Linda, Inez & Drömma

Nio själar hade samlats på klubben för att avhandla ett mycket viktigt ämne, nämligen agility! Vi planerade lite inför lagtävlingen som går av stapeln 13 maj.  Vi planerade även kommande tävlingar och ringde domare och funktionärer och löste både det ena och det andra världproblemet och avrundade med lite skratt och historier om olika fadäser som inträffat...

Även lydnadsgruppen hade möte, tur att det går att dela av klubbstugan så man kan nyttja hela lokalen. Man störs inte alls när det är två möten på samma gång (iaf störs inte vi, men vi kanske är mer högljudda än de på andra sidan). Skönt oxå att vi kan samarbeta och fråga varandra om utbetalningar och annat när personerna som håller i det redan är på plats.

Dessutom var det rallylydnadskurs så den här kvällen var det verkligen fullt ös på klubben, härligt!!!

Nu i april började ju Drömma å jag på agilitykurs. En nybörjarkurs, vissa tycker att jag borde gått en fortsättningskurs direkt, men iom att Drömma inte har befäst hindren så tyckte jag att störningen på en nybörjarkurs och nya övningar var tillräckligt för både Drömma och mig. Hennes skällande blir bättre och bättre för varje gång och nu sist var hon riktigt fokuserad och satt tyst länge när hon var uppbunden under tiden vi byggde stationer.

Sista kurstillfället tränade vi på slalom (förstås) och även bakåt kedjning med flera hinder och en station med svagt böjd tunnel och hopp och så jobbade vi med platta tunneln, där gjorde Drömma stora framsteg, men vi tog det väldigt sakta och föriktigt eftersom Drömma är så känslig när man tar i henne, när något rör sig nära henne och/eller på henne.

Jag har klippt ihop en liten film från våra två senaste träningsgånger, så här såg det ut då.

Drömma och jag har varit på kurs igen... agilitykursen...

Vi pratade i början och kollade en kort film, det kändes bra, för det formligen vräkte ner hagel ute, men när filmen var slut trotsade vi vädret och drog ut på träningsplanen. Jag hamnade med killarna, den andra tjejen smög bort till de mindre hundarna (hon hade en liten vavva som reagerade på den ena stora hunden).Vi tränade som förra gången med baklänges kedjning och den här gången var det låååång tunnel, hopp och däck. Men Drömma hade lite problem med däcket och klev på det lilla däcket vi har och när vi provade det stora delbara så vågade hon INTE hoppa igenom. Vi kom så pass långt att hon fick belöning för att hon stack igenom näsan... Små steg i taget...

Det blev byte av plats och vi knallade bort till slalomet. Där hade de förberett med tre bågar på varje böj för att inte hunden skulle hoppa över eller krypa under, det är ju stor variation på hundarnas höjd!. Drömma var först ut och knallade igenom det där som ingenting, vi körde ett par gånger å så tog Drömma å jag en paus. Det blir mkt paus när man är på kurs, man märker att hundarna inte är så gamla och inte orkar hålla ihop så länge.
När vi var tillbaka körde vi två hopp, A-hindret och två hopp. Det fick vi köra lite själva. Eftersom Drömma är så liten mot killarnas hundar så tränade vi mest kontaktfält, men även alla hinder. Hon är duktig Drömma och har fint sug framåt, mer än vad jag trodde hon skulle ha.

Kursen avslutades inne och vi hade lite diskussion. Nu var Drömma faktiskt ganska tyst, hon brukar annars vara den som har myror under tassarna och inte kan vara tyst, men nu var hon lite däven :P
Det var rätt skönt att runda av inne för man behövde värma sig lite innan man skulle försöka hålla i ratten. Drömma fick täcket på sig i bilen och var rejält trött.

Så var det äntligen dags för Drömmas agilitykurs. Jag har många gånger tänkt att jag ska träna lite själv, men känt mig så okunnig och tafatt (jo jag vet att jag kan egentligen) så det har inte känts så roligt. Några enstaka gånger har jag varit nere på klubben och tränat, en gång slalom, en gång kontaktfält och en gång tunnlar... Ja jag tror inte det är fler gånger så de var lätträknade.

