Leva, lära, dö

Självklart. Att lägga ner undervisningen om droger i skolan ligger helt i linje med den borgerliga regeringens övriga känslokalla och blinda politik.

Det är sorgligt. För man avrättar budbäraren här. Eftersom jag själv tillhör dessa f.d. missbrukare som åker runt och pratar i skolorna så kan jag inte annat än ta mig för pannan inför denna fullständiga idioti. Att skolan misslyckas med att motverka drogbruk bland unga har med något helt annat att göra.

Låt mig ta ett exempel: Jag kommer ut i en klass på ett gymnasie. Jag pratar i ungefär en timme om vilka mekanismer som styr ett missbruk, vad som händer inne i en missbrukare, hur den ser på sig själv. Det är ingen skräckpropaganda - det är fakta. Jag pratar även om hur missbruket påverkar omgivningen, om skräckslagna föräldrar och syskon, om kompisarnas maktlöshet. Därefter har jag ytterligare en timme med en öppen diskussion i smågrupper.

I diskussionen framkommer det att dessa elever aldrig diskuterat detta innan. De har gått tio år i den svenska skolan utan att någonsin beröra frågan om varför missbrukare missbrukar. De har goda kunskaper om själva drogerna, men inga kunskaper om drogernas funktion och hur beroende känns.

Efter lektionen kommer några elever och vill prata mer. De har föräldrar eller syskon som dricker. Eller så har de frågor om andra beroenden än just droger. Ätstörningar t.ex. Jag tar mig tid med dem, för det är uppenbart att de inte har någon annanstans att gå med sina tankar.

DETTA kallar man nu "verkningslöst". Jag tror inte att det är verkningslöst. Problemet är att när jag lämnar den här klassen så finns det ingen annan kvar att prata med. Ungdomarna är helt utlämnade åt varandra för att hitta lösningar på de här problemen, för vuxenvärlden sviker. Och att vara vuxen innebär att kunna erkänna sina egna begränsningar, att kunna be om hjälp när man inte klarar det själv. Så vuxna är inte skolorna idag. Och regeringens signal är ett steg i helt fel riktning. Skygglapparna på. "Vi kan inte göra fel".

Speciellt mycket pengar sparar man inte heller. Skolorna vill inte betala för den här typen av undervisning och merparten av de f.d. missbrukare som kommer till skolorna får inte betalt. Att de ändå gör det beror på att de besitter en erfarenhet som känns viktig att förmedla. Det är vuxna som bryr sig så pass mycket om andras barn att de är beredda att jobba gratis för att åtminstone försöka ge några svar.

Lämna inte ungdomarna i sticket. Tänk om.

Jag har en dröm.

Jag skulle vilja starta en friskola baserad på 12-stegsfilosofin. En friskola för barn med ADHD, dyslektiker och barn som på ena eller andra sättet är utsatta för en svikande vuxenvärld. Kort sagt - såna barn som den vanliga skolan inte klarar av att hantera.

Min vision är en skola där man i första hand jobbar med att stärka självförtroendet och faktiskt aktivt konfronterar problemen. Där man ger barnen verktyg för att kunna hantera sina svårigheter istället för att peka ut dem som stökiga.

Finns det fler lärare med egen erfarenhet av 12-stegsprogrammet? För jag tror att detta är en förutsättning för att lyckas. Tyvärr är 12-stegsfilosofin ingenting man kan läsa sig till.

Om du har egen erfarenhet av de tolv stegen och är lärare eller lärarstudent, eller vill bli det - hör av dig!

Dagens skolelever framstår i media som vandaliserande, livsfarliga monster utan respekt för lärarna. Dagens skolbarn är helt enkelt hemska, och det kommer aldrig att bli folk av dem, eller hur?

Jag vill därför lägga ut en artikel om min fars tid i låg- och mellanstadiet åren 1946 - 1952, så kan ni ju själva bedöma om det verkligen har blivit värre...

"Kulan gick rakt igenom skolsalen..."

