theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [4]
Om man äter 60 E% fett - som innehåller livsnödvändigheter - i sin kost så kallar experterna detta för en extrem kosthållning som det är osäkert om den är bra på lång sikt.
Om man äter 60 E% (sockerkedjor) kolhydrater i sin kost så kallar experterna detta för en balanserad kost trots att sockerkedjor är något som kroppen klarar sig helt utan.
Någon som kan förklara logiken för mig...?
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [48]
Jag efterlyste tidigare folk som ville vara gästskribenter på min blogg, men jag har inte blivit omkullsprungen om man säger. Emellertid har jag fått tillåtelse av signaturen Uncle Gorge att lägga ut ett av hans inlägg från www.fettskramd.se forum. Det är ju ett svar/inlägg på ett tidigare inlägg men jag tycker det står bra på egna ben. Håll till godo! // L-E
Det bästa för dig är att göra dig av med vågen så snart du kan - annars blir du bara fixerad vid den! Om du väger för mycket idag eller ej kommer du att bli varse först om ett år! Glöm inte att vad du nu försöker göra är att skaffa dig nya kostvanor - och då kommer din kropp så småningom att anta sina rätta proportioner av sig själv. Bara du stoppar i dig rätt sorts bränsle så sköter den om resten! Den är sååå klok. Naturligtvis under förutsättning att du skaffar dig kunskaper om den här, som jag kallar den, naturkosten och tillämpar den på ett förnuftigt sätt. Samt att du är lyhörd för din kropp - alla mår inte bra på exakt samma födoämnen. Din övergång till en så här pass extrem kost som du äter nu tycker jag var alldeles för kort - varför ha så bråttom? Du har ju hela livet framför dig. Easy baby! Själv har jag hållit på och testat i flera månader utan att ännu riktigt hitta vad som passar mig - även om jag är på god väg. Och jag har alls inte lika många år kvar att leva som du!
Och eftersom du inte hårdtränar - och varför skulle du göra det? - så behöver du inget extra protein. Du är väl ingen träningsnarkoman? Bästa fettkällorna är så vitt jag vet fett kött, fet fisk (makrill, vildfångad lax, strömming), kokosfett, smör och olivolja. Oljorna ska förstås vara jungfrueliga. I majonnäs finns förmodligen fleromättade oljor av tvivelaktigt slag, men hemlagad majonnäs på olivolja tycker inte jag smakar något vidare (har någon ett bra tips?).
Det är bara en vecka sedan du talade om att hålla igen och nu skriver du att du trodde att du ätit massor av kalorier - men så var ju inte fallet. Skaldeman skriver ett avsnitt i sin bok "Ät dig ner i vikt" om kvinnor och bantning, det borde du läsa! Det var länge sedan jag skrattade så gott som när jag läste hans bok, rena rama underhållningen även för en inbiten gammal kolhydratiker som jag var då. Det verkar vara så att män med glädje kastar sig över feta och blodiga biffar utan minsta hämningar, medan många kvinnor tycks ha ett fett- och kalorikomplex. Så ditt fett- och kalorimotstånd ligger nog på det psykiska planet - eller hur?
Slappna av och njut av den goda feta maten! Kan du det? Inte? Då behöver du träna dig i att tugga långsamt och njuta av varje tugga samt inte minst laga riktigt goda rätter som du gillar. Den feta maten pockar på upprättelse i ditt liv! Och ät gärna lite grönsaker till också, de som sträcker sig mot himlen du vet. Det är faktiskt en rätt märklig blandning du körde med igår: grädde, köttfärs och majonnäs! Gillar du verkligen det? Eller är det fett för fettets skull och inte för smakens? Back to basic: Känn efter vad för fet mat du gillar och laga till den. Och NJUT! Och sluta sedan att räkna kalorier! Och ät när du är hungrig. Och ägna inte för mycket tid åt käket.