Men nu var det alltså dags för agilitykurs. 1:a tillfället och det visade sig vara sex stycken hundar och alla tikar, vilket var bra eftersom Drömma löper Vi började inne med lite info och snack innan vi gav oss ut i det häääärliga vädret. Ja det regnade ju dagen till ära...

Eftersom vi var så få så blev det två grupper med tre i varje. Vår grupp började med bakåt kedjning av två hinder och en tunnel. Det har vi faktiskt provat på förut, men aldrig med tre hinder. Drömma fattade snabbt vad hon skulle göra och for med hög fart fram emot godisskålen som stod utplacerad.

Eftersom det regnade och vädret var allmänt oskönt tog vi en paus, det tror jag även hundarna behövde. Efter lite dricka och chokladboll gick vi ut igen. Nu bytte vi övning och men det var fortfarande bakåt kedjning, men nu hade vi A-hindret istället. Drömma har ALDRIG kört A-hindret, jag har väntat så hon växt färdigt, det enda vi tränat är kontaktfält på en liten, liten bräda, vid ETT träningstillfälle... Men tro på f*n hon fattade ju direkt det här med två av, två på som man brukar säga när hunden ska ha två tassar på marken och två på nedre delen av A-hindret. Drömma gjorde det så klockrent att jag lite förvånad. Gud vad hon är duktig!
Sen när vi skulle länka ihop de två hindren blev det svårare, men med hjälp av Annette och en kong i snöre så blev det fart på Drömma och hon fick fint sug framåt!

Vi avrundade kursen och nu är jag sjukt taggad på att träna agility snart igen, kanske jag hinner ner en sväng i helgen... Nästa vecka är det kursdags igen!

Nu har vi äntligen börjat få in det där med att åka på
agilityträningen i Djurtorp, Drömma och jag. Det var svårt att komma igång med
träningarna efter nederlaget med Inez, jag har känt mig utanför (utan
anledning). Men idag var vi alltså med.

Det var inte så många bara fem stycken och så jag. Men ett barn var med , han
är hundvan så det var bra, men så kom en hel drös med barn, tror de var fyra st
och så med skällande hundar blev det en hög störning för Drömma.

Men Drömma var kanonduktig, hon koncentrerade sig på mig, men var ibland
tvungen att göra avvikande manövers för att kolla både hundar och barn. Vi
tränade på slalomingångar, först själva med att Drömma själv sökte ingången och
jag belöningsplacerade.

Vi tränade även kontakt, utställningsstå och passivitet (som går så där), men
stadga i sitt och framförallt ligg går riktigt bra och med den höga störningen
oxå! När vi var vid slalomet andra omgången så kom Catharina och hjälpte oss
lite och gav mig lite goda tips, tack, tips är alltid bra!

När vi varit i ridhuset tre kvart och kanske tränat i 30-35
minuter tyckte jag att det räckte för Drömma som nu hängde under min arm som en
någon fin accessoar, det är iaf ett ganska bra sätt för henne att slappna av
lite så där fick hon hänga när vi gick för att säga till att vi skulle åka hem.
Väl hemma sen var hon helgalen och uppe i varv och framför allt vrålhungrig.
Det märks att det går åt en hel del extra energi när man tränar för hon är helt
tokig och bara måååååste ha mat långt innan matdags.

Nu har Drömma varvat ner och ligger här nedanför mig och tuggar på ett ben och
är otroligt söt!

Flera härliga timmar tillbringade jag i Valla ridhus i Linköping. I år tävlade jag inte själv (Drömma är ju inte tävlingsklar än), men jag var ändå där som sällskap, hunduppvärmare, filmare, hejarklack och stöd för mina klubbkompisar.

