Linda, Inez & Drömma

Den här lördagseftermiddagen/kvällen tillbringade jag med ena mina bästa vänner. Vi lastade in hundar och  burar i bilen och for till Valla i Linköping där Rosettjakten I skulle vara. Vi kom dit alldeles lagom och lyckades hitta ganska bra platser. När vi installerat oss var det inte sååå lång väntan till första banvandringen. Mediumklassen (där Inez och jag kör) startade först. Jag hade konstigt nog ett ganska sent startnummer, annars brukar jag starta bland de fem första. Inez var lite störd av atmosfären, det var trångt, rörigt och hödljutt, men när hon insåg vad vi skulle göra så började spändheten att släppa... Ja sen släppte väl alla hennes hämningar :P
Agilityloppet.... tjoooo hoooo vad man kan irra runt och springa lite extra varv, ta vida svängar och "råka" hoppa ett hinder som bara stod där och skräpade... Hon var helt vild och oregerelig och jag visste inte hur jag skulle styra henna. När jag försökte få henne till mig drog hon tre varv runt mig och jag blev nästan yr i huvudet. Jaja vi hade kul iaf och det var dagens ena mål.
Hopploppet... tjoooo hoooo vad fort man kan springa när det är raksträcka på fyra hinder och sen en böj!!! Men det gick bra, lyckades även samla upp henne i slalomen och få fem fel för att hon gick ur. Klarade en klurig kombination, MEN sen blir Inez lite yvig och korsar slalomet som står där. Diskad, här börjar hon bli lite övertaggad och halvgalen, men vi får till det skapligt sista delen på banan ändå.
Men jag hade två mål för dagen, att klara slalomet (speciellt ingången) och det andra var att ha kul OCH det hade vi :D och slalomet blev godkänt, fem fel är helt okej i det här läget.

Diskad två gånger idag, det är ju tur att man använder ett låglöddrande medel :P

Men det bästa av allt är att Inez valde att ligga på en dyna utanför buren och kika på omgivningarna. Hon brukar annars söka sig till tryggheten i buren, men nu verkade hon trivas som fisken i vattnet. När Ann och jag var i samma ridhus och kollade på tävling förra året trodde vi Inez skulle få en hjärtattack i det högljudda trånga ridhuset, men ICKE!

Trötta och nöjda (med det mesta) satte vi oss i bilen och styrde kosan hemåt igen. Det blev en lång dag, men sällskapet kan man definitivt inte klaga på!