med

att räkna Nero som den förste konungen, men i så fall är det Titus (79-81) som blir den sjätte, den som regerar

då Uppenbarelseboken blir till. Om det stämmer, måste man antedatera Uppenbarelsen med kanske 15 år.

Domitianus regering varade 81-96, dvs 15 år men sjunde konungens tid skulle ju vara kort. Det blir i och med

Nerva som den förste konungen återkommer, Nerva som mig veterligt inte har något särskilt rykte, vare sig ont

eller gott. Det är med andra ord knappast troligt att Vilddjuret är någon av de romerska kejsarna. Ändå, säger

Johannes, att Vilddjurets tal är en människas tal, och den som är tillräckligt smart kan räkna ut det. Det är det

berömda vilddjurstalet 666 eller 616 som det lär ha varit från början. (13:18) Johannes förutspår alltså att en

kortlivad sjunde konung ska komma, varefter den förste ska uppstå som den åttonde. Därefter förutsäger han

att ytterligare tio konungar ska komma och samlas kring sin ledare Vilddjuret. Det verkar som att dessa tio

kungar inte regerar efter varandra, utan samtidigt med Vilddjuret. (17:12-13) Det finns ingenstans i Roms

historia dokumenterat att tio kejsare regerade på samma gång.

Motståndarnas krigföring

Det heter att Johannes får se fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka fyra vindar, för att dessa inte

ska blåsa mot jorden, havet eller träden. (7:1)  Änglarna som håller tillbaka är Guds tjänare och de fyra

vindarna är de fyra skadeänglarna: Kriget/Våldet, Fördömelsen, Döden och Antikrist, även kallad Vilddjuret.

Som vi sett ovan, blir dessa tillsagda: "Gör inte jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi har märkt

vår Guds tjänare med sigill på deras pannor." (7:3) Detta innebär att antalet kristna kommer att fullkomligas

innan naturkatastroferna som förebådar Domen börjar ske. Först måste alltså alla kristna så att säga märkas

med heligt insegel, detta görs på ett andligt sätt just genom att de kommer till tro. Därefter kan de onda

andarna börja ge sig på naturen. Men de får också ge sig på människor, dvs alla dem som INTE bär detta

heliga sigill, utan istället tagit på sig "Vilddjurets märke". Som vi har sett, börjar allt detta ske efter att de kristna

blivit fulltaliga. Efter detta tillåts ondskans arméer att plåga de oomvända under fem månader. Siffran fem,

menar jag, betyder ofullkomlighet, i motsats till siffran sju som är fullkomlighetens tal. Hälften av tolv är sex,

dvs balans mellan ont och gott, sju är fullkomlighetens seger, fem är mindre än sex och räcker inte till vare sig

balans eller fullkomlighet. De fem månaderna är ondskans och mörkrets ofullständiga tidevarv. För dem som

omvänder sig står det också för Möjligheternas tidsrike. Draken riktar in sitt motstånd mot den universella

kvinnan och hennes son som skildras under rubriken "Guds folk". De födslovåndor som tillskrivs kvinnan, dvs

Kyrkan innebär att kristenheten växer genom lidanden och motstånd från ondskans och mörkrets sida.

Drakens förföljelse av Kvinnan betyder att Kyrkan förföljs och måste gå under jorden. Detta skedde under den

tidiga kristendomen, då troende t ex gömde sig i Roms katakomber. Det sker även nu, t ex i muslimska länder

och i Kina, där kommunistregimen drivit kristna att hålla sina gudsstjänster i hemlighet. Här står något

märkligt: kvinnan får ett gömställe i öknen, på en plats där hon kan vara säker för Ormens åsyn och hon får där

sitt uppehälle under "en tid och tider och en halv tid". Översatt till siffror blir detta i sin mest förenklade form

1+2+½ dvs 3½. Tre och en halv är hälften av sju, vilket då betyder ofullkomlighet, ondskans och mörkrets

tidsvälde på jorden. Samma förhållande beskrivs i samband med att Johannes får mäta templets förgård, som

sägs prisgiven åt hedningarna, vilka ska förtrampa den heliga staden i 42 månader, varvid Guds två Vittnen

ska predika under 1260 dagar. 3½ år = 42 månader = 1260 dagar. Alla dessa sifferangivelser syftar alltså på

ondskan och mörkret. Kyrkan och hennes barn, kristenheten, får beskydd av Gud, samtidigt som de

motarbetas av Draken och hans följeslagare bland människor och demoner. Det står om Guds två vittnen att

de ligger obegravda på gatan i den stora staden som på andligt språk heter Sodom och Egypten, den stad där

även deras Herre blev korsfäst. Eftersom Jesus blev korsfäst i Jerusalem, skulle detta då betyda att Vittnena

ligger obegravda i Jerusalem, men det är ingen vidare trolig tolkning Eftersom staden Babel senare i

Uppenbarelseboken står för Rom och Jesus absolut inte blev korsfäst i Rom, avses här tydligen varken Rom

eller Jerusalem.  I stället åberopar jag mig på Augustinus skildring i boken "DeCivitate Dei" = Om Gudsstaten

och djävulsstaten. Det handlar alltså om andliga samhällen. Djävulsstaten är där ondskan och synden råder.