Till sist har jag en liten käpphäst: mjölksyrade bakterier som finns i t.ex. surkål, mjölksyrade grönsaker, dofilus, surströmming. I många (alla?) kulturer äter man någon form av fermenterad (jäst) mat - och det är ingen slump att det är så. Tarmarna älskar dessa bakterier (vi har ung. 1,5 kg av dem), och immunförsvaret finns faktiskt i stor utsträckning i tarmarna. Amen
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [3]
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [1]
I morse var det ett inslag på TV4:s Nyhetsmorgon som handlade om Arkadiakliniken. På Arkadiakliniken behandlar man cancertumörer med värme. Tumörerna trivs inte när det blir för varmt utan kan då tyna bort. behandlingen är ofarlig. En onkologprofessor i Uppsala hade genom ett utlåtande fått kliniken att stänga. Professorn hade aldrig varit och besökt kliniken utan läst i böcker och tydligen skrivit om en annan form av värmebehandling där man söver patienterna - vilket man inte gör på Arkadiakliniken. Professorn var inbjuden att vara med i studion och prata om detta men det ville hon inte förstås. De som fanns i studion vara annars en cancerpatient, en lite kritisk politiker (mot att det stängdes) och chefen för Socialstyrelsen. På frågan om varför man inte fick fortsätta verksamheten när behandlingen var ofarlig svarade chefen att det kunde ingjuta hopp i folk - vilket tydligen är farligt. Dessutom ansåg hon att patienten inte var expert på sin kropp utan att detta ska överlåtas på experter. Behandlingen på Arkadiakliniken bedrevs enligt Socialstyrelsen inte enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Själv har jag tappat respekten för detta uttryck när jag ser hur dietister med hänvisning till detta uttryck gör diabetiker och andra sjukare på löpande band. Jag har skrivit om denna klinik tidigare: http://blogg.passagen.se/lits/20060128#en_saga . Jag funderade då på det där med hur man vet om saker som händer är motgångar eller medgångar. Jag är övertygad om att Socialstyrelsens klavertramp är en klockren medgång för Arkadiakliniken. Ärendet ligger nu i Länsrätten och det vore märkligt om inte juristerna där skulle se att detta är en behandlingsform som är utprovad (bl.a. på flera universitetssjukhus i Tyskland, sedan används metoden på hundratals kliniker i Asien, men det "gills nog inte" i sådana här sammanhang) Om inte annat kommer de att uppmärksammas på den bristfälliga studien onkologprofessorn gjort. Tack vare denna uppståndelse kommer kliniken att bli känd och fler patienter kommer att hitta dit. Ett lyckligt slut på denna historia alltså. Tro mig.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [5]
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [25]
I lördagens DN fanns en artikel om ett åldringshem i Köpenhamn där åldringarna hade det bra. De som bodde där fick äta, älska, röka eller dricka ihjäl sig. Fast de som bodde på detta hem levde mer än dubbelt så länge som de som bor på traditionella äldreboenden. Istället för att ta sömnpiller är de uppe senare på kvällen eller tar ett glas vin. Verkar himla sympatiskt.
Det här fick mig att tänka på en undersökning man gjorde på kaniner i vilka man sprutade in kolesterol (kaniner är nämligen känsliga för kolesterol). Man delade upp kaninerna i två grupper. Båda grupperna fick lika mycket kolesterol insprutat i sig. Den ena gruppen fick vara instängda hela dagarna och togs bara ut när de skulle få sin spruta. I övrigt fick de mat o vatten. Den andra gruppen plockade man ut och satt och gullade med flera gånger om dagen. Så vad hände? Jo man ytbestämde hur stora placken (hindren-skräpet i blodkärlen) blev i de två grupperna och det visade sig då att placken i de gullade kaninernas artärer var 60 % mindre än i de ogullades!
Det är viktigt att ha det bra. Mer gullande alltså.
OBS! Angeläget blogginlägg om dietister i Toxiska epistlar idag 27/3!!
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [5]
När man ändrar diet och tar bort sockerkedjorna (kolhydraterna) och byter dem mot fett så blir man mindre. Som så många andra var jag kvick att kliva upp på vågen för att se mina framsteg. De fanns där också. Siffrorna på vågen visade att något hände med kroppen - att det var på rätt väg. Fast när man väger sig tas ju också hänsyn till vattnet i kroppen och det kan ju variera. Första dagarna gör man sig ju av med ett i vart fall drygt kilo vatten. Men fettet har det knappt börja tära på alls.
