Så var det fredag i första arbetsveckan efter semestern! Så skönt. Den här veckan har varit rena prövningen för min del. Min mage blev mycket sämre än vad den varit på flera år. Hade kanske behövt gå till doktorn men jag har försökt kurera mig på egen hand. Skonkost.. Hur roligt låter det? Precis så roligt som det är.. Efter jobbet har jag varit tvungen att sova ett par timmar.
I helgen ska sambon och jag ut i skogen och leva stugliv. Fått låna goda vänners lilla mysiga torp. Svamp och lingon ska plockas. Hoppas på att vara åter med rosigare kinder på måndag kväll.
Ha det så gott så länge!
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [4]
Kanske inte det epitet man vill få inristat på gravstenen eller noterat i minnesorden. Om nu någon skulle få för sig att skriva några såna..
Cathrin skriver om snällhet. Hon får mig att tänka till. Det hon skriver kunde ha varit skrivet av mig själv, kanske bara för ett år sedan. Såg det nästan som en förbannelse. Folk som behöver hjälp. Kanske med en karta i handen. Ser upp, scannar av omgivningen, får syn på mig och kommer skenande.. "Vad är det för fel på mig?"
Jag tror att det för mig handlade om en rädsla för att verka mesig. De som känner mig skulle nog inte ge mig det eftermälet. Kan ta vara både på mig själv och andra. Är mån om andras rättigheter.
Samtidigt förstår jag inte ändå. Denna rädsla att bli tagen för snäll.
Om man är snäll. Vad det nu eg är. Så kanske det innebär att man är en varm människa? Varma människor tror jag att världen skulle behöva fler av. Kylan sprider sig. Vi skulle behöva ge glöd vidare. Dela med oss. Finnas till för varann när mörkret och kylan sveper runt oss.
Vi orkar inte alltid finnas där för andra. Så måste det få vara. Det är inte alltid min tur att ge. Kanske måste vi också öva oss i att ta emot andras omsorger? Utan att misstänka en bakomliggande tanke.
Kanske är det så att tanken på att vara snäll är lite otäck. Kanske minns vi de gånger vi gått på en nit. Blivit lurade, vilseledda. Litat på fel person. Släppt någon för nära. Skammen får oss att tänka: "De ska aldrig få göra mig illa igen. Jag ska inte lita på ngn. Jag ska inte verka så godtrogen" Då är det den sårade lilla människan i oss som talar. Vi ska lyssna på henne. Men vi ska inte ta orden för sanningar. Det är en naturlig reaktion. Men vi kan stå över den. Vi kan gå vidare.
Nu kanske du undrar varför? En kommentar i diskussionen om att vara snäll eller inte är ofta: Varför ska jag vara snäll? Det har jag inget att vinna på.
När jag ser på mitt eget liv så ser jag att det inte stämmer för mig. Jag har tjänat massor på "att vara snäll och trevlig". Faktiskt gör det mitt liv roligt att leva. Min vardag är ofta upplyst av små glimrande möten och episoder. Mina vänner säger ofta att jag råkar ut för de mest besynnerliga saker. Träffar människor de skulle vilja träffa. De förundras över de konstiga sammanträffanden jag kan berätta om. Har tänkt på detta. Det beror ju bara på att jag pratar med så otroligt många människor. Inte så att jag flyger på och babblar. Nej, det sker oftast helt naturligt.
På så sätt hände det sig att jag 20 år gammal fick kontakt med en "gammal dam" under en tågresa. Hjälpte henne med bagaget. Vi fann varann genast. Under de tio följande åren hade jag ständigt en gästsäng ledig i Stockholms innersta kvarter. Vi brevväxlade till hennes död och jag gick på begravningen.
Finlandssvensk släkt var på kryssning mellan Helsingfors och Stockholm över dagen. Vi hade stämt träff på Gröna Lund. När jag mötte dem hade jag med mig hälsningar från busschauffören som kört från centrum ut till Djurgården. Han var gammal bekant med min kusins pappa.
I somras träffade jag en gammal dam som jag hjälpte med fikabrickan. Hon visade sig vara släkt med min sambo och kunde berätta om hans mamma och mormor. Min sambo visste inte ens att de var släkt.
Två sommarjobb har jag också lyckats få tag i genom att prata med "främlingar".
Mitt första och hittills enda besök på en Hospiceavdelning var till en kvinna jag lärt känna genom mitt dåvarande jobb. Jag träffade henne genom min yrkesroll och ingen annan av de andra på mitt jobb fick samma kontakt med henne. Det var jag som tog mig tid att lyssna. Att finnas där när mörkret var stort. Besöket på hennes dödsbädd var mitt första möte med en döende människa. Det var smärtsamt, men en upplevelse jag inte vill vara utan.