 

Det var en solig morgon i slutet av augusti 1948. Skolan har sedan några veckor börjat och jag gick nu i klass 3. Under sommarlovet har jag och två kamrater blivit väl insatta i sprängteknikens ädla konst, genom att hämta dynamit från gruvan och prova effekten på olika sätt. Bl a fick vi mycket fisk. Så man trodde att Kyrkviken var förpestad. Senare i livet, då jag gjorde värnplikten, upptäckte jag att militären inte hade något att lära mig vad beträffar sprängteknik - det hade jag inhämtat mellan andra och tredje klass. Om det nu kan vara ett mått på kreativ undervisning i Ornö skola låter jag vara osagt.

Min farmor påvisade en kväll efter kortspelet att min far hade en tändhatt i höger skenben. Den hade kommit dit när han, i småskolan, knackat på tändhatten så det smällde. Den gick in genom stöveln och fortsatte in i benet. Denna upplysning gjorde att vi hela tiden hanterade tändhattarna varsamt medan vi var mera ovarsamma med dynamiten. En viss försiktighet erfordrades dock vid inandning som kunde förorsaka huvudvärk. Jag som led av migrän var mycket noga med att inte inandas dynamitångor.

Nåväl, tillbaka till fotbollen. Meningen var att den snabbt skulle komma i spel och helst smälla vid skott mot mål. Bollen var nämligen laddad, med dynamit instoppad i snörningen, men stubintråden stack ut och pyste så ingen vågade sätta bollen i spel. Båda lagen drog sig undan bollen och betraktade den. Plötsligt small den och kvar blev bara en liten trasa. Det blev min uppgift att gå till klockaren och visa upp bollen och tala om att vi sparkat in bollen i hagtornshäcken, vilket hänt tidigare och Dalarö-skomakaren hade lagat den. Men den här gången kunde inte ens skomakaren få boll av lädertrasan igen. Detta insåg magistern varpå han tog upp en krona eller två ur fickan och startade därmed insamlingen till en ny boll.

Moderna tider

Ornö skola var 39 år gammal när jag började där och är nu 100 år. Var har åren tagit vägen? Jag har fortfarande många händelser i klart minne.

Sommaren före skolstart gick jag omkring med ångest och ville inte börja skolan. Jag ansåg att nu var friheten slut. Första dagen efter upprop var en svart dag, jag forstod inte varför jag måste gå i skolan. Året innan hade jag fått folkskolans läsebok av tant Elsa (Beskow) med O mor en orm, far ror, far är rar.  Jag tyckte att det räckte.

Nåväl det rättade väl till sig så småningom och det blev ibland riktigt roligt, bl a historielektionerna med alla gamla kungar och krig inspirerade oss ungar till att leka krig. I sockenstugan fanns redan då en museidel, i den andra delen bodde tant Amalia (Lundholm). I museet fanns säl- och fågelbössor, som vi "lånade" och hade ute i fält.

Under mina sex år i skolan hade jag sex olika lärare. I småskolan, klass 1-2, hade jag tre lärarinnor. I storskolan, klass 3-6, undervisade två manliga och en kvinnlig lärare. Lärarinnan i storskolan hade det inte lätt. Det var hennes första tjänst och hon favoriserade tjejerna, enligt oss grabbar. Hon gjorde också bra saker, bl a startade hon körsång, där både gammal och ung deltog utanför skolan, dock ej jag som fått min dom av klockaren - du är helt omusikalisk, så var tyst. Det har följt mig hela livet, jag har inte vågat ta ton. Däremot har jag dansat mycket och jag kan skilja mellan Skandia- Västervik- och Säffle tändkulemotorer.

Den nya läraren i klass 4 tyckte att vår pennvässare var omodern och förbrukade för mycket pennor - hon förstod inte att det var för att komma ifrån lite som det blev köbildning vid pennvässaren. Hon införskaffade en ny och framhöll att en likadan hade hennes far i skolan. Han var lärare på Öland. Vi däremot tyckte att den gamla pennvässaren dög, som vi använde när vi hade klockaren som lärare.

Vad göra? Jo, efter några dagar provade en av oss grabbar på att vässa en 6-tumsspik. Det gav resultat. Gamla pennvässaren kom åter till heders. Grabben som testade vässaren finns fortfarande kvar på ön. Det mest pinsamma tyckte jag var att läraren kallade på skolrådet, där min far var ordförande, och även handhade utbetalningen av lärarlönerna. Han kom ner till skolan och höll räfst- och rättarting, försökte få fram vem förövaren var ? för en gångs skull var jag helt oskyldig, men fick mycket ovett. Han var övertygad om att jag visste vem förövaren var.

