Leva, lära, dö

Idag ringde de från sjukhuset. Jag har fått en ny tid för operation. Den 6 mars. Det är tredje försöket att bli opererad. De tidigare två gångerna har jag blivit hemskickad igen, för att mer akuta fall kommit in.

Den 6 mars har det gått mer än två år sedan min arbetsskada inträffade. Under dessa två år har jag varit med om följande:

1. Dagen efter skadan ringde jag vårdcentralen och bad att få träffa en läkare. Det vägrade man. Istället fick jag komma till en sjukgymnast som varken fick sjukskriva mig eller ställa diagnos.
2. Efter en vecka ringde jag återigen vårdcentralen, krävde att få träffa läkaren, och hänvisades återigen till sjukgymnasten.
3. En månad senare gjorde jag ett nytt försök. Den här gången lovade de att lämna ett meddelande till läkaren som sedan skulle ringa mig.
4. Efter två veckor, utan att någon läkare ringt, ringde istället - gissa vem - ja, just det, sjukgymnasten. Vänligt sade jag åt denne att det var läkaren jag ville ha kontakt med för att få en diagnos. Sjukgymnasten lovade att be läkaren ringa.
5. Efter en månad ringde jag vårdcentralen igen. Återigen ville de skicka mig till sjukgymnasten, men jag stod på mig och återigen skulle de lämna ett meddelande till läkaren att ringa mig.
6. Två månader gick, utan ett ord från någon läkare. Nu var jag riktigt arg. Jag ringde vårdcentralen och krävde att få prata med läkaren. Först försökte de återigen med att de skulle lämna ett meddelande, men nu brann jag av. Jag hotade med att anmäla läkaren till patientnämnden och då helt plötsligt gick det bra att boka en läkartid per telefon.
7. Läkartiden var efter ytterligare tre veckor. Men nu fick jag äntligen träffa läkaren och få en diagnos. Läkarens diagnos löd: Sträckning i ryggmuskulaturen. Jag frågade då om jag inte borde röntgas först, men det var helt onödigt tyckte läkaren. Jag gick därifrån med ett recept på anti-inflammatoriska läkemedel.
8. Efter att ha ätit medicinen i ett par månader och börjat gå hos naprapat kunde jag konstatera att mina symptom blev värre och värre. Från att tidigare "bara" haft ont och domningar i ena benet började nu ena benet bli paralyserat. Till sist vägrade naprapaten behandla mig och han skrev ett brev till läkaren där han krävde att jag skulle röntgas.
9. Nytt besök hos läkaren. Visade brevet från naprapaten och krävde en remiss till röntgen och datortomografi. Han skrev ut remissen.
10. Efter tre veckor fick jag komma på röntgen och MRT. Dessa visade två diskbråck i ländryggen. Det ena så kraftigt att det stängde av nervkanalen i ryggraden. Därav att mitt ena ben förlamades.
11. Återbesök hos läkaren. NU blev jag sjukskriven. Och remiss skickades samma dag till ortopeden. Jag fick också nya mediciner eftersom de första varit helt verkningslösa. Det hade nu gått 15 månader sedan arbetsskadan inträffade.
12. Efter ytterligare en månad fick jag komma till ortopeden. Då beslutades att jag skulle opereras. På frågan "när?" svarade man "efter sommaren".
13. Sommaren gick. Hösten kom. Den sista oktober skulle jag opereras. Jag blev inlagd och var fastande. Tre timmar efter att operationen skulle ha startat kom kirurgen och meddelade mig att operationen var inställd.
14. Vintern kom. Jag kallades till en ny operation strax för jul. Den ringde man och ställde in dagen innan inläggning.
15. Idag kallades jag till ytterligare ett nytt försök att bli opererad. I början på mars. "Efter sommaren" blev före nästa sommar.

 

Som om detta inte vore nog så nekas jag sjukpenning från försäkringskassan med motiveringen att jag inte blev sjukskriven i samband med skadan. Och arbetsskadeförsäkringen vägrar betala ut ett öre med hänvisning till att det tog så lång tid innan jag uppsökte läkare!

Ni kan ju gissa hur det kändes att i samma veva höra regeringen prata om "onödiga sjukskrivningar"? Hade jag haft Reinfel här då hade han åkt på stryk.

