Leva, lära, dö

Centern vill låta bankerna ta över studielånen.

NEJ! Jag vill inte att slipsnissarna på Nordea och Swedbank ska hantera mina studiemedel. Min framtid är inte någon "business".

Om de prompt ska förändra systemet, så vore väl i så fall studielön att föredra.

Dessutom tycker jag att studiemedel till unga ska vara inkomstprövade på föräldrarnas inkomst och förmögenhet. Klart det blir dyrt när staten ska förse de rikas snorungar med fickpengar... Samma sak borde gälla barnbidragen. Har du 40.000 i månadslön eller mer, så har du fan råd att betala för dina barn själv. Annars ska du inte ha några barn.

Borgarna snackar ju om att staten inte ska göra onödiga saker - här har de två mycket onödiga saker - så det är väl bara att ta bort dem för de som inte behöver dem.

Centern... fy fan.

Det saknas poäng för nya studielån... En massa poäng.

 

Men det är som det är. Jag har en dålig rygg som värker hela tiden, och eftersom jag har en bakgrund som drogmissbrukare så vågar jag inte äta några starka värktabletter mot det. Och det är klart att det straffar sig. Orken tar slut. Jag tvingas välja mellan att läsa eller att gå på lektioner, för jag klarar inte både och. Och då hamnar jag såklart efter, det säger sig självt, när mycket av arbetet är i grupp. När varje steg gör ont så måste man välja vilka steg som är viktigast...

 

Men jag tar det med ro. Och gör så gott jag kan.

 

Jag har haft en underbar jul- och nyårshelg, och jag känner mig sådär larvigt kär.

 

Livet är underbart även i uppförsbacke.

 

Hellre uppförsbacke än fritt fall.

Akademiskt dösnack.

 

Usch, vad jag blir less på förlästa akademiker.

Jag läser om "läraryrkets proffessionalitet", vilket krånglas till å det makalösaste av herrar författare.

Sociologi och pedagogik - det är ju farliga saker!

 

Sociologiskt har lärare alltså inget yrke. Och av samma orsak har inte heller rörmokare, bagare, fiskare, piloter, taxichaufförer, kassörskor, undersköterskor, murare, präster eller snickare något yrke. Undrar om de vet om de själva?

Ingen av dessa har en gemensam "yrkesetik" och är dessutom begränsade i sin "autonomi". Dessutom har de ju ingen högskoleutbildning, vilket ju verkar vara närmast en dödssynd i dessa herrars ögon.

Kort sagt - är du inte akademiker så är du värdelös.

 

Gissa vilka som är de första att få skura högskoletoaletterna efter revolutionen?

 

Eftersom jag går på universitetet så överhopas jag med så mycket akademiska om och men hela tiden att jag blir galen. Det finns en del sanningar som inte går att prata bort... här kommer några av dem:

Otrohet är alltid ett val.

Ingen häller alkohol i någon annan.

Den som inte super blir inte bakis.

Allt som är tillåtet är inte nyttigt.

Ord är inte handling.

En drog är en drog är en drog.

Lite är inte ingenting.

Leva är mer än att inte vara död.

Är man död är man död.

Livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100% dödlighet.

Pengar som spenderas finns inte kvar.

Hyresvärden frågar aldrig varför.

Alla fiser ibland.

Glasögon ger inte insikt.

Vansinne är att upprepa en handling och förvänta sig olika resultat.

Alla föds nakna.

Det enda man måste är att välja och andas.

 

Åååååååh, vad skönt. Oomkullrunkeliga sanningar....

Hmmm... Litteraturseminarium idag, och boken kommer inte till bokhandeln förrän i övermorgon. Vissa saker kan man göra något åt - andra inte.

Fick igår höra att jag upprätthåller den manliga normen genom att inte ha rakat mig.

Halllååååååååååååååååå???

Vad jag möjligen upprätthåller är väl min egen slöhet, men att detta skulle kunna tolkas som ett sätt att trycka ner kvinnor är väl lite väl långsökt?

Förlästa intellektuella är ju ett hot mot jämställdheten så fort de öppnar käften.

Det är något jag inte riktigt kan få att gå ihop.

 

Universiteten ska ju samla de skarpaste hjärnorna och få dem att klura ut nya fantastiska lösningar på allehanda problem, till nytta för folket och hela mänskligheten. Och studenterna sliter stenhårt med tusentals sidor kurslitteratur och fullständigt oläsbara forskningsrapporter. Sida efter sida matas in i dessa fantastiska hjärnor.

 

Men...

 

Helgen kommer, och dessa fantastiska, proppade hjärnor går till studentföreningar och nationer och super sig tillbaka till apstadiet. What´s the point?

 

Att supa är inte vidare bra för hjärnans minnesfunktioner, så allt pluggande blir ju till ingen nytta. Och då kan man ju tänka sig att universiteten skulle tycka att det här är ganska kontraproduktivt, men icke. Istället hävdas att detta är gamla fina studenttraditioner ända sedan Platons tid.

 

Varför då gå omvägen via universiteten? Parkbänkarna vimlar ju av ordentligt konserverade hjärnor, varför inte låta A-laget ta över forskningen på en gång?

 

Ni kan försöka slå i mig vad som helst, men att man skulle bli smartare av alkohol går jag inte på, om nu inte RAJJRAJJRAJJRAJJRAAAAAAAAAAA är någon förtäckt kod för en alldeles exceptionell intelligens?

Jag går lärarutbildningen. Den kritiserade.

 

Och ja, jag är också kritisk. Det finns ett glapp mellan teori och praktik i lärarutbildningen. Verkligheten ser ut på ett sätt, utbildningen på ett annat. Och det största problemet är nog att de rent yrkesmässiga aspekterna kommit i bakgrunden till förmån för pedagogisk forskning och teoretiserande. Det är för lite lärarutbildning och för mycket forskarutbildning helt enkelt.

 

Döm då om min förvåning när jag ser skolverkets rapport om lärarutbildningen. De skriver att det ska vara ÄNNU MER koppling till forskning!!!! Men Hallååååååååå????

 

Grundproblemet är att lärarkåren reproducerar sig själv. Det är akademikernas barn som blir lärare. Och det gör att verkligheten har svårt att göra sig gällande i skolan. För, ärligt talat, vilken livserfarenhet har en 20-årig lärarstudent, mer än att ha gått i skolan? Vad vet den egentligen om livet utanför skolans dörrar? När det gäller livskunskap, baserad på egna upplevelser, så är lärarstudenterna inkompetenta.

 

Att då inrikta lärarutbildningen på forskningen om verkligheten istället för på verkligheten i sig själv gör denna inkompetens ännu värre. Vi får en kår av pedagogikforskare som inte har satt sin fot ute i det vanliga livet och som kommer att ha mycket svårt att se några samband mellan barnens inlärningsmönster och sociala, ekonomiska eller politiska faktorer. Kort sagt, helhetssynen på lärande kommer att gå förlorad.

 

Jag skulle helst se att det blir en åldersgräns i intagningen till lärarutbildningen och ett krav på erfarenhet från andra områden än skolan. 25 år och minst två års yrkeserfarenhet. Skolan ska ju lära för livet, och då är det ju ytterst viktigt att lärarna har varit ute i det livet, så att de vet vad de pratar om, för annars blir ju allting, precis som forskningen ofta är, bara teorier.