1950 års elevinflytande

Efter mina sex år i skolan genomfördes en stor renovering och modernisering, bl a inreddes lokaler för lunch och slöjd i övervåningen samt installerades centralvärde, vatten och avlopp. Under min skoltid bestod skolbyggnaden av två klassrum samt ett kombinerat kapprum-gymnastiksal. Uppvärmning skedde genom vedeldade kaminer placerade i respektive rum. Ved fick vi elever hämta i vedboden vid slätten som fungerade som fotbolls- och brännbollsplan. Toaletter fanns i anslutning till vedboden. I kapprummet fanns en vattenbehållare för 10 liter dricksvatten som fylldes med hink. Problemet var att under några år gick vattnet i pumpen på gärdet inte att använda på grund av att fullt med bakterier från kyrkogården kan tänkas. Lek- och bollplanen nedanför skolan var på den tiden infiltrationsyta enbart för lärarbostaden. Idag är den infiltrationsyta för skolan, lärarbostaden och bygdegården.

Under den här tiden då brunnen var stängd och innan ny brunn var borrad för lärarbostaden fick två av oss elever i uppdrag att gå och hämta vatten i en 10 liters hink till sjökällan vid Simonslund. När vi kom tillbaka till skolan var det inte alltid så mycket vatten kvar i hinken till att fylla reservoaren med. Hade man otur slog någon i bläck från ett bläckhorn i vattnet och så var det bara att börja om.

Ja, beträffande bläckhorn, så började varje morgon med en psalm, som lärarinna spelade på orgeln. Mellan orgeln och väggen fanns ett avstånd där vi mot bakre väggen en dag placerade å-kant borrämne - ungefär som ett halvt järnspett.  En musikalisk ung gentleman som temporärt gick i skolan, placerade då ett bläckhorn på golvet och med hjälp av en linjal sköt han iväg bläckhornet så det krossades mot borren. Bläcket stänkte bakom organisten och vi fick slut på psalmsången, men skolrådet inkallades.

Skolbarn kan vara ganska grymma och pröva läraren framför allt om läraren inte är hemmastadd i miljön. Jag tänker närmast på maken till den kvinnliga läraren. Han var med oss på Rundeln - en öppen isyta, där vassen växte runtom. Där spelade vi bandy. Vi ö-ungar visste att isen inte höll inne i vassen. Bollen slogs ut i vassen, mannen efter och föll genom isen ner i gyttjan och vi fick bekräftat att han inte förstod att isen var svagare inne i vassen.

Rastlekar

På lunchrasten i tredje klass hade vi en demonstration för övriga klasser hur man spränger stubbar. Demonstrationen gick av stapeln i skogen bortom Lervassagärdena. En för kraftig laddning medförde att demostubben flög högt över oss och på nervägen bröt sönder en del grenar på en gran och landade bakom oss. Vi upptäckte då att det var farligt att vara för många vid sprängning, varför vidare demonstrationer inställdes.

Veckan innan hade vi gjort en sprängning och skrämt Lervassas fem kor, varav en gick ner sig i rundeln och fick hjälpas upp med häst, övriga fyra sprang genom gärdgården och försvann i skogen. Vi blev tillfrågade om vi sett till korna men inte hade vi sett något...

Tänk vad bra det var när var och en hade egen matsäck med sig. Maten kunde då intas på smårasterna och sedan hade man hela lunchrasten på sig för experiment, lek och fotbollsspel.

På skolgården kastade vi redan på 40-talet freesbee med kastrullock - ända till locket försvann in i fönstret på lärarbostaden och så var det slut på den leken, tur att ingen blev halshuggen.

En annan sport som vi bara var två att klara av var att öppna båda dörrarna till klassrummet och ställa sig på skolgården och kasta en sten, så att den först gick genom fönstret åt skolgården sedan genom kapprummet vidare genom skolsalen och ut genom fönstret i skolsalen. Detta var ett svårt prov. Stenen måste kastas så att kastparabeln har sin högsta punkt i skolsalen, alltså sikta lågt och låta stenen gå uppåt i utgångsläget.