Aldrig i mitt liv har jag blivit bemött med sådan nonchalans och sådant förakt från de inblandade myndigheterna som nu. Inte ens i mitt värsta missbruk blev jag så illa behandlad.

Idag har jag pratat med en advokat. Jag kommer att få hjälp att driva mina ärenden gentemot försäkringskassan och arbetsskadeförsäkringen. Jag skiter egentligen i pengarna. Men man ska inte kunna behandla någon såhär och komma undan med det.

För övrigt vill jag tacka Marcus Birro för hans artikel i Aftonbladet.

Förakt föder hat.

Fick avslag från Försäkringskassan. De skriver att " det finns inga medicinska underlag som styrker en bestående nedsättning av arbetsförmågan eller att förmågan att skaffa inkomst är nedsatt gentemot halvtidsarbetet som personlig assistent ".

Nähää? I mitt läkarintyg står att "patienten delvis kan få tillbaka sin förmåga till arbete". Hur kan man tolka det som något annat än en (delvis) bestående nedsättning???

Vidare i läkarintyget: " Patienten kan ej stå/gå mer än 5 - 10 minuter, sedan blir funktionen kraftigt nedsatt i hö ben, kan ej lyfta eller bära ens lättare föremål en längre sträcka, behöver vila/ligga flera gånger under dagen."
Diagnos: Diskbråck ländrygg L3 - L4, diskbråck ländrygg L4 - L5 + Spinal stenos paramedialt dx.

Ursäkta mig, kära Försäkringskassetjänstemän, men har ni den blekaste aning om vad en personlig assistent gör på sitt arbete???? Var och en som är ens det minsta insatt i detta yrke vet att det är omöjligt att utföra detta arbete med en bruten rygg. Om man nu inte vet vad en personlig assistent gör, så kan man kolla det på arbetsförmedlingens hemsida. Där står bl.a.  följande beskrivning av arbetet:
Du kan behöva lyfta tungt. Brukaren har dock ofta tekniska hjälpmedel för olika förflyttningar. Arbetsmiljöproblem kan förekomma, då du arbetar i brukarens hem och detta inte alltid är ergonomiskt utformat.


När det gäller den specifika arbetsplats jag jobbade på när skadan inträffade förekom tunga lyft  ca  20 gånger per dag, utan några hjälpmedel alls. Men nä - enligt Försäkringskassan innebär inte diskbråck något hinder för detta arbete.


Förakt. Jag kan inte kalla det något annat....


Så, kära  tjänstemän på Försäkringskassan,  den som bemöter mig föraktfull  får mitt hat. Tro inte att ni är oåtkomliga bakom era skrivbord,  att ni kan behandla människor hur som helst och kalla det  "tjänst". Jag skiter i vad ni har för jobb -  jag förväntar mig  att bli bemött med respekt.  Det är faktiskt jag som är er arbetsgivare, om ni nu har glömt det.

Det är min rygg som  är trasig -  inte min hjärna.

När jag var hos läkaren sist fick jag beröm. Han tyckte att jag höll humöret uppe och verkligen inte gav upp.

Jo, han hade fått det klart för sig, efter att ha tittat på mina röntgenbilder. Jag har gått omkring sedan februari - 06 med ett konstant övertryck inne i ryggradskanalen utan någon effektiv medicinering. Han kunde inte förstå hur jag klarat att både plugga, jobba, praktisera och ta hand om barn och hem under den här tiden. Och dessutom fungera socialt, inte tappa humöret.

Jag vet. Varje gång jag handlat mat har medfört fem timmars sängläge på värmedynan. Varje lektion eller föreläsning på Universitetet har inneburit en sömnlös natt med hemska smärtor. Varje helg med dottern har inneburit en måndag i sängläge. Varje timmes jobb eller praktik har inneburit två timmars sängläge.

Så har det varit - jag har gjort det jag ska, och sedan klappat ihop när jag blivit ensam. Kanske har det varit dumt att göra så? Kanske har min omgivning inte kunnat se hur illa det egentligen varit?

Jag vet inte, jag har bara inte velat ge upp...

Nu verkar det dock som att jag är tvungen att göra det i alla fall. Ryggen måste opereras, så det innebär att jag inte kommer att kunna fullfölja studierna som jag hade velat. Dessutom ser jag ju att mina studieresultat påverkats. Jag hade behövt mer kraft och tid.