Mitt liv är rikt och roligt tack vare att jag antagligen måste se snäll ut..
Vem vore jag att klaga?
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [4]
Människor kan vara oförstående och självupptagna
- förlåt dem i alla fall.
Om du är snäll kan andra anklaga dig
för att vara självisk och ha dolda motiv
- var snäll i alla fall.
Om du är framgångsrik attraherar du
en del falska vänner och några riktiga fiender
- var framgångsrik i alla fall.
Om du är ärlig och uppriktig
kommer någon att försöka lura dig
- var ärlig i alla fall.
Det som har tagit dig många år att bygga upp
kan förstöras av andra över en natt
- bygg i alla fall.
Finner du frid och lycka kan andra bli avundsjuka
- var lycklig i alla fall.
De goda gärningar du åstadkommer idag
blir bortglömda redan i morgon
- gör goda gärningar i alla fall.
Om du ger världen det bästa du har att ge
kanske räcker det inte ändå
- ge världen ditt bästa i alla fall.
När allt kommer omkring
handlar det bara om dig och din Gud
- det handlade aldrig om de andra, i alla fall.
Jag förstår att denna texts avslutning kan verka märklig för den som inte är kristen. Jag tror att Teresa menar att det som är viktigast att ha för ögonen är det som är av Gud. Det som är gott. Det man gör i kärlek och omtanke för sin omvärld. Vi kommer att bli missförstådda men det får inte vara ett hinder för oss att ändå göra. Hon menar i n t e att allt vi gjorde gjorde vi för att "ställa oss in" hos Gud.
Om du skänker dina pengar kanske du blir lurad. Skänk en gåva ändå.
Det börjar så gärna florera rykten på nätet att "Pengarna kommer inte fram!". Vi ställer oss gärna i försvars ställning. "Mig ska de inte lura!" Ibland är det bättre att vara naiv.
Jag väljer ut den organisation som jag vill tro på och sen sätter jag min tillit till att de sköter sitt.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [2]
Den här videon ser jag gärna om och om igen. Inte bara för att sången har ett stort nostalgiskt värde i mitt liv. Här ser man namnet på den artist som sjunger.
1985 var jag sexton år och gick ut nian. Vår Skolresa gick till London och den var ackompanjerad av denna sång.
Då kunde jag inte ana att jag tolv år senare skulle vara på väg till Afrikas Horn. Att de svältande barn jag såg på TV skulle drabba mig i verkligheten. Att jag skulle komma tillbaka lite annorlunda.
Vår värld är en mina vänner. Vi är bröder och systrar. Om du inte gillar denna tanke. Tänk några varv till! Vi har inget val. Vi är en mänsklighet på detta jordklot. Vi måste samsas.
Idag är det vi som kan hjälpa: Läkare Utan Gränser
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [2]
.. att semestern är över för den där slarviga människan jag är mage hos. Nu tänker jag klaga. Inte för att det är nåt nytt. Jag allt i från gnäller och gurglar lite lätt till vrålar för att göra min situation känd. Nej. Hon är tydligen helt oförstående.. Bortom all räddning enligt mig.
När hon är ledig vänder hon på dygnet och struntar i all slags regelbundenhet. Kan gå en halv dag innan hon slänger ner minsta smula och då.. Kan bli vad som helst! De vidrigaste saker och kombinationer glider ner. Inte verkar hon skämmas särskilt mycket heller. Spelar ingen roll. Magslemhinnan rodnar ändå vackert.
Ja, hon får ont det känner jag. Nästan som kramp. Vad gör eländet då? Slänger ner en Losec Mups.
Nu senast var hon ut och åt. Det är skräcktillfällena. Vi lider av glutenallergi. Hennes favoritturk, ja, hon säger faktiskt så, litar hon alltid på. Så vi gör det vi ska i godan ro. Hon tuggar och jag sorterar. Märker genast att det inte var lämpligt alls. Försöker få henne att inse att inte hela jätteportionen ska ner hit till mig. Varenda smula sväljs glupskt. Är det elakhet eller bara dumhet?
I det här fallet dumhet. Pommes friteskryddan innehåller vetemjöl och det lär hon sig först flera dagar senare. Nu lider hon. Kan hon gott ha. Ett litet sår har det blivit. Hon får allt se till att sköta mig bättre. Annars säger jag upp bekantskapen helt!
Idag har jag fått både ordentlig frukost, förmiddagssmörgås och en hemlagad medhavd lunch. Tom grönsaker! Det är till att fjäska nu ska jag säga!