En gång hade jag tur. Min mor cyklade förbi skolan, när jag stod utanför och kastade in böcker genom fönstret. När jag kom hem fick jag beröm för att jag kastade in böckerna i skolan istället för att kasta ut dem.

Kaminens välsignelse

Under eldningssäsongen kunde man lätt ordna en gratis lektimme genom att vara lite tidig i skolan och med en pinne peta kaminens rökrör fullt med papper. Hela skolan blev då rökfylld och måste vädras ur någon timme.

Sena höstar vid tid för isläggning var vi många som tillbringade någon timme vid kaminen antingen direkt på morgonen eller efter lunchrasten för att torka efter att vi gått genom isen.

Ett annat kaminnöje på hösten var att lägga den full med kastanjer. Efter en stund slängdes luckan upp med en smäll och rök och eldslågor slog ut ur kaminen. Ingen visste varför. Vi provade också vad som hände när man ställde ett salongsgevärsskott på kaminen. Jo, efter en stund small det. Kulan gick rakt igenom skolsalen och träffade gamla greve Alberts porträtt i näsan. Vi fick också klart för oss att dynamit kan elda med. Det smäller inte utan brinner bara.

Skolinspektionen

Under hösten 1947 fick mamma barnförlamning och blev liggande på sjukhus till våren -48. Min bror , som då var 2,5 år, blev inackorderad hos en familj i Hägersten, som några år tidigare flyttat från ön. Jag blev kvar hemma på ön med pappa. Jag bodde tidvis i Hässelmara hos faster och farbror. Pappa och jag åkte in till staden vissa helger för att hälsa på mamma och brorsan. Vi åkte sedan tillbaka till ön med första bussen från Ringvägen på måndag morgon. Passbåten gick från hotellbryggan på Dalarö till Ornö och Utö. Vi cyklade eller gick hem från Hässelmara. Jag kom fram någon timme försent till skolan. I småskolan gick man måndag till fredagen, från kl 9 till 14 och i storskolan mellan 9 och 15.

Under den här tiden ryktades det att folkskoleinspektören skulle komma ut till skolan och hålla inspektion. Vi skolbarn tyckte att detta var obehagligt, men klockaren lugnade oss med ett "var inte oroliga, det här tar jag hand om".
Så en morgon på vårvintern när pappa och jag som vanligt varit till stan och gick på Dalaröbussen vid Ringvägen sitter en man i bussen, som pappa börjar prata med. Det var skolinspektören för Gotland och Stockholms län, Lindman. Pappa kände honom sedan tidigare dels genom sin kontakt med skolan och dels hade Lindmans hyrt sommarbostad hos farmor. Då höll en av Lindmans söner, Nils, på att drunkna genom att placera sig för långt fram på en logdörr som pappa anordnat efter motorbåten som surfbräda. Nils placering långt fram gjorde att dörren skar genom vattnet ned till bottnen, nästan som en vobbler, med Nisse på. När båten stannade flöt dörren med passageraren upp. Han gjorde senare många bildande TV-program om djur och natur.

Att komma ut till skolan samtidigt med inspektören kändes stressande och obehagligt. När jag under resan, genom att lyssna på samtalet mellan pappa och Lindman, fick klart för mig att han skulle åka direkt med passbåten till Utö och ha inspektion under förmiddagen, och komma till Ornö efter lunch blev läget lugnare. När jag denna måndagmorgon anlände sent tills skolan efter en timmes rask promenad på en vårblöt landsväg med nyheten angående inspektören, visade det sig att klockaren hade läget helt under kontroll och vidatagit förberedelser. När det så var dags för inspektören att anlända till kyrkbryggan gick vi skolbarn på rad med klockaren i spetsen spelande dragspel. Vi slog på burkar och sjöng bl a "vi gå över daggstänkta berg". En riktig skrammelorkester mötte inspektören som gick med upp mot skolan. Vid skolgården vek klockare, dragspel och inspektör av mot klockargården, där inspektören trakterades med kaffe och mor Ainas goda bullar. Vi skolbarn spelade fotboll resten av dagen. Sedan dess har jag inte träffat någon skolinspektör.

Lära för livet

Vad lärde jag mig i skolan?  Vad jag minns var det matematik, historia och geografi, dvs  beräkna saker - matematik, lära av misstag - historia, veta var man är - geografi.