Jag måste erkänna att det kändes märkligt att sitta där utan hund (även om jag var hundhållare emellanåt) men det var verkligen kul och jag kände mig som en i gänget igen. Även om det aldrig varit meningen så har jag känt mig lite utanför det här sista året... Folk har lixom slutat prata agility med mig eftersom (antar jag) jag inte är tävlingsaktiv just nu. Men nu var jag verkligen en i gänget igen och det kändes bra! Den konstigaste känslan var att jag satt kvar på läktaren när banvandringen för medium var...

Men där fanns ju andra att heja på... bl a raskompisarna från sthlms trakten och så Assie (som var där som funktionär) hela mediumloppet hade vi tillgodo för lite prat. Länge sen sist, vi hann med en del, men hade nog behövt ett par lopp till

Tack alla för en trevlig kväll! <3

Nästa år kanske det är Drömmas tur!

Så var det dags för agilitymöte... Vi brukar ses en gång på vintern för att prata lite extra, i år var det ju aktuellt med de nya reglerna, så de gick vi igenom.

Precis som förra året så hade vi fixat lite käk, fyra olika pajer blev det, med sallad så klart. Mitt strå till stacken var att fixa lite dricka, plättlätt som Humlespunk brukar skriva 
Lydnadsgruppen var redan i stugan och hade möte, men det finns en praktisk skjutvägg så man kan dela av rummet, jättebra! Fast det doftade god mat in till den andra gruppen så det blev nog lite jobbigt för dem

Vi började med att äta först och rummet fylldes av prat och skratt, ibland så mkt skratt att det nästan risk att man satt i halsen... När pajerna var slut pratade vi lite allvar och gick igenom reglerna, men rätt var det var så kom något fyndigt inlägg från någon å så brast vi ut i skratt igen, stackars Lotta som försökte vara organiserad...

Foto Maria Alstander

Ska det vara så ska det vara ordentligt tänkte vi och slog till med kaffe på maten oxå, fast jag tog te.. och Ann hade med sig en stooor chokladask som Carina dök djupt i och Lotta hade med sina supergoda snickerskakor, muuuumsfillibabba! Efter mer än tre timmar var vi hemma igen. Ett lyckat möte

Idag har jag varit på klubben och varit funktionär när vi anordnade en klass 3 tävling i agility.  Vi är ett ganska stort gäng funktionärer vilket är rätt skönt, man hinner ju faktiskt vara lite social med ekipagen som kommer och man behöver inte heller jobba skiten ur sig. Idag blev det "bara" nio timmar.... Men vi hade tur med vädret, vissa vädersajter hade sagt regn hela dagen, men vi klarade oss med någon lättare skur och det var nästan så att solen lyckades komma igenom det tjocka molntäcket.

Träningskompisen Yvonne med lilla Spike kom ner och passivitetstränade lite, jag tror lilla gubben är ganska trött efter allt stå hej. Det är ju rätt mkt liv och rörelse på en agilitytävling=perfekt träning!
Det blev även lite småprat med andra tävlanden och berger-ägare.

Grattis klubbkompisar till fina lopp och resultat, jädrar i havet vad ni är duktiga... Själv nöjer jag mig med att vara funktionär något år till, sen jäklar hoppas jag oxå kunna vara på banan (fast då kanske man måste försöka träna lite?)

Hundarna fick vara hemma iom det ostadiga vädret. Inez med sin rygg och Drömma med sin valppäls som bara suuuuger åt sig vatten. Men nu så här i efterhand skulle jag haft med åtminstone Drömma, för hon är helt vild. Springer som en galning, kastar kong med sig själv och är allmänt galen.

Vi har faktiskt hunnit träna lite hemma oxå. Det blev lite ingångar, stadga i sitt och även fotposition.