Det som kan trassla till det med den här dieten och vågen är att man lättare kan bygga muskler (även utan träning). Muskler väger mer än fett och byter man ut fett mot muskler så kan det se riktigt trist ut på vågen - som om någon ritat dit siffrorna med tuchpenna... Om man använt sig av en kalorisnål diet för att liksom svälta sig ner i vikt så lyckas ju detta alltid i början och man firar stora segrar däruppe på vågen. Vad som dock händer när kroppen går ini svältläge är att den gör sig av med mycket muskler också som väger mycket. Och det var ju inte muskler man ville jaga av kroppen?
Nej, fram med måttbandet istället. Mät magen på samma ställe varje gång. Strunta i BMI, nästan ingen tar det på allvar längre. Använd WHTR-måttet: http://tinyurl.com/huu7c . Med WHTR straffas du inte för att du bytt fett mot muskler. Det gör du när du står på vågen. Jag har också läst om någon studie där man kommit fram till att efter 12 månader så var det ingen skillnad mellan en kost låg på sockerkedjor/ hög på fett och en konventionell bantning med lågt energiinnehåll. Då undrar jag om man stirrade sig blind på siffran på vågen eller om man tog hänsyn till förhållandet muskler/fett då...? :-) Äter man litet sockerkedjor (kolhydrater) och mycket fett följer det ju med så fantastiskt mycket fördelar. Inte bara för mig som diabetiker. ( http://tinyurl.com/gtupk )
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [7]
Sista avsnittet av Inuitexperimentet har nu visats på tv. Experimentet gick ut på att se ifall en grupp danskar kunde "läras" att förbränna fett i sina armar. Detta skulle ske genom att de fick belasta armarna hårt under en expedition där de med mycket armkraft skulle släpa en pulka. Man hade konstaterat att inuiternas armar kunde förbränna fett medan danskarnas armar föredrog socker och alltså inte brände fett.
Man gjorde också så att man tog muskelprov och utsatte dessa prover för socker/fett för att se vad de föredrog. Så vad blev då resultatet? Egentligen? Jo, så här sade forskningsledaren: "Det helt förvånansvärda är att när vi då studerar exakta mängden fett före och efter Grönlandsturen så är det ingen förändring i hur mycket armarna kan bruka utav fett. Det är fortfarande nästan bara socker." OK, danskarnas armar föredrog alltså fortfarande socker trots att de fått arbeta så hårt. Visst hade det väl varit bra om deras armar slagit om till att bränna fett? Det skulle ju vara peppande för alla motionärer om inte annat?
Speakern tog vid: "Det är ju inget tvivel om att armarna har blivit väsentligt mycket bättre vad det gäller sitt träningstillstånd och stoftskifteskapacitet, men det har inte resulterat i att dom utnyttjar mera fett som bränsle varken i vila eller under arbete och det är gåtan nu att lösa."
"Gåtan" att lösa enligt programmet var alltså att försöka förstå varför danskarna (som levde på smörgåsar) inte kunde få armar som brände fett istället för socker. Nu är det så att när armmusklerna fick arbeta i sin naturliga miljö inne i kroppen så blockerade den sockerkedjerika (kolhydratrika) maten fettförbränning eftersom insulinnivån blev för hög för att motsatshormonet glukagon skulle få en chans att ordna så att fett fick förbrännas. Insulin förhindrar ju som vi vet fettförbränning. Glukagon behövs för fettförbränning men fick alltså inte en sportmössa eftersom det var för mycket insulin i omlopp.
När man istället testade bitar av armmusklerna i ett laboratorium och tittade på ifall de brände fett eller socker var armmusklerna naturligtvis inte utsatta för insulin eftersom de små laboratoriemuskelbitarna inte fått någon smörgås till frukost. Vad hände med dessa muskelpreparat? Jo, då började armmuskelbitarna plötsligt att bränna fett eftersom de då inte var manipulerade av insulinhormoner. Och insulin triggas ju av sockerkedjor (kolhydrater).