Kanske var det inte så konstigt att jag, när jag skulle studera vidare, inte hade en aning om vad de talade om när de pratade om sånt som grammatik - substantiv och verb, subjekt och predikat, men jag visste vad en kastparabel var och jag kunde spränga en stubbe.

Avslutningsvis kan sägas att skoltiden på Ornö var kreativ och lärorik och fylld av praktik och problemlösning. Min första svärfar  började skolan innan den nya skolbyggnaden var färdigställd. Han tyckte att han lärde sig många praktiska ting genom att vara med och se på när Edvard Jansson byggde den nya skolan för hundra år sedan. Han var en erkänt praktisk och händig person. Jag hoppas att Ornö skola även fortsättningsvis får möjlighet att förmedla kunskap för livet ytterligare många år.

Tiden går men kunskap består. Ornö skola är nu 100 år. För 200 år sedan stod Napoleon på sin höjdpunkt och för 300 år sedan Sverige och Karl XII. Jag hoppas Ornö skola består minst 200 år, varför inte 300 år.

PS. Vi lyckades fästa skolvaktmästarens herrcykel med flaggstångslinan på sådant sätt att det gick att med ramen släpande mot stången få den runt toppen och ned till marken. Flaggstången fick fällas för att vaktis skulle kunna få tillbaka sin cykel. Kreativt, eller hur? DS.

Jodå, det blev folk av min far också... och skolan står ju kvar fortfarande, trots allt.

Imorgon ska jag utföra ett experiment på mina elever.... allt för vetenskapen.

Kunskap är vetskap. Att kunna är att veta hur. Så långt är det enkelt.

Men sedan kommer problemet. Hur mäter man kunskap? Vem mäter kunskap? Och vilken kunskap räknas som kunskap?

Som lärare har jag privilegiet att få mäta andras kunskap. Jag sätter betyg. Men jag gör det inte helt efter mitt eget huvud. Jag har riktlinjer för betygsättningen, betygskriterier, som staten lagt fast. Ändå känns det som att betygen är ett mycket trubbigt verktyg. Det finns ett stort utrymme för godtycke i det här systemet. Dessutom täcker betygskriterierna bara en del av kunskapsområdet.

Ett exempel: En pojke talar felfri engelska och har en fantastisk ordförståelse. Han är klassens absolut bästa elev när det gäller muntliga övningar. Men han skriver IG på alla prov och hans uppsatser är oläsliga. Han har nämligen grav dyslexi. Han kan alltså kommunicera utmärkt i tal men inte alls i skrift. Med dagens betygskriterier måste jag underkänna den här eleven, trots att han besitter utmärkta ämneskunskaper. Frågan är då - speglar hans betyg hans kunskap i ämnet eller hans förmåga att uttrycka kunskapen?

Det finns inte en läkare som ger lika många injektioner som en sprutnarkoman. Om man ska se till den specifika kunskapen, att ge injektioner, så besitter sprutnarkomanen en mycket större kunskap än läkaren. Ändå går vi inte till sprutnarkomanen när vi vill ha en spruta, eller hur? Men nog skulle det innebära en höjd kvalité om sprutnarkomanerna blev läkare, i alla fall när det gäller injektionerna. Frågan är - hur många läkare tror ni skulle ställa upp på att lära sig att ge injektioner av en sprutnarkoman?

Frågan om vilken kunskap som räknas som kunskap hänger ihop med frågan om vem som mäter kunskap. Först och främst - det finns en hel del som kallas kunskap utan att vara det. I princip allt som bygger på antaganden och gissningar kan inte räknas som kunskap. En forskares kunskap ligger inte i det den forskar om, utan i att den vet hur den ska forska. Forskaren är alltså inte expert på sitt ämne, utan på sin forskning. Ändå anses forskare besitta stora kunskaper.

Detta har att göra med vem som mäter. På universitet och högskolor finns en kultur som dömer om vad som är kunskap eller inte. Här gäller inte den gängse betydelsen, veta hur, utan en mer formalistisk modell - hur kunskapen har producerats. En disputerad avhandling räknas som etablerad kunskap även om den rakt igenom bygger på antaganden, medan en mer handfast kunskap, som hur man tröstar anhöriga till en döende, inte räknas som kunskap om den inte beskrivits i en avhandling.