Mitt beslut är därför att skjuta upp vidare studier till dess att ryggen har läkt.

Har varit i kontakt med Försäkringskassan och jag kan knappt tro mina öron.

De begär att jag, trots ett läkarintyg som säger att jag har ett diskbråck, (och därför varken kan gå, stå, bära eller lyfta), är tvungen att anmäla mig på arbetsförmedlingen när terminen är slut. Jag är alltså inte berättigad till sjukpenning.

Detta är helt enkelt ofattbart.

Jag har betalat in pengar till sjukförsäkringssystemet sedan jag var 16 år, just för att vara försäkrad mot att inte kunna försörja mig pga sjukdom eller skada. Om inte diskbråck räknas som sjukdom - vad räknas då? Egen död? För fan, min ryggrad är ju av!

Frågan är nu - får jag skriva in mig hos arbetsförmedlingen om jag är sjukskriven?

Eller kommer de hänvisa till kommunen, som hänvisar till försäkringskassan, som hänvisar till arbetsförmedlingen?

Jag blir bara så jävla less...

Min son fick diagnosen ADHD för tio år sedan. Och som genom ett vift med trollspöt försvann mitt och hans mammas ansvar för hur han mådde. Han var ju sjuk. Det var inte vårt fel... Jag tog tacksamt emot den här informationen. Ansvar var jobbigt.

Jag har alltmer kommit att ifrågasätta diagnosen ADHD. Om jag tittar till hur min son haft det under sin uppväxt så är det inte alls så konstigt att han hade svårt att utveckla någon social förmåga. Jag och hans mamma separerade när han var sex månader gammal. Jag söp, hans mamma söp, och ingen av oss ville avstå vår "frihet" till förmån för hans behov. Han bollades fram och tillbaka mellan oss, medan vi bråkade om vem som skulle få vara barnfri. Herregud! Han växte upp som oönskad och oälskad och kom alltid på i bästa fall fjärde plats på prioritetslistan efter supa, jobbet och polarna. För att inte tala om Roskildefestivaler...

Vi gav honom ingen grundtrygghet. Vi fanns inte där för honom. Han var inte det viktigaste i våra liv.
Är det så jävla märkligt då att han agerade ut, att han hade en massa oro i kroppen, att han pockade på uppmärksamheten?

Idag läste jag om en studie på "lindrig ADHD" och det som retar mig är att man skriver att SKOLAN ska träna de här barnen i sociala färdigheter. Fan heller - det är de vuxna runt de här barnen som ska träna sociala färdigheter, som ska lära sig prioritera rätt och inte skylla ifrån sig för sina barns oro. Det skolan behöver göra är att minska storleken på klasserna, så att varje barn kan bli sett.

När ska vi vuxna sluta svika våra barn? När ska vi börja ta ansvar för dem, sätta dem främst - före jobb, karriär, nöjen, polare? När ska vi börja engagera oss i deras verklighet? När ska vi sluta acceptera skolklasser med mer än 20 elever? När ska vi sluta vara så jävla lojala mot alla utom våra barn?

Det gör ont i mig. Jag skäms över hur jag åsidosatt mitt barn. Hur jävla EGO jag har varit.

Fick brev från läkaren. Jag har fått en diagnos. Paramedialt diskbråck L4-L5, eventuellt kombinerat med Spinal Stenos.

Fantastiskt. Denne läkare, som först skickade mig till sjukgymnasten istället för att undersöka mig. Sedan undersökte och hävdade att röntgen var onödig och att det var en låsning i ryggmusklerna. Nu, efter 15 månader, kan han äntligen ställa den diagnos som jag haft klar för mig sedan dag ett.

Vad är det som gör det så omöjligt att lyssna på patienten?????

Dessa 15 månader har varit ett rent helvete. Vissa dagar har jag inte kunnat gå. Dagligen har känsleln i ena benet försvunnit. Det har inte gått att bära hem mat från affären utan att först medicinera med värktabletter och sedan vara utslagen nästa dag. Lillflickan fick lära sig klättra i och ur sin säng, och cykla med henne går inte längre. En promenad kan inte vara längre än tio minuter, sedan krampar ena benet. Jag kan inte stå upp och undervisa. Kan inte bära runt på böcker. Sexet blir väldigt enformigt.