Just det, jag skulle ju berätta... Drömma har haft tratt ett par dagar nu eftersom hon fick ett skärsår på tassen (mellan tårna) i tordags när vi var i skogen med Spike, att bara ha strumpa funkade inte, då använde hon sitt eget ben som "gnag-ben" :o MEN nu har damen även lyckats lära sig att ta av sig tratten :s I natt väckte hon husse med pussar å hade tratten precis bredvid sig.. Även nu på kvällen lyckades hon kränga sig ur tratten.. Den hunden, den hunden... Just nu är hon utan tratt och har faktiskt inte slickat sååå mkt på såret, så jag tänkte att Drömma kan ju få busa lite "normalt" ett tag nu, om hon nu vet vad normalt är

Ikväll är det sista kanalettan nere på klubben. Det krockar som varje år med Rixfm festivalen som är startskottet till Augustifesten här i stan, jobbigt när man vill gå på båda. Jag brukar välja att åka ner till Sörping och tävla agility och vara funktionär och den här gången ska jag definitivt åka till klubben eftersom vi har funktionärsbrist :/ Många av mina agilityaktiva klubbkompisar är bortresta så vi är nog knappt halva styrkan mot vad vi brukar...

Det löser sig säkert och vi ber till vädergudarna att vi dessutom ska få bra väder.

Nu har turen kommit till Drömmas aktivering. Jag packade in Drömma och stora delar av familjen i bilen och styrde kosan mot Åtvidaberg, där det var en kl 1-3 tävling i agility. Egentligen skulle Inez och jag ha tävlat där, men ödet vill annorlunda. Så istället åkte vi dit så Drömma fick miljöträna. Eftersom Inez gått ett blodspår och traskat omkring flera timmar i skogen på förmiddagen fick hon vara hemma. Drömma behöver ju träna på att åka iväg själv oxå.

Det åskade och regnade som sjutton så vår avfärd blev ngt försenad, typ 1,5 timme... Men vi kom fram till slut. Jag hade ingen lust att "lura ut" en valp i skyfall, med risk att den jäkligt höga och hårda åsksmällarna skulle dundra just som vi kom ut så vi fick snällt vänta. Men rätt var det var så sprack det upp och vi kastade oss i bilen och åkte mot Åtvejdabäärj. Ett samhälle som jag gillar, kan faktiskt tänka mig att bo där trots att det ligger lite off.

Vi kom iaf dit till slut och hann se kompisen och min gamle vapendragares lopp.. Ett riktigt fint lopp med en liten slalommiss, men sen vittrade vovven mig och tvärnitade vid en tunnelingång och satt nosen i vädret och sniffade... oups, fem fel till publiken..
Drömma hade inga problem med att vara på agilitytävling, hon stortrivdes. Det var ju sååå mkt roligt att titta på, nosa på och hundar som sprang omkring. Drömma fick syn på den svarta korgen som man lägger belöningen i att ha efter loppen. Den verkade ju väldigt intressant!

Vi träffade några klubbkompisar, några grannklubbskompisar, några bergervänner, men missade tyvärr en del... Det där jäkla regnovädret gjorde att vi åkte hem. Det började nämligen att mullra och om det tänkte mullra (läs braka loss) lika mkt som det gjort hemma i Norrköping så skulle det ta TRE timmar och många mm regn innan vi skulle kunna bege oss hemåt. Inte ville jag låta en liten valp bli genomblöt och bli livrädd för åskan, inte när jag kan råda bot... För ovädret hemma räckte gott och väl för ett par månader :s

Vi träffade förresten Mide, en face rase tjej som är några veckor äldre än Drömma. Mide tycker att Drömma ska hålla sig på sin kant och Drömma försöker bara lirka loss lite köttbullar hos Mides matte, annars är hon ganska foglig och lyssnar på Mide. Trots de få veckorna emellan hundarna tror man det är betydligt större ålders skillnade på dem. Drömma visade väldigt fint hundspråk, både mot Mide och Uno och några andra hundar vi träffade, det blev jag glad för. Annars kan Drömma vara nämligen lite kartig mot andra hundar, hon är ju bäst lixom :p

Drömmas första agilityträning är avklarad. En gången tidigare har vi varit nere på klubben och sprungit runt hinder och gått "fot" med hinder som rundningsstolpar, men mer än så, har träningen inte varit...

