Leva, lära, dö

Var femte elev i 9:an blir bjuden på alkohol av sina föräldrar.

Var femte elev i gymnasiet uppger att de kört motorfordon berusade.

Kan det ha ett samband?

Bjuder DU dina barn på alkohol?

(Källa: Folkhälsoinstitutet)

Begreppet "torrfylla" får en ny innebörd.

Girigheten vet inga gränser. Alko-pulver, för att kringgå åldersgränserna för alkoholförsäljning, lanseras nu. Inget krångel, ingen leg-kontroll, blanda med vatten och sup dig snygg.

Jag kan tänka mig att personligen spöa skiten ur den som börjar sälja det här pulvret.

Djävla mördare!

Det kostade. Mer än jag någonsin trott att det skulle kosta.

De två sista årens missbruk var ett vansinnigt ekorrhjul fyllt av förnedring, ångest och psykisk kollaps.

Ja. Så var det.
Mitt självförakt åt upp mig. Jag klarade inte av att se min egen spegelbild och i mitt huvud malde hela tiden samma budskap - "du är inte värd att älska". Jag trodde på det. Och jag slutade tro på andra. Jag hade inget värde kvar i mina egna ögon.

Jag drogade mig för att fungera. Odrogad var jag ett nervvrak och jag var helt övertygad om att jag höll på att helt förlora förståndet. Drogerna gav mig någon slags styrning, de stängde av min hjärna och tonade ner den där inre rösten.

Jag hade inte ett drogproblem. Jag hade ett drogfrihetsproblem. Utan droger i mig blev jag alldeles kollrig, paranoid, skräckslagen, självutplånande.

Jag prostituerade mig. Sålde min kropp. Inte för pengarna, utan för känslan av att vara åtrådd, känslan av att ha någon slags värde. Samtidigt ökade det mitt självförakt. Det krävdes mer och mer självbedrägeri för att kunna fortsätta, mer droger, mer tillvaro i fantasivärlden.

Och till sist slutade även drogerna att fungera. Hela jag befann mig i ett fullständigt virrvarr av äckel, hat och fördömande mot mig själv och jag gled in i gränslös paranoia och genomlevde en skräck och en ångest jag aldrig upplevt tidigare. Jag kände mig som det värsta kräk som någonsin existerat och trodde att jag bara förtjänade att dö.

Det där var snart tretton år sedan, och det är inget behagligt minne, men det är viktigt för mig att minnas, att veta varifrån jag kommer, att se att det faktiskt blivit bättre, att mina värsta stunder idag inte ens är i närheten av det helvete jag levde i då.

Och - att komma ihåg att jag lever idag uteslutande på grund av den hjälp andra människor har gett mig. Min vilja då var att dö. Andra människor hjälpte mig att finna hopp, livsvilja och till sist egenvärde. Därför hyser jag stor respekt för andras liv och blir upprörd när någons liv förringas, oavsett vem det är.

Jag har haft en underbar helg tillsammans med 1.500 andra drogfria missbrukare.

Om du har svårt att låta bli att använda droger, så ge NA en chans, för oavsett allt som sägs om tolvstegsprogrammet så fungerar det bevisligen för många. Och kanske för dig också. För mig har det fungerat i mer än tolv år och har inneburit att mitt liv förändrats totalt.

Jag påstår inte att tolvstegsprogrammet är den enda vägen till drogfrihet. Det enda jag påstår är att det har fungerat för mig och för  tusentals andra missbrukare i Sverige. NA löser problemet med att hantera drogfriheten, att stå ut med livet utan att vara tvungen att bedöva sig, att leva på livets villkor. Det är allt.

Jag har varit en aktiv medlem av Anonyma Narkomaner i över tolv år utan att ha blivit varken religiös eller grå. Jag har starka åsikter, älskar samma musik som förr och har inte förändras ett dugg i min personlighet. Det nya är att jag är äkta, att jag inte behöver droga för att våga, att jag inte längre måste låtsas vara någon jag inte är för att behaga andra och bli accepterad. Jag kan acceptera mig själv som jag är, och om andra har problem med det så är det deras problem, inte mitt.

Om du VILL leva utan att vara tvungen att använda droger så finns det en väg. Välj själv.