Paradoxen blir alltså att de som mäter kunskap på universiteten använder en annan måttstock än övriga samhället. Detta leder i sin tur till att det uppstår ett glapp mellan forskningen och det allmänna medvetandet. Det leder i sin tur till att forskningen slutar ta del av icke akademisk kunskap samtidigt som folk inte längre vill betala för forskningen. Akademikerna måste komma ner från sina höga hästar.

Detta ska mina elever få översätta imorgon... *Gnuggar händerna*

William Langland  (1330-1387) 

 

The vision of Piers Plowman

 

 

What this mountaigne bymeneth and the merke dale

And the feld ful of folk, I shal yow faire shewe.

A lovely lady of leere in lynnen yclothed

Cam doun fom [the] castel and called me faire,

And seide, "Sone, slepestow? Sestow this peple-

How bisie they ben aboute the maze?

The mooste partie of this peple that passeth on this erthe,

Have thei worship in this world, thei wilne no bettre;

Of oother hevene than here holde thei no tale'.-

I was afeed of hire face, theigh she faire weere,

And seide, " Mercy, madame, what [may] this [be] to mene?'

Idag ska eleverna få en kul uppgift.

De ska få lära sig att skälla ut varandra, att vara riktigt, riktigt arga - på engelska, skrikande. (Får inte glömma att dela ut öronproppar)

Därefter ska de ragga på varandra. På engelska.

Det ska bli oerhört underhållande att se 22 stycken 17-åriga teknikkillar ragga på varandra... om de nu lyckas ta sig förbi sin homofobi.

Jo, jo - det är viktiga saker det här. Express yourself, respect yourself, eller nåt sånt. Var inte det Madonna?

DU är personligt ansvarig för mobbning. Alltid.

 

"Det är jävligt gott om Bill och Bull", skrev Travolta Kids för sisådär 25 år sedan. Och det är fortfarande lika sant.

 

Bill och Bull - medhållarna. De som står i ringen och hejar på. De som skrattar åt trakasserierna. De, som aldrig själva är aktiva, som är så fega att de varken vågar stå upp för den mobbade eller delta i själva misshandeln. De - som alltid klarar sig undan, som aldrig hamnar hos rektorn, som glider undan och som aldrig behöver stå till svars för något.

 

Det är jävligt gott om Bill och Bull. Betydligt fler än mobbade och mobbare. Och de klarar sig alltid.

 

Bill och Bull fortsätter vara Bill och Bull hela livet. Det är Bill och Bull som gnäller i fikarummet och sedan håller med chefen på arbetsplatsmötet. Det är Bill och Bull som skriver på namninsamlingarna mot rasism och sedan pratar skit om invandrarfamiljen i grannporten. Det är Bill och Bull som hör hur grannens barn blir slagna och sedan hälsar lika glatt på grannen när de ses i porten morgonen efter. Det är Bill och Bull som tycker att den våldtagna flickan nog inte borde haft på sig en så kort kjol, eller att den rånade pojken borde förstått att inte ha mobiltelefonen så synlig, eller att den avskedade arbetskamraten inte skulle klagat så högljutt.

 

Det var Bill och Bull som tittade på när synagogorna brann på Kristallnatten och som sedan envist hävdade att de inte visste någonting om judeutrotningen. Det var Bill och Bull som vittnade i Häxprocesserna på 1600-talet. Och det var Bill och Bull som spionerade åt Stasi.

 

Och de kommer alltid undan med det.

 

Sålänge Bill och Bull slipper undan ansvar så kommer barn och vuxna att bli mobbade. Det är Bill och Bull som gör det möjligt - den fega hopen av rövslickare.

 

Tillhör du den kategorin?

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,935309,00.html

 

Jag är så jävla arg att jag håller på att gå i bitar!

 

Vad är det för ena jävla sopprötter som jobbar på skolan i Funäsdalen? De skulle få sparken - DIREKT. Att mobbarna är ena sviniga översittare är inte så konstigt - men att skolans personal väljer att blunda och bagatellisera är oförsvarbart.

 

Fan, fattar dom inte vad de lär ungarna? Att det är OK att trakassera andra. Att det är OK att ha ett fascistiskt beteende. Hur i helvete får dom det att gå ihop med läroplanen egentligen? Det är ju precis såna saker som de är skyldiga att motarbeta. Men stolpskotten i Funäsdalen ser mellan fingrarna...