Så vad kan vi lära oss av detta? Jo, vill du bränna fett ska du äta mat som inte innehåller sockerkedjor (kolhydrater).
Typ fett ;-)
Och under tiden fortsätter forskningsledaren att lägga sin panna i djupa veck att grunna på gåtan. Och har han inte kommit på ovanstående så grunnar han väl än? Han var visst inne på att det är genetiska skillnader...
Tack till Erik Edlund som är hjärnan bakom detta kluriga tänk.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [12]
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [4]
Igår fick jag ett mejjl från en dam med tips om en insändare i DN. Den var skriven av en näringsfysiolog. Av tonen att döma så äter vederbörande i vart fall inte för mycket mätta animalsikt fett. Så här går den:
"Äntligen har välmeriterade forskare dömt ut Atkins och GI. Vi som var med på 70-talet då man prövade båda metoderna, GI under annan benämning, vet att dessa saknar vetenskaplig relevans. Det är inte kolhydraterna i sig som styr blodsockret utan upptaget i lever och muskler. Är fettintaget för högt ökar också fettmängden i muskler och lever och hindrar socker att ta sig in. Problemet är bara att vi måste halvera fettkonsumtionen för att få bra resultat vilket är svårt utan kunskap om var fettet finns i maten. Inom forskningen vet man hur detta skall gå till men det behövs ett kostkörkort för att klara detta och i princip är det bara skolan som kan nå alla människor i samhället. Ta bort slöjden, 330 timmar i grundskolan, och lär ungarna att äta rätt så slipper vi på sikt den ökade fetman. Men det behövs politiker som kan sätta ned foten och satsa de resurser som behövs. Tyvärr existerar ingen sådan person för att detta skall ske i överskådlig tid. Så svenska folk, fortsätt tro på alla som med nonsensmetoder ser chansen att tjäna stora pengar på er okunskap och fetma."
Det handlar säkert om det som stod i tidningarna härom veckan. En professor från överviktskliniken varnade för Atkins medan en annan kändare professor från samma klinik hävdar att metoden är ofarlig. Historien var att en dam hade hamnat på sjukhus. Som om inte det vore nog hade hon följt något atkinsliknande och mått illa och gått ned nästan 10 kilo på en månad. Detta renderade förstås rubriker över hela världen. Tänk om jag hade fått en notis i lokaltidningen efter att ha fått hjärtinfarkt efter 10 månader på Livsmedelsverkets tallriksmodell? Vi är några stycken.
Ärligt talat vet jag inte vad insändarskribenten menar riktigt. Äter man för mycket fett hindras socker att ta sig in i musklerna, menar han. En till av dessa som envist hävdar att det är fettet som ställer till det alltså. Men nu kan man inte komma ifrån att det är insulinet som gör att vi inte kan förbränna fett. Insulin dyker upp när vi äter sockerkedjor, alltså socker eller stärkelse. Man råder inte bot på dålig fettförbränning genom att dra ned på fettet. Skaldeman som är en av de personer som gått ned mest brukar tala om att man måste hålla fettbrasan brinnande. Brasan släcks av sockerkedjornas triggning av insulinet. Det gäller alltså att äta fett för att inte få för hög insulinhalt i kroppen - fett bränner fett alltså. Sockerkedjor sätter stopp för förbränningen.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [19]
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [28]
Professor Karl E Arfors hade för några dagar sedan en debattartikel införd i Dagens Medicin där han påpekade att Livsmedelsverket inte tar till sig ny kunskap. Häromdagen kom replik från Livsmedelsverket där man menade att man minsann tar till sig ny kunskap. Som bevis för detta hänvisar man till två dokument; WHO:s Diet, Nutrition and the Prevention of Chronic Diseases, WHO Technical Report Series 916 (2003) samt Nordic Nutrition Recommendations 2004 (NNR). Tänk så praktiskt att kunna hänvisa till färdiga kit, färdigtänkta sanningar. Vad har vi då Livsmedelsverket till? Kan inte folk tanka ned dessa handlingar själva? WHO:s råd ska ju gälla för risätare och inuiter? Hur kan man lyckas med att ge gemensamma goda kostråd?