Ska åka på konvent nästa helg och inser att här finns inga rena kläder, så jag är uppe med tuppen och sorterar inför panik-tvättstegetiden klockan 7.

Det ska bli härligt att åka på konventet. NA (Anonyma Narkomaner) firar 20 år i Sverige och det är värt att fira. Utan den hjälp jag fått från NA skulle jag antagligen inte leva längre, och jag är väldigt tacksam för det liv jag har idag. Det har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har inte blivit rik eller berömd, har ingen fin bil eller tjusigt hus och inga materiella tillgångar att skryta med - men mitt liv är rikare än någonsin - för jag har lärt mig uppskatta mina barn, mina relationer, mina föräldrar. Jag har fått möjligheten att känna närhet och samhörighet med andra. Jag behöver inte längre gå och känna skuld och skam hela tiden. Och jag kan glädjas åt andras framgång. Och ha tålamod med de människor som inte beter sig som jag vill, så jag får massor med energi över till att göra bra istället för att reta upp mig på andra.

Inget av det hade varit möjligt utan människorna i NA.

TACK!

Hört talas om Goddess Ana? Nä, inte den keltiska fruktbarhetsgudinnan...

Goddess Ana är en påhittad kult för anorektiker. Med bön, psalm, trosbekännelse och hela köret. En slags undergroundrörelse där anorektiker triggar varandra att fortsätta svälta sig själva till döds.

Det är tragiskt. Här pratar vi massmord. I runda tal 15 miljoner människor, de allra flesta barn. Varför?

Vad får alla dessa barn att tro att de är värdelösa? Feta, fula och misslyckade? Vad ställer vi egentligen för krav på våra barn och vilka förväntningar har de på sig själva? Vad är det för en bild av lyckliga människor vi presenterar? Representerar.

Fy fan!

Jag blir bara så jävla förbannad...

Vill du veta själv? Här är en länk: Help me, Ana

Tredje dygnet utan cigaretter...

Det går, men det är allt. Känner mig som John Cleese i den där Nicorettereklamen. Skulle kunna tugga marmor när som helst. Dessutom är jag tungandad...

Men jag vet att det går över om jag bara håller ut.

Får inte glömma varför jag gör det. Jag vill vara fri.

Tack för ert stöd.

Jag fick en intressant kommentar om nikotin och insåg att svaret skulle behöva mer plats, så det får bli ett inlägg istället.

Är nikotin en drog? Är nikotin en drog jämförbar med alkohol eller narkotika?

Jag tror att det finns en risk i att utvidga drogbegreppet alltför mycket. För mig är det en enorm skillnad i den påverkan nikotinet ger i jämförelse med den påverkan alkohol eller narkotika ger. Det finns en risk att man bagatelliserar alkoholens och narkotikans verkningar.

Jag jobbar som föreläsare på skolor om drogmissbruk, och att där jämställa nikotin, narkotika och alkohol är farligt. Barnen förstår inte skillnaderna. De tror att det inte är så stor skillnad mellan att röka, snusa, sniffa eller dricka. Den skillnaden är viktig att förklara. Annars dör de av ren okunskap. Jag tror att mycket av den ökande tillåtande attityden bland unga när det gäller narkotikan beror just på att drogbegreppet urlakats. De slutar helt enkelt vara rädda eftersom de uppmanas vara rädda för allt möjligt.

En sak som jag tror är enormt viktigt när det gäller begreppet droger är att det är ett ytterst individuellt begrepp. Allt kan vara en drog om det används som en drog. Det är sällan någon missbrukare som haft föresatsen att bli missbrukare. Det tillhör liksom inte drömjobbet för någon. Ändå fastnar 10 - 15 procent av befolkningen i missbruk av alkohol eller narkotika.

Innebär detta att alkohol och narkotika är droger även för övriga 85 - 90 procent?

Jag har hittills kommit i kontakt med människor som fastnat i missbruk av många olika slag. Deras "drog" har varit alkohol, narkotika, lösningsmedel, fett, socker, sex, förälskelse, slagsmål, kriminalitet, onani, Internet, Jesus, dataspel, kortspel, spelmaskiner, arbete, prylsamlande och programmering. Gör detta att alla dessa saker ska förbjudas eller förses med varningstexter?