 

Fega jävla vuxna!

 

Ibland borde skolaga vara tillåtet när det gäller vuxna...

Fick idag reda på elevernas gamla terminplanering och insåg att jag avrättat William Shakespeare. Eleverna var själaglada.

 

Jag kan inte förstå varför skolan prompt måste köra Shakespeare. OK, snubben var banbrytande, men det var fem hundra år sedan och mycket har hänt sedan dess. Å andra sidan, Shakespeare var inte först heller. De klassiska grekiska dramorna hade närmare två tusen år på nacken när Shakespeare skrev sina pjäser.

 

Men Shakespeares pjäser tar ju upp tidlösa frågor, existensiella funderingar etc. Jovisst, men det finns andra som gör det bättre. Moderna dramer som går både djupare och som berör ett större spektra är t.ex. Liftarens Guide till Galaxen, Forrest Gump och The Matrix.

 

Jag tror på omvänd kronologi. Om eleverna någonsin ska få ett intresse av att sätta sig in i tankegångarna i renässansens litteratur så måste man börja med liknande tankegångar i den moderna litteraturen som eleverna kan relatera till i sina liv. Historia blir inte levande förrän den kan relateras till nutid.

 

Samma gäller för svensk litteraur. Folkpartiets prat om en svensk litterär "kanon" (ett akademiskt begrepp som betyder "gemensam uppfattning") är rena dösnacket. Selma Lagerlöf blir inte ett dugg mer intressant för att man ska tvångsläsa hennes böcker. Det skulle gå lika bra med 91:an eller Andersonskans Kalle. Berättelser från en annan tid, som dagens elever inte kan relatera ett smack till... Skulle samma tankegång överföras på musikundervisningen så skulle det vara  Bellman och Evert Taube för hela slanten. Skolan skulle drabbas av likstelhet.

 

Nä - ut med det gamla skräpet. Shakespeare, Lagerlöf och Bellman tillhör historien. Fram för den samtida konsten som grund för kulturintresset. Det är dags att släppa 1800-talets idévärld!

Yes!!!!

 

Jag har fått ett vikariat som engelskalärare resten av terminen. Jag har en "egen" klass, en teknik-2:a i engelska B.

 

Jag hade första lektionen med dem i förrgår och gjorde en Döda Poeters Sällskap direkt - deras lärobok är numera förpassad till deras skåp och ska helst inte tas fram mer det här året. Istället blir det teman som de själva valt, och massor med film. Det lustiga är att de kommer att ha ett betydligt högre tempo och mer omfattande inlärning än om de haft kvar läroboken.

 

Jag är ju en rebell i själ och hjärta, så det spiller förstås över på mitt arbete. Elevdemokrati är mer än bara fina ord i läroplanen för mig, de är grunden för det jag gör. Som lärare förväntas jag fostra eleverna, och jag vill fostra självständigt tänkande individer som går ut i livet och tar för sig - inte en fårskock som bräker inlärda ramsor.

 

Till årsskiftet får jag kvittot på om de lärt sig något. Jag hoppas det. Jag hoppas de lärt sig att engelska kan vara kul att läsa och att de fått lust att lära sig mer. Och att det finns fler sätt att lära sig än att traggla skittråkiga läroböcker...

Har tillbringat dagen med att läsa skolors anti-mobbingplaner. Och det skrämmer mig hur verklighetsfrämmande en del skolor ser på detta.

Som lärarstudent följer jag förstås tvåans temakväll om skolan ikväll.

 

Vad jag saknar är någon som vågar kritisera lärarkåren. Min erfarenhet är att det är läraren som skapar sina egna problem, och att det är något som varje lärare väljer individuellt.

 

Istället pratar man om att det är fel på eleverna. Helst om de bor i invandrartäta områden. Och som ett brev på posten kommer Folkpartiet och Sverigedemokraterna med sitt snack om hårdare tag och ordning och uppförande. Så jävla föraktfullt mot eleverna.

 

Det värsta av allt är att en massa lärare röstar på dem. Så bekvämt - skyll på eleverna så slipper du se på din egen del i det hela.

 

Man kan bara få respekt genom att visa respekt.