Fan, vad arg jag är! Varför kunde jag inte fått röntgen redan för ett år sedan?

Jag är så glad att jag har ögonlock. Innan idag hade jag egentligen aldrig reflekterat över att jag har några ögonlock, men nu är allt förändrat. Jag var till sjukhuset idag och gjorde magnetröntgen.
Jag hann komma två decimeter in i den där helvetesmaskinen innan jag fattade hur litet avståndet mellan väggen och min näsa var. Fem ynka centimeter. Snacka om att klaustrofobin slog till med oanad kraft.

Det var då, i den sekunden, jag blev medveten om att jag har två ögonlock och blev väldigt tacksam för det. Kunde därefter ligga stilla instoppad i den där tuben i tjugo minuter lyssnandes till Mamma Miamusiken i hörselkåporna, samtidigt som jag fantiserade att jag satt på första parkett på denna eminenta musikal.

När det väl var färdigfotograferat drog de till sist ut mig ur röret, fortfarande hårt blundandes. Men en sak vet jag. Det var grönt därinne, för jag kunde inte låta bli att tjuvkika lite på vägen ut.

Something better change...  Ja, om du vill ha förändring i ditt liv så krävs det att du gör på något annat sätt än du alltid gjort. Så enkelt. Helt gratis.

Jag blir lite trött på förändra-dig-själv-och-bli-lycklig-hysterin. Mia Törnblom eller Byron Katie eller Dr Phil - vad har de gemensamt? De säljer böcker. I mängder. Och inte direkt till underpris heller.

Jag kan inte undgå att bli misstänksam när jag ska betala för goda råd. Om syftet verkligen är att hjälpa, varför då ta betalt?

Självkänsla och självförtroende är ingenting som man kan läsa sig till. Bara för att man läst kloka ord i en bok innebär det inte att man är klok. Lika lite som att man blir lycklig av att läsa hur andra är lyckliga.

Böcker om självhjälp borde vara gratis. Och författare som sprider tjusiga gör-så-här-så-blir-du-lycklig-program borde ta ansvar för hela processen. Att förändras innebär massor av smärta och svåra situationer där rädsla och ångest tas till sin spets. Att ge sig in i den processen utan ett fungerande nätverk är direkt livsfarligt. Vilket ansvar tar författarna för detta? Kan man ringa dem när man konfronteras med sina inre demoner? Ger de vägledning genom det ingenmansland som det innebär att lämna det trygghetssystem man lärt in för hoppet om ett bättre liv?

I'm back...

 

Jag har inlett en relation. Och jag är storligen förvånad över mig själv. För en gångs skull har jag gjort allt precis tvärtom mot hur jag alltid gjort. Och jag tror att det är bra. Om inte annat så kan jag ju alltid använda uteslutningsmetoden - ingenting har ju funkat förut, så då borde allt annat än det vara bättre?

 

Men det är krångligt att bli ihop när man är runt 40. Så många fler att ta hänsyn till. Så många scheman som ska passa in i varandra. Så mänga åtaganden till höger och vänster som måste fungera. Så, det blir till att sitta med almanackorna och försöka hitta luckor där vi kan träffas, och det är sannerligen inte alltid så lätt. Denna vecka hinner vi klämma in en snabblunch på fredagen - resten av tiden är uppbokad på arbete, studier och barn.

 

Det känns konstigt. Jag är van att slänga mig in i förhållanden utan någon eftertanke. Släppa allt annat... Men inte den här gången. Antar att det rasslat till ordentligt i min sparbössa för vuxenpoäng... Jo, det känns konstigt, men skönt. Skönt att inte behöva ha dåligt samvete, att inte behöva ha den där gnagande känslan av att jag åsidosätter andra för mitt eget höga nöjes skull. Kanske är det just avsaknaden av skuldkänslor som gör att det känns så konstigt - har liksom ingenting att använda för att slå mig själv i skallen med.

 

Märkligt...

Tisdag...

 

Trött, trött, trött.

 

Har tillbringat flera långa timmar på min värmedyna och äntligen slutade ryggen värka så mycket. Har varit hemifrån en vecka, och min rygg gillar inte att sova i andra sängar...