Om man med begreppet droger ska kategorisera allt som människor använder som en drog får man ett mycket luddigt och intetsägande begrepp. Dessutom missar man poängen.

Det är inte drogen som skapar beroendet.

 
Är då nikotin en drog? Ja, för mig är det en drog. Jag använder nikotin för att hantera mina känslor. Det har en aktiv påverkan på sinnet - alltså en drog.

Är det en farlig drog? Ja, man dör av den. Den ger både somatiska och sociala konsekvenser för mig. Somatiska eftersom röken innehåller en hel mängd cancerogena ämnen och definitivt påverkar syreupptagningen och lungfunktionen. Sociala därför att jag har ett beroende och liksom alla former av beroende påverkar den mina relationer till andra människor negativt.

Att nikotin, eller för den delen alkohol, narkotika och dataspel, är droger för mig innebär inte att de är det för alla. Bara för att ett ämne är farligt för hälsan betyder det inte att det är en drog. Det viktiga är trots allt att ta reda på vad som är en drog för just mig. Vad är det jag använder för att hantera mitt känsloliv istället för att bara leva med mina känslor? Det kan bara jag svara på.

Vilka är dina droger?

Så många dagar i sträck har jag varit helt fri från alla former av alkohol eller narkotika idag. Nu tar jag nästa steg - renar mitt system från ytterligare ett beroende - och försöker att ständigt påminna mig om vad jag egentligen vill - leva utan begränsningar - att inte vara tvungen...

 

Cigarretterna påminner så mycket om drogerna. Samma jakt, samma besatthet...

 

Jag vill vara oberoende!

En sak har jag dyrt lärt mig...

 

Jag ska inte ge råd som jag inte själv följer. För om jag inte själv är beredd att göra det jag föreslår, hur bra tycker jag egentligen då att rådet är?

Att sopa framför egen dörr, att tvätta sin egen smutsiga byk, att göra sin egen inventering - ja, att helt enkelt lära som man lever.

Och vet jag att något skulle vara bra för någon annan, så kan jag ju fråga mig själv varför jag inte gör det för mig själv. Är jag inte värd det? Eller har jag blivit frisk? Eller är det bara ett sätt för mig att känna mig bättre än den jag ger råd till?

Kan det vara så att när jag ger råd åt andra så säger jag det jag själv skulle behöva?

 

Jag ska inte ge råd. Jag ska berätta vad jag gjort och hur det fungerade.

Följande text är ett utdrag ur ACOA:s litteratur, som jag tror skulle kunna vara till nytta för många....     " Många av oss upptäckte att vi hade åtskilliga gemensamma karaktärsdrag till följd av att vi växt upp med alkoholism eller under andra störda förhållanden. Vi kände oss isolerade, olustiga tillsammans med andra människor, speciellt med auktoritära personer. För att skydda oss själva försökte vi vara alla andra till lags, även om vi förlorade vår egen identitet på vägen. Vi uppfattade all personlig kritik som ett hot. Antingen blev vi själva alkoholister, gifte oss med en eller båda delarna. Eller också hittade vi någon annan tvångspräglad personlighet, till exempel en arbetsnarkoman, som kunde uppfylla vårt behov av att bli svikna. Vi levde livet med en känsla av att vi var offer. Vi hade en överutvecklad ansvarskänsla, och det var lättare för oss att bry oss om andra än om oss själva. Vi fick skuldkänslor när vi tänkte på oss själva i första hand i stället för på någon annan. Det gjorde att vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss. Vi var osjälvständiga människor, skräckslagna för att bli avvisade, beredda att göra vad som helst för att hålla ihop en relation, så att vi inte skulle bli övergivna. Ändå fortsatte vi att välja otrygga relationer eftersom det liknade vår barndoms relationer till våra föräldrar. Dessa symptom på familjesjukdomen alkoholism gjorde oss till medberoende, vi fick sjukdomens karaktärsdrag utan att nödvändigtvis själva börja dricka. Vi lärde oss att inte visa våra känslor som barn och fortsatte med det även som vuxna. Som en följd av detta förväxlade vi kärlek med medlidande och var benägna att älska människor vi kunde tycka synd om och rädda.. Vi var dessutom beroende av spänning och upphetsning i alla våra relationer och föredrog konstant oro framför en frisk relation. Detta är en beskrivning av hur vi var, ingen anklagelse."