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [8]
Situationen på Afrikas horn är värre än någonsin. Som många redan skrivit: vi orkar inte ta in det. Nej, men vi måste se till att kraften räcker till att sända en gåva. Låt oss hjälpa till!
Det är lätt att SMSa 50:- Fem dagars kvällstidning kan nästan alla avstå. Eller 2 ½ glass.
Nu går vi in på Läkare Utan Gränsers hemsida och gör det lilla vi kan!
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [0]
Känner mig inte vemodig idag! Det är märkligt. Första gången på länge. Brukar tycka det är trist när semestern är över. Nu känns det mest skönt och alldeles lämpligt.
Kanske beror det på att jag har mycket att se fram emot under hösten. Att jag redan har lite mer ledighet inplanerad. Eller så är det så att jag verkligen ser fram emot att ta mig an höstens utmaning.
Jag ska ta upp mina studier igen. De som är så gamla att jag trodde att universitetsmalen mumsat i sig alla spår jag lämnat. Nejdå. Det gick att omvandla poäng och kurser till nuvarande studiesystem. Börjar i lugn takt med ett par internetkurser under hösten. Kommer ju att arbeta heltid också. (Här på bloggen kommer jag inte att avslöja vad jag pluggar). Har redan läst ett par böcker till den första kursen. Det var riktigt roligt. Det lär bli andra tongångar när tentan närmar sig..
Skönt att vara tillbaka i bloggvärlden igen. Det är så många jag saknat. Nu ska jag läsa i fatt!
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [6]
Tyvärr alla madmen och terrorister där ute. Fanatiker, rädda och hatiska: jag beklagar. I långa loppet så kommer ni alla till korta.
Segern är en gång vunnen av kärleken själv. Nu är det vår sak att bära lågan vidare. Vår tur att ta vara på vår syster och bror även om de inte liknar oss själva det minsta.
Det är din och min tur att fundera: Var behövs min kärlek och omsorg idag?
Hatets människor kommer inte att vinna. För varje dåd och droppe blod som spills så kommer vi att stå enigare och starkare samman. Vi kommer aldrig att tystna. Vi kommer aldrig att stanna inne av rädsla.
Kärleken mina vänner slåss man mot förgäves. Kärleken har redan segrat.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [2]
Semester är inte bra för intellektet. Minns att det var en braskande nyhet till förra årets semesterperiod. Hjärnans volym minskar av ledighet och inaktivitet. Nu har det inträtt.
Skulle till bybutiken och handla tre saker. Tre gånger fick jag fråga sambon vad det var jag skulle ha innan jag åkte.
I butiken får jag lov att fråga var grillkolen finns. Visar sig att jag gått förbi hela berget av kolsäckar utan att se dem. Erkänner min fadäs för samma kvinna. Hon klappar mig på axeln och ler. "Somliga dar.." Hon ser verkligen road ut. När jag varit hemma en halvtimme inser jag den troliga anledningen. Ena byxbenet är ordentligt uppvikt. Inte det andra.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [0]
Står i kassan på Ica Kvantum. Ska precis betala när en hård, skarp smäll följt av glassplitter hörs. Den ca 20 åriga ynglingen i kassan tar ett krampaktigt tag i kanten framför och häver sig upp från stolen. Ögonen är vidgade och rädda.
"En back öl"
Han sjunker lättat ner på stolen igen. Ler.
En till. Som är beredd.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [7]
När sambon och jag var på stan i går kom en av hans gamla kompisar fram och hälsade. Plötsligt satt min hand fast i ett järngrepp. När smärtan var som värst klämde han ännu lite hårdare och skakade min arm. Något på yttersidan av armbågen krasade till. Idag är jag öm och stel och kan inte vrida på höger arm utan smärta. Det finns gånger jag förbannar min civiliserade uppfostran. Inte ett ord över mina läppar.
En stor bjässe med dasslockshänder? Nej, en liten räka till försäljare..
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [0]
Den tysta minuten kl 12.00 får bli som ett avslut på denna eländeshelg. Har lyckats gråta i dagarna tre. Fredagen av chocken och för alla drabbades skull. De som var i Oslocentrum. Plötsligt mitt i en krigszon. Sen för det ofattbara. Mardrömmen. Alla ungdomarna och barnen. Paniken, ångesten, fruktan. För de anhöriga som nås av meddelanden från ön.
På lördagen för alla offren, för de liv som fortfarande är men skadade. Alla skräckberättelser om ön. För dem som aldrig får träffa de sina igen.