Men idag var det alltså dags... För det allra första träningspasset. Det blev frivilliga slalomingångar som fick vara början till Drömmas slalomkarriär. Två st "jätte-plockepinn-pinnar" fick agera slalomingång. Först gjorde hon allt möjligt, studsa upp och ner, knuffa på mig, bytte sida, sprang utanför pinnarna, visade att hon kunde både sitt och ligg, skällde... och så rätt vad det var så kom hon på... eller rättare sagt råkade hoppa igenom porten... då kom kampflätan och lite köttbullar... Sen provad hon ett par gånger och fick full pott, men hade gjort av med så mkt energi att vi avslutade träningspasset efter ett par lyckade ingångar och hon fick springa till husse som just kom hem och parkerade cykeln en bit ifrån. Duktiga Drömma som inte sprang förrän hon fick varsågod kommando!

Inez har gått på smärtstillande lite mer än en vecka nu. Hon både ser piggare ut och är piggare. Men att ha en piggare hund som inte får hoppa och galoppera gör inte en mattes liv helt enkelt :s Jag vet inte hur många gånger hon hoppat upp i sängen... Trots att vi satt upp hinder för att göra det svårt för henne har jag både hittat henne uppepå köksbordet, på ryggstödet till soffan, i sängen, ja på massa ställen där hon inte borde varit.

Men jag tänker lite så här... Jag har henne hellre upphoppandes lugnt i sängen än att Inez kör busrace med Drömma och använder soffor och sängar som sladdställen, eller som velodrom som annars är populärt. Så om hon hoppar upp försiktigt, typ kliver upp, så gör jag inte så stor sak av det utan försöker hinna lyfta ner Inez, innan hon hoppar ner själv.

Vi går halvtimmes promenader hemma i stan på slät mark, det är ju inte så kuperat där, men här på landet traskar vi omkring i skogen och här finns inga stigar så det är off road som gäller, precis som veterinären ville. Idag hängde Drömma på och hon störde faktiskt inte Inez så speciellt mkt, utan hoppade omkring över stock och sten och blev genomblöt av det våta blåbärsriset. Sen blev de så trötta, så trötta, så det blev lite tugga på ben innan de somnade sött. Inez i sängen (igen) och Drömma på en pläd.

Nu när det gått ett par dagar sen det fördömda beskedet om spondylos har vi landat lite. Både jag och Inez och resten av familjen. Man blir ju så överbeskyddande och ser tecken som jag "borde" sett om man nu ska vara synisk. Och jo jag har sett dem, tecknen, men hela tiden trott, t ex att Inez trampat på en vass sten, haft en jobbig valp i hasorna, varit min skugga för hon är mammig, gjort lite småkonstiga rörelser, men det har varit så himla lite så vi har inte reflekterat över att hon har kunna haft ont. Inez har ju varit så pigg och arbetsvillig hela tiden.

Men nu i våras tyckte jag att hon segade till sig lite väl mkt. Inkallning med ställande som hon gjort på tio-poängs nivå försöker hon fuska sig igenom. Vissa andra saker som varit jobbiga har hon låtsats att hon inte hört osv... Nu så här i efterhand förstår jag ju alla små tecken och helt plötsligt förstår jag flera av Inez beteende.

Jag har varit lite dålig på att konditionsträna Inez i skog och markoch även faktiskt på "plan" mark om jag ska vara ärlig. Det har lixom inte varit lika ihärdigt under året som det varit tidigare år. Det "slarvet" och att vi fick hem en valp som gjorde att Inez busade och gjorde tvära kast och tjurrusningar gjorde nog sitt till att spondylosen bröt ut nu. Hon hade ju blivit sjuk förr eller senare, men tack vare dessa påfrestningar så klarade inte hennes kropp att vila upp sig och hålla sig frisk längre.

Här ser ni en hund som inte får hoppa... Hur kom hon upp på bordet tro?