 

Hat t.o.m. funderat på att acceptera läkarens erbjudande om starka mediciner trots att jag vet att jag inte kan äta dem utan att få tillbaka suget efter droger igen.

 

Nåja, just nu är det OK. Den där värmedynan är den bästa investering jag någonsin gjort.

Sorry.

 

Jag har inte svaren på hur Du ska bli lycklig. Jag vet inte ens hur jag själv ska göra för att må bra ända in i själen.

 

Så är det. Och det är bra.

 

Sanningen är att oavsett hur kloka mina tankar kan vara så finns det en annan verklighet. En verklighet där mina rädslor styr vad jag gör, en verklighet där min värld blir så himla liten och allt bara handlar om att överleva. Det är inget liv, bara överlevnad.

 

Så länge har jag strävat efter att vara en perfekt människa, rättvis, eftertänksam, ödmjuk och lyhörd. Men i mig skriker något - R I O T !!!!!

Jag vill inte vara det mähä jag försöker vara. Jag avundas dem som bara kan ta allt med en klackspark, som kan bete sig som svin utan att det bekommer dem det minsta. Vilken frihet! Tänk att slippa dras med samvetet, att bara kunna gå fram som en ångvält och köra över allt och alla som står i vägen för MINA nycker.

 

Ja, jag är känslig. Överkänslig. Fjollig, skulle nog en del säga. Men vad ska jag göra åt det då? Det är sån jag är. Sån jag alltid varit. Har aldrig känt mig bekväm i den traditionella mansrollen med allt vad det innebär av jagande och samlande. Och det smärtar mig att se att denna djävla skitroll ändå förväntas av mig. NEJ TACK!

 

Det bor ett uppror i mig. Jag vägrar. Jag tänker inte gå i ledband, vara ett bräkande får och ta vidare samma gamla idiotiska mönster till nästa generation. Men det är svårt. Svårt när t.o.m. de mest upplysta är drabbade av neanderthalarsjukan. Försörja och försvara. Så mycket för jämställdhet och oberoende.

 

Jag blir bara så djävla less.

 

Finns det verkligen inte någon som kan matcha mig?

Helvitars vad ont det gör i min stackars rygg.

Det ser ut som att mina planer för kvällen, Zotis födelsedagsbullar och valvakan på Rött, får vara.

Jag har en ryggskada som gör att minsta lilla belastning straffar sig. Idag stod jag i tre timmar utanför vallokalen och delade ut valsedlar i fina skorna, så det blev både ovanlig vinkel på fötterna och för lång belastning på ryggen.

Fan att jag ska vara så handikappad!

xS verkar må väldigt bra just nu. Det är bra. Jag unnar henne verkligen att få ha det bäst i sin värld.

 

Själv känner jag mig rätt så stabil. Jag har fokus klart på vad jag behöver och vill och har inget större behov av att analysera så mycket. Jag har en jobbig termin framför mig, då jag kommer att läsa dubbla kurser för att ta igen vad jag missat under det senaste året. Det känns OK, som att betala av en skuld till sig själv.

 

Det här med sig själv är centralt. Jag har åsidosatt mina egna behov under så lång tid. Det är inte så vidare snällt. Och jag är ju en snäll människa, så nog skulle jag väl även kunna vara snäll mot mig själv.

 

Jag är snäll mot mig när jag är sann mot mig. När jag inte förnekar mina behov och mina känslor, när jag inte låtsas vara så himla stark eller lycklig. När jag kan erkänna att jag längtar efter att bli älskad, att älska, att vara extra speciell för någon som är extra speciell för mig.

Att jag vågar ha drömmar och vågar ta risken att få de drömmarna krossade, just för att det annars vore outhärdligt att leva i rädslan att bli avvisad.

 

Jag är en känslig kille. Och jag ger mig inte in i saker halvhjärtat. Jag är blåögd och naiv och obotlig romantiker och jag blir lika ledsen varje gång som min romantiska dröm krossas av den krassa verkligheten. Ändå tar jag hellre smärtan än att ge upp drömmen. Kanske inte så smart och definitivt inte speciellt rationellt, men det vore inte jag annars. Jag kan inte fejka eller förneka mina innersta önskningar.

 

Jag vill leva fullt ut.

Den som måste vara i harmoni

Som alltid måste ha en garanti

Den lever i slaveri

Den blir aldrig riktigt fri