I går söndag grät jag när ondskan målades upp i sin fulla vidd. Nio år av förberedelser.. Det kallhamrade vanvettet. En pappa som inte märkte nåt onormalt med sin son. "Han var en normal kille när jag såg honom senast. Han var 15."
Så mycket smärta. Nu förstår jag mer än nånsin att vi är brödraländer. Deras sorg blev vår.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [0]
Gårdagen råkar vara månadens sämsta dag. Präglas av smärta och trötthet. Passar bra. Inget inplanerat. Efter att jag tagit en tablett somnar jag om. Vaknar av ett dånande, smattrande läte. Halvt i drömmens värld tänker jag: "Det är någon som skjuter.." Orkar inte min värsta mardröm. Tvingar mig högre upp i medvetandet. "Så konstigt, har jag somnat nu när tåget går?" Det är regnet som störtar sig mot plåt.
Eftermiddagens uppvaknande ur halvdvalan blir bryskt. Min semesterledige man tar aldrig nyhetsledigt. På mobilen läser han de första ofattbara uppgifterna om Explosionen i Oslo. Sen vet vi att det bara kommer att bli värre.
Min värsta mardröm blir sann. Den som förföljer mig när jag sover. Den som förföljer mig när jag är vaken. En galning med ett skjutvapen. En plats där man inte kan undkomma.
Jag har inte barn. Kanske kan jag inte sätta mig in i hur det skulle vara. Men jag vet hur det är att vara ansvarig för andras barn. Vet hur det är att vara på läger med många.
Oslos borgmästare säger att han önskar att han skulle ha varit på ön så att han kunde ha erbjudit sig att bli skjuten istället för alla de unga vackra människorna. Naivt kan jag tycka. Har ingen aning om hur jag skulle reagera om mardrömmen blev verklig. Skulle jag vara beredd att offra mig för andra? Försöka se till att barn och ungdomar kom i trygghet? Hur paralyserad skulle jag bli?
Mina tankar glider iväg från det som gör för ont att tänka. Funderar var min noja kommer ifrån. Den som gör att jag mitt i allt i en folkhop får för mig att se mig omkring. Att undra. Känna rysningen efter ryggen. Att dra mig mot utkanten. Rädslan att någon ska dra upp ett vapen.
Kanske beror det på mannen med bagen på Finlandsfärjan. Jag är ca 12. Mamma och jag sitter i en genomgånshall och väntar på pappa som är ner och ser till bilen. Då kommer en överförfriskad, torr, liten man och sätter sig ner hos oss. Han är inte otrevlig så vi lyssnar på hans skräppande på norrländska. Han berättar om ngn antagonist han mött. Så säger han: "Men jag är inte rädd för någon. Jag är alltid beväpnad." Så klappar han på sin slitna bag. "Jag har min pistol." Mammas leende frös till is. Mina nackhår reste sig. Pappa kom. Vi såg inte mannen mer.
Det blev inte bättre den gången i Uppsala. En guldskimrande, varm septemberdag. Smiter från jobbet på långlunch på stan. Mätt och belåten. På väg tillbaka. Korsar busstorget. Ser en man i ögonvrån. Han kommer ut från en butik. Stannar till vid en papperskorg och slänger en förpackning. Pratar för sig själv. Ser sig om. Då ser jag vad han har i handen. En jättestor kökskniv. Tjugo meter från mig börjar han vifta med den. Han hotar folk i närheten. Min mobil ligger i skrivbordslådan på jobbet. Min strupe snör ihop sig. Jag drar mig bort och försöker varna folk. Två kostymklädda män ringer båda på sina mobiler. Polisen kommer och jag fortsätter. Lunchen är slut.
Kanske är det därför jag sitter på julottan och tänker. "Sittande fåglar på rad. Här kommer vi inte undan."
När det blir dags att sova pratar mannen i sömnen. "Otäckt, fruktansvärt." När han märker att jag lagt mig klappar han på mig och säger: "Du är här i alla fall. Du är bäst" Insvept i hans famn somnar jag. Två små människor som söker tröst hos varann.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [0]
Lika eller inte? Jag och sambon diskuterade med ytterligare en mansperson huruvida min sambo är lik en jämngammal släkting eller inte. Då säger manspersonen:
-Ja men du låter ju iaf inte skägget växa som ogräs. Jag ser på sambon och hans min är obetalbar.
-Hmm...
Ja just det hmmm...
-Jag blev tvingad att raka mig innan vi gick hit..
Får mig ett gott skratt. Äntligen släpper den lilla ilska som pyrt sen sambon mötte mig vid tåget vildvuxen som en vilde från vidderna.
Kärleksstrejk har funkat sen antiken.
Postat i: Tankar Permalink Kommentarer [6]