Ur dagens föreläsning:

 

För att förstå problematiken runt missbruk behöver man förstå begreppen ångest, beroende och missbruk och hur de hänger ihop.

 

Ångest kan definieras som ospecifiserad skräck. Att vara livrädd för något som ligger i det undermedvetna.

 

Beroende är ett tillstånd av oförmåga att förhålla sig till sin egen ångest under längre tid.

 

Missbruk är ett självdestruktivt sätt att hantera sin ångest.

 

Innan en missbrukare lärt sig hantera sin ångest kan den inte förbli drogfri. Missbruksvård bör alltså vara inriktad på att lära ut konstruktiva metoder för självhjälp. Det går inte att medicinera bort ångesten, eftersom medicinering ju inte är något annat än legal droganvändning. Det spelar ingen större roll vem som förskriver drogerna, verkan är densamma och resultatet likaså. Kort sagt: all sinnesförändrande medicinering är destruktiv.

 

Det här gäller förstås inte bara missbrukare, utan de flesta som lider av ångest utan att gå in i psykoser. Medicineringen snarare förvärrar tillståndet, beroendet stärks, utan att grundproblemet behandlas. Utan effektiva självhjälpsmetoder lämnas den beroende ut till självdestruktiva metoder för att dämpa ångesten. Det kan vara droger, men även självsvält, självstympning, mat-, sex- eller spelmissbruk eller arbetsnarkomani. DET är ett livshotande tillstånd. Ändå envisas svensk sjukvård med att t.ex. använda Benzodiasepiner vid avgiftning eller att skriva ut SSRI-preparat till patienter med ångest, utan att hjälpa dem behandla ångesten som sådan. Man behandlar symptomen istället för sjukdomen.

Jaha. Så var morbror i jorden.

 

Han blev inte ens 60 år. Död pga alkohol. Levern slutade fungera.

 

Jo, det är så det funkar. Först kollapsar levern, sedan slås de övriga organen ut och till sist finns inget immunförsvar kvar, så man dör av en liten förkylning.

 

Och ändå tycker vi att det är en rättighet att få dricka...

 

Jag är ledsen för mina kusiners skull. De hade precis flyttat hemifrån. Deras mamma dricker. Och nu är deras pappa borta, den enda som funnits där för dem, trots sitt eget missbruk. Ensammast i världen. Det är inte lätt att växa upp med två alkisar som föräldrar och inte lätt att vara vuxen med bara alkoholismen som referens till ett normalt liv.

 

Jag är inte ledsen för min morbror. Jag tror att han har det bättre nu. Han behöver inte längre låtsas att allt är OK. Kusinerna kan äntligen få berätta hur det egentligen var - hemligheten behöver inte längre upprätthållas.

 

Jag kunde ha varit min morbror. Mina barn kunde varit mina kusiner. Jag är tacksam. Jag är så glad att jag fick rätt hjälp vid rätt tillfälle så att jag kom loss ur mitt missbruk. Det är så lätt att ta för givet, så lätt att glömma att det är ytterst ovanligt att en missbrukare uppnår och bibehåller drogfrihet.

 

Min tanke idag går till Er som levt med missbrukande föräldrar. Det är inte ert fel! Och inte heller era föräldrars, för beroende är något så mycket starkare än den egna viljan.

 

Känner ni någon som kommit ur sitt missbruk, ring eller skriv till den, och berätta för den hur glad du är för att den kommit loss. Det är ingen självklarhet. Verkligen inte...

Har lite dåligt samvete...

Jag hade lovat tårta på kvällens AA-möte, men jag kom hem från jobbet och somnade som en stock.

Jag firar tolv års sammanhängande och fullständig drogfrihet. Och JA, det är verkligen värt att fira. 1994 var ett år då jag fullständigt tappat allt hopp om ett värdigt liv och all vaken tid gick åt till att bekämpa ångest. Jag har inte de problemen längre... Ångesten är borta och mitt liv ser fullständigt annorlunda ut idag. Det är inte bara fyllt av hopp utan också av långa perioder av fullkomlig sinnesfrid.

Jag är tacksam...