Vi har redan nu lagt in 30 minuters promenader på plan mark och idag var första gången vid gick i skogen, MED koppel. Det känns jättekonstigt, Inez brukar ju alltid springa som en gasell och hoppa över stock och sten annars... Men det märks att Inez inte är sig själv, men idag är hon piggare och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Det smärtstillande medlet Loxicom har börjat göra verkan. På den regniga skogspromenaden hade jag sällskap av min vapendragare Ann och Uno, de vi brukar kompa ihop med på tävlingar... Det kändes skönt med sällskap och att man faktiskt inte behöver ta hand om all sorg själv. Det är ju fler än jag som blivit drabbade av Inez sjukdom.

Men man blir ju så enormt överbeskyddande... å så har vi ju massa nya regler..

• Hoppa inte!


• Dra inte i kopplet!


• Nä busa inte med Drömma!


• Galoppera inte!


• Stå inte på bakbenen... osv

 
Det var Agneta Ärlestig som tog denna fartfyllda härlig bild! 

Jag har många fina tävlings- och träningsminnen som jag ska bära med mig när det är jobbigt och om lydnaden har jag iaf en förhoppning om att vi ska kunna tävla igen.

Efter domen om Inez spondylos jobbade jag färdigt mina timmar. Jag åkte hem och fixade lite och tog mig till slut ut till landet där jag skulle träffa Assie och hennes bergergossar, Pascal och Kaos. Det var planerat sen ett tag tillbaka och det kändes skönt att det var just Assie jag skulle träffa eftersom hon oxå har en spondyloshund, dessutom är hon väldigt kunnig om mycket så man kan bolla ideér och allt möljigt på en härlig nivå.

Vi pratade sjuka hundar, vad som kan göras.. Vi diskuterade HTM (Heels To Music) igen... vi har pratat om att sätta ihop ett program. HTM funkar ju bra att köra även med spondyloshundar. Vi pratade agility, lydnad, rallylydnad och en hel del annat bladder. Jag kände ändå att vi fixar det här Inez och jag... Nja vi kommer ju inte kunna tävla agility igen, inte ens träna på den nivån jag vill, men ja jag kan nog ge Inez ett bra hundliv och lite agilityträning kan man ju ha för att liva upp det lite, vi båda tycker ju det är kul, Inez och jag. Jag beskrev för Assie att jag kände mig uppgiven, lite sviken liksom. Alla mål, drömmar, förhoppningar mm faller ju i kras, mattan dras undan och man slår sig hårt i ryggen. Men det löser sig säkert, försöker man tänka.

Det var dags för Assie att åka vidare hem och ha sommarlov hos sina nära och kära. I samma stund ringer min "fröken" som jag går tävlingslydnadskurs för. Hon är helt chockad över att ha läst på nätet vad som hänt, vi diskuterade nämligen vad som kunde orsaka Inez slöhet, men hade inte en tanke på spondylos. När jag pratade med henne kom verkligheten i fatt mig lite mer och det blev lite jobbigt. Vad ska jag göra nu lixom, nästan hela vår hundvärld faller ju...

Det är nu verkligheten börjar komma ifatt mig på riktigt och jag inser att jag kan ju faktiskt inte fortsätta tävla agility. Visst kan jag ge henne ett bra hundliv och vi kommer säkert kunna tävla, men nä inte i det roligaste som finns, agility!

Jag måste ha kommit till "tycka-synd-om-mig-själv-stadiet" för nu kommer tårarna när någon skriver något som rör mig, Inez och agility... Oavsett om man säger att vi var duktiga, att det finns så mkt annat än agility osv... Jag sörjer agilityn. Förvisso kan jag säkert träna ändå, men det är inte samma sak. Jag kommer inte åka runt med mina klubbkompisar på tävlingar, jag och Inez kommer aldrig ta pinne, inviga mina sprillans nya fotbollsskor, komma till SM eller nåt annat som har med agility att göra, men vi kom faktiskt till SM om man tänker ur ett annat perspektiv. För bilden nedan är en av de tre bilderna som pryder katalogomslaget för SM lydnad och agility 2011, så vi var faktiskt där. Hur det såg ut kommer ni få se en annan dag.

Paulina Widahl är fotograf och tog dessa härliga bilder på Berger-KM 2011.