Gudsstaten är dess motsats. Det är "den heliga staden" som hedningarna ska förtrampa i 42 månader,

Kyrkan, de kristnas Frälsningsrike på jorden.


Upptakten till Domen

Johannes ser vid den första änglabasunen "en stjärna som från himlen fallit ner på jorden och åt henne gavs

nyckeln till avgrundens brunn". Även om det står "hon" i 1917 års översättning, handlar detta om den fallne

ängeln, satan, som störtats ner på grund av sin upproriskhet. Det står att "hon"öppnar avgrundsbrunnen, varvid

de enorma gräshoppssvärmar, som redan nämnts, stiger upp omvärvda av rök. Eftersom svärmarna kommer

upp ur avgrunden, har de alltså först låsts in i mörkrets djup och sedan öppnar stjärnan, satan, underjordens

port med sin nyckel, så hans härskaror kan komma upp till människornas värld. Satans nyckel är frestelsen.

Flera av basunänglarnas budskap handlar om naturkatastrofer som leder fram till Domen. Det är nu som

större delen av jorden, en tredjedel av träden och allt grönt gräs bränns upp(9:1-3), märk väl först efter det att

alla kristna i alla tider märkts med Guds sigill ( 7:3 ). Den fjärde basunängeln uppenbarar: "Då drabbade

hemsökelsen tredjedelen av solen, tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av

dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus och likaså natten." (8:12) Redan det sjätte inseglet

mynnar i att de onda ropar i fasa till klippor och berg: "Fall över oss och dölj oss för Dens Ansikte som sitter på

Tronen och för Lammets Vrede. Deras stora Vredesdag har kommit. Vem kan bestå? (6:16-17) Sjätte sigillet

döljer alltså själva Domedagen och dess upprinnelse, att hela naturen välts överända. Som det skildras: vid en

enorm jordbävning flyttas hela öar från sina platser och himlen rullas ihop som en duk, varvid solen förmörkas,

månen blir blodröd som vid en månförmörkelse och himlens stjärnor sägs åter falla. (6:12-14) Kanske betyder

detta att ännu fler änglar kommer att gå över till satan vid tidens slut? Hit hör också den sjunde ängelns

basunstötar, vilka än en gång konstaterar: "Folken vredgades, men Din Vredesdag har kommit, då de döda

ska få sin dom och du ska löna dina tjänare, profeterna, och de heliga och dem som fruktar ditt namn" (11:18)

Man förkunnar: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes  och han ska vara konung i

evigheters evighet." (11:15) De som inte bär Guds insegel utan istället Vilddjurets märke tillåts att bli pinade

under begränsad tid (fem månader = möjligheternas tidsrike) för att driva dem till omvändelse. Det kan betyda

skärselden, som inte är någon eld, utan ett reningsstadium. "Men återstoden av människorna, de som inte

blivit dödade av dessa plågor, gjorde inte bättring" och upphörde inte med "avgudadyrkan, mord, trolldom,

otukt och stöld". (9:20-21) Kan att bli dödad av plågorna betyda det som Paulus menar med den gamla

syndiga människans död?.  Men då är frågan om allt det övriga uppräknandet av antalet dödade i olika plågor

kan betyda samma sak? (Vidareutveckling...) Den yttersta dagen skildras som en människoson, dvs Jesus,

som skördar jordens säd och vindruvsklasar och kastar i Guds vredes vinpress.(14:14-20) Den sjätte

vredesskålen torkar ut floden Eufrat så att konungarna från östern, dvs de onda änglafurstarna, kan korsa den

torrskodda med all världens konungar i följe. (15:12ff) Detta är den stora hären på 200 miljoner man, läs:

andar, ridande på gräshoppshästar. De samlas till den plats som på hebreiska heter Harmageddon

(Har=berg, Mageddon=Megiddo, dvs "Megiddos berg". Megiddo är ett gammalt slagfält, känt från den

egyptiska historien och från Gamla Testamentet som det ställe där bland annat kung Josia blev dräpt .(2 Kon

23:29 och 2 Krön 25:22-24) De flesta som läser Uppenbarelsen tolkar Harmageddon bokstavligt. Men jag har

hört att det ska betyda Golgata. Dvs att den slutgiltiga striden ägde rum genom Jesu korslidande på Golgata.

Detta är fullt möjligt, om man ser det som att striden som började redan före människans syndafall, fortsätter

fram till den yttersta dagen med skärningspunkten genom Jesu kors, eller Hans hjärta, om man så vill. För att

det pågår en kamp mellan ont och gott, det är oomtvistligt. Hären på gräshoppshästarna är ju en andlig bild,

så varför skulle inte själva slagfältet, Har Mageddon kunna vara en andlig bild? Hären är med andra ord

icke-mänsklig, vilket innebär att den inte består av ryssar, som en del tongivande frikyrkliga vill göra gällande.