Om jag satt på Livsmedelsverket och skulle känna att det jag propagerat för började bli allt svårare att försvara måste jag försöka hitta ett sätt att inte tappa ansiktet. Hela tiden och i en allt högre takt dyker det upp fallbeskrivningar där folk som gjort tvärtom mot råden blivit friska och smala. Jag skulle nog försöka hålla ut till pensionen. För att inte framstå som en alltför stor förlorare sedan bör jag ha någon eller något att skylla ifrån mig på. Vad skulle i ett sådant läge vara bättre än att skylla på WHO? En jätteorganisation och jag skulle hävda att jag inte vet vad sockerlobby är och jag skulle förneka att jag någonsin hört talas om fenomenet ghostwriters. WHO är säkert helt opåverkat, är min inställning.
Kommer någon och bråkar och frågar så kan jag bara hänvisa till denna lunta från WHO. Jag behöver inte försvara min inställning utan kan bara peka på luntan och säga att ger du dig på mig så ger du dig på WHO! Tänk om Livsmedelsverket kunde uppamma någon form av nyfikenhet på vad det är som händer. För det är faktiskt saker som händer där ute.
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [0]
Nu har jag grunnat på hur jag får ut mitt budskap till diabetiker. Det är ju egentligen dem jag värnar om mest. Äter man mindre med kolhydrater går blodsockret ned, helt klart. Trots detta fortsätter man alltså att rekommendera diabetiker att äta runt 55 E% kolhydrater. Så har det varit sedan 80-talet då det infördes utan att man gjorde noggranna studier av hur en sådan kost påverkade diabetiker. Även friska och prediabetiker ska äta på det här tokiga viset som gör att socker och insulin fullkomligt slåss i kroppen.
Vem kan då ha intresse av att hjälpa mig att föra ut mitt budskap? Tänkte på Diabetesförbundet först. Det står om förbundet "Svenska Diabetesförbundet är en patientförening vars syfte är dels att minimera konsekvenserna av diabetes, för såväl den enskilde som hans/hennes närstående och för samhället, dels att stödja vetenskaplig forskning rörande diabetes." Det verkar ju solklart, där borde jag få hjälp att sprida mina rön. Men så tänker man efter. Naturligtvis är de styrda av dietister som håller fast vid 80-talsdieten, allt annat är farligt. Man törs naturligtvis inte rekommendera min diet eftersom den inte undergått tillräckligt mycket vetenskapliga studier. Visserligen har försök pågått i Karlshamn där alla de diabetiker som fick prova dieten blev bättre, men detta lär inte räcka för att man ska våga rekommendera dieten. Det kan ju vara farligt på sikt eller nåt trots att alla provvärden blir bättre när man äter lågkolhydrat. Svårt att klandra dem.
Fast det finns ju rent kommersiella intressen också. Läkemedelsföretag. De ska ju rimligen vara intresserade av att vara framgångsrika med sina kunder. Tyvärr är det ju så att framgång i dessa sammanhang bedöms efter hur mycket medicin man säljer och inte efter hur friska kunderna blir. Läkemedelsföretagen är alltså bara att glömma förstås.
Vad finns det kvar? Staten? Landsting? Vill de ha friskare patienter? Troligen. Men återigen handlar det om att man sitter fast i gammalt tänkande om vad som är bra för en diabetiker att äta. Hoppas jag inte stöter på en rymdvarelse som jag måste förklara för hur det kommer sig att diabetiker ska äta mest av det de tål minst. Vet inte alla att kolhydrater är det sämsta för en diabetiker? Är det verkligen inte så att kolhydrater höjer blodsockret mest av allt? Vet man inte att fett höjer det minst om alls något? Det verkar inte så? Kostråden till diabetiker idag bygger inte på något vettigt underlag utan är politiskt beslutade och bygger på att kostråden ska vara enkla att förstå och tillämpa. Då får man offra lite hälsa. Alla ska äta samma.
Så då återstår väl jag själv, de diabetiker som provat min diet och mitt förlag. Vi är intresserade att sprida mitt budskap. Men inte är det lätt inte. Undrar hur man gör?
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [8]
theme.postedin: Blandat | Permalink | Kommentarer [5]