I onsdags var jag hos veterinären med Inez. Jag har tyckte att hon varit lite väl lugn, på gränsen till slö...

Börjar bli gammal? Nä hon ska ju fylla sex och berger brukar ju bli betydligt äldre...

Trött på valpen? Nä såå borde hon inte bli...

Inez är arbetsvillig, men har inte haft riktigt samma glöd. Nåt är fel...

När hon en morgon vaknade och inte stödde på sitt ena bakben blev jag orolig, klämde och kände på rygg, ben och tår... Nä jag hittade inget. Efter vila och koppelpromenader så var Inez okej igen, men inte med det där härliga drivet hon haft. I samma veva som jag såg att hon var hängigare än vanligt kom fästingarna och det varma vädret. Värmen påverkar så klart en pälshund!

Vi åkte till Frövi för att tävla, första loppet gick bra, men jag var ofokuserad. Nästa lopp, hopploppet, verkade vara roligt och jag gick in ordentligt för att få till bra byten etc... När jag sen ska värma Inez så är hon halt, igen... Jag får knalla bort och stryka henne. En olustig känsla infinner sig hos mig och jag hoppas innerligt att hon har ont i en tå, men nåt står ju inte rätt till... Kanske har hon borrelia? Jag bokar tid hos veterinären för ett borreliaprov. På onsdagen kl 9 fick vi tid. Jag började jobba tidigare för att kunna åka ifrån.

Inez skötte sig jättebra hos veterinären som var ny för oss, Pia. Hon kändes väldigt lugn och noggrann. Efter att ha klämt och känt på Inez, vi hade sprungit i korridoren, pratat och klämt ännu mer... konstaterade Pia att några muskelskador verkar det inte vara, men hältan är mystisk... Eftersom hon verkade ha lite värk så pratade veterinären om smärtstillande och eftersom vi tävlar så blir det ju 30 dgr karens, men så klart att hon ska få smärtlindring, det viktigaste är ju att Inez mår bra och inte har ont! Pia föreslog röntgen för att utesluta skelettskador och eftersom jag ändå varit borta från jobbet ett tag, tog jag beslutet att inte boka ny tid utan köra på. Man vill ju lixom veta vad som fattas stackars vovven. Vi fick vänta en stund och sen blev det en lugnande spruta. Jag har aldrig varit med om det tidigare för Inez har varit en frisk hund. Jag satt och klappade och kelade med henne och tankarna fladdrade likte oroligt. Det var lite läskigt att se henne slappna av så mkt, jag var tvungen att kolla så bröstkorgen höjdes och sänktes ibland. Inez bars iväg på till röntgen och jag gick ut i väntrummet.

Efter en ganska kort stunds väntan kom djurskötaren tillbaka med Inez under armen och vi gick in på ett rum igen. Inez fick en uppvakningsspruta och vi fortsatte att mysa där vi slutade sist. Sen kom Pia och bad oss följa med till skärmen för att titta på röntgen plåtarna... Höfterna såg precis så fina och djupa ut som de gjorde för nästan fem år sen, tån var oxå okej, den som vi tyckte evt kändes lite konstig.. Men sen kom vi till ryggraden. Pia förklarade att ryggaden hade som små "ponnyhuvuden" i kotorna och mkt riktigt, det såg så ut... I en av dessa var det lixom lite mer "nackhår" och en utväxt på vänster sida. Samma sida om Inez inte stödde på benet för att ett par veckor sen.

Det visade sig att Inez har lokal spondylos Jävla skit, det vet jag ju inte är bra... Men måla inte fan på väggen redan nu sa veterinären.. Får jag måla smådjävlar då frågade jag, och det fick jag. Jag fick recept och order om långa promenader i skogen off road så att säga och en återbesökstid om tre veckor. När jag nu gick ut från veterinärstationen kände jag mig lite splittrad. Ja Inez har ont nu, men med lite muskler kommer vi kunna tävla igen, gick tankarna. Jag ringde maken och messade kompisen. Kände mig ändå rätt lugn, det här kommer ordna sig. Det här klarar Inez och jag!