När den sjunde ängeln stjälper ut sin skål, dånar rösten från Tronen: "Det är gjort." Så lätt vanns striden vid

Harmageddon: Guds röst som säger: "Det är gjort." (16:17) Det är som om Han sagt: "Det är faktum."

Faktumet är att det onda har slutgiltigt besegrats. Vilddjuret och hans profet med alla de konungar som varit på

deras sida "blev levande kastade i eldsjön som brann med svavel" (19:20) De andra blev dräpta med ryttarens

svärd som utgick från hans mun, dvs med Guds ord, och alla fåglar åt sig mätta på deras kött.
(19:21) Sedan skildras hur ängeln från himlen med sin nyckel, förlåtelsen, låser in djävulen i avgrunden för

tusen år. Han ska inte förvilla folken mer, förrän de tusen åren gått till ända. Därefter ska han åter komma lös

för en liten tid. Detta sker alltså inte efter Harmageddon, utan varje gång en människa blir frälst, inleds för

henne ett tusenårsrike, då djävulen bundits. Skenbart äger en ny strid rum, efter Harmageddon: "När de tusen

åren har gått, ska satan komma lös ur sitt fängelse. Han ska gå ut och förvilla folken vid jordens fyra hörn och

församla dem till striden. Och de drar fram över jordens hela vidd och omringar "den älskade staden", men eld

faller ner från himlen och förtär dem." (20:7-9) "Och djävulen, som förvillade dem, blir kastad i samma sjö av

eld och svavel, dit Vilddjuret och den falske profeten blivit kastade." (20:10) "Döden och dödsriket blev kastade

i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden. Och om någon inte fanns skriven i livets

bok, blev han kastad i den brinnande sjön." (20:14-15) Det är klart att döden och dödsriket inte kan kastas i

någon sjö, vare sig av vatten eller eld. Döden är ju inte någon person, bara en personifiering. "Den sista

fienden som ska besegras är Döden." , säger Paulus.(1 Kor 15:26) Eld och svavel känner vi igen från det

andra och fjärde inseglet, där det står för våldet och döden. Innebär detta kanske att de människor som levat

för våld och död, stängs in i ett  tillstånd, där våld och död ständigt råder?


Segern

Johannes ser Lammets Brud,  det nya Jerusalem, komma ner från Himlen. Det verkar då som om Guds Rike

kommer att förverkligas på jorden. Lammets Brud och Nya Jerusalem är bilder för den fullkomliga idealkyrkan

som en gång kommer att mogna fram och realiseras. Med Paulus ord: " Ännu ser vi bara en matt avbild, men

då ska vi se klart." (1 Kor 13:12 ) I Fader Vår ber vi: "Så som i himmelen, så ock på jorden". I detta

sammanhang passar berättelsen om de 144 tusen heliga av alla Israels stammar som står runt Tronen och

prisar Gud med lovsång. Johannes räknar upp 12 tusen från var och en av stammarna. Det är alltså 12x12

tusen som står där. Tolv och tusen står för fullkomlighet och därför står 12x12 tusen = 144 tusen för yttersta

fullkomlighet. Det betyder inte bokstavligen 144 tusen, utan är en symbol för att det fulla antalet frälsta har

kommit till himlen. Det verkar som om Johannes med "Israels stammar" menade de kristna judarna, som

bland annat fanns i Jerusalem under Jakob den rättfärdiges ledning. Det kan eventuellt tolkas på något annat

sätt. Att alla människor, inte bara de kristna judarna, som valt att tro på frälsningen genom Jesus, nu har dött

och kommit till Gud, beskriver han så här: "Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara

ur alla folkslag och stammar, folk och språk, stå inför Tronen och inför Lammet.." (  ) De har blivit frälsta genom

att vittna och får bära vita kläder (symboliserar att de är rena från synd), vilka tvättats i Lammets blod, i kraft av

vilket de har blivit räddade.  (7:9ff) Denna scen utspelar sig efter alla plågor som uppenbarats för Johannes.

Fulltaligheten, de 144 tusen kristna judarna, och den stora skaran som inte går att räkna innebär att det fulla

antalet har kommit till tro. Den sista generationen kristna och otroende lever på jorden. Den sista striden kan

börja. Som det står: "Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill

på deras pannor." (7:3)  Jesus själv sade t ex i Markus 13:10 - "Men evangeliet måste först bli predikat för alla

folk." Plågorna som Johannes räknar upp, kallar Jesus för "början till födslovåndorna". ( ) Scenen med den

oräkneliga skaran kan vid sidan av Tusenårsriket förknippas med bilden av Det Nya Jerusalem, Lammets

Brud, som kommer ner från himlen, något som beskrivs i det sista kapitlet. (21) Härmed inleds evigheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Postat i:  Bibeltolkning |  Permalink  |  Kommentarer [0]