Leva, lära, dö

Hos Esbati hittade jag förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. Eftersom jag ser mig själv som tillhörande vänstern så anser jag mig vara i min fulla rätt att ifrågasätta detta program. Och när jag kom till punkt 16 blev jag minst sagt förvånad. Jag skriver det här för att jag är rädd om Vänsterpartiet och om den marxistiska ideologin. Jag hoppas att ni som stödjer det här förslaget kan förklara det hela, för jag ställer mig minst sagt frågande. Det vore olyckligt om detta röstas igenom bara för att ingen vågat ifrågasätta det som står.

Programförslagets text är i normal skrift. Mina kommentarer är i fet skrift.

16. Patriarkatet

 

17. Vi lever i ett samhälle som bärs
upp av en maktstruktur grundad på kön:
patriarkatet. Det är ett system som innebär
mäns kontroll över kvinnors liv. Detta
system överordnar män och underordnar
kvinnor både samhälleligt och privat.

Är detta helt sant? Att det stämmer inom arbetslivet ifrågasätter jag inte. I alla fall inte när det gäller hur olika typer av tjänster värderas. Traditionellt kvinnliga yrken, (t.ex. sjukvård, barnomsorg, lokalvård), värderas lägre än traditionellt manliga yrken (t.ex. verkstads-, bygg- eller industriarbete). Däremot ifrågasätter jag om det stämmer inom dessa yrkesgrupper. En manlig undersköterska tjänar varken mer eller mindre än en kvinnlig undersköterska. En kvinnlig svetsare tjänar lika mycket som en manlig svetsare. Den stora skillnaden är här att den kvinnliga svetsaren tjänar betydligt mer än den manliga undersköterskan. Kan dessa skillnader verkligen enbart härledas till genus, eller finns det även andra orsaker?

När det gäller mäns kontroll över kvinnor på det privata planet så är detta högst individuellt. Relationer där den ena parten utövar kontroll över den andra kan inte enbart relateras till genus. Exempel på kvinnors kontroll över sina makar är otaliga. Och tar man det till relationer mellan homosexuella faller genusperspektivet på sin egen orimlighet. Kontrollbeteenden har sin grund i psykologiska faktorer snarare än i ideologiska.

 

18. Det patriarkala maktmönstret
genomsyrar förhållandet mellan könen på
alla områden, i familjen, på arbetsmarknaden,
i statsapparaten, i myndighetsutövning
och i de politiska församlingarna.
Kvinnoförtrycket förekommer både öppet
och dolt, medvetet och omedvetet. Det
återskapas ständigt i nya former.

Är det så? Kan man fastslå att detta är en sanning utan undantag? Finns det ingen möjlighet för enskilda organisationer/relationer att fungera utifrån ett annat mönster? Och om det är så - hur skulle i så fall förändring kunna bli verklighet? Skrivningen här säger ju att det patriarkala maktmönstret återskapas i ständigt nya former. Förändring på sikt är alltså omöjlig.

 

19. Patriarkatet är ingen biprodukt av
kapitalismen utan en självständig maktfaktor
i samhället.

Ingenting i det här samhället står fritt från de ekonomiska realiteterna. Den som har den ekonomiska makten har även makten över de sociala normerna. Påståendet är i sig högst ovetenskapligt, och motsäger dessutom en av marxismens grundsatser.

 

 

20. Patriarkatet har sin materiella bas
i reproduktionen, den sociala verksamhet
där människor föder och fostrar nya
generationer. Männen som grupp utövar
sin makt genom kontroll av kvinnors
sexualitet och arbete både i familj och
samhälle. I arbetsdelningen mellan könen
framträder strukturen tydligt. Män och
kvinnor gör olika saker och befinner sig
på olika platser, vilket antas motivera
att de betalas olika och har olika mycket
makt.

Denna punkt ser jag som rent dravel. För det första reproduceras inte ägande på det här sättet. Det är många decennier sedan kvinnor och män fick lika arvsrätt. Den sista resten av den patriarkala arvsrätten avskaffades i och med beslutet om kvinnlig tronföljd 1976.

"Männen som grupp" utövar sin makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete? Va? Det här måste jag ha missat. För det första - vad är män som grupp? Vad krävs för att vara del av denna grupp? Att man har en penis? Att man är man har en penis och är heterosexuell? Att man har en penis, är heterosexuell och utövar kontroll? Att man har en penis, är heterosexuell, utövar kontroll och har en relationer till människor som underordnar sig kontroll? Att man har en penis, är heterosexuell, utövar kontroll, har relationer till människor som underordnar sig kontroll och gör åtskillnad mellan män och kvinnor bland dem som underordnar sig kontrollen?

Förlåt om det här låter raljant, men jag förstår verkligen inte. Hur gör man för att kontrollera någons sexualitet? Vad betyder det?

När det gäller arbetsfördelningen mellan män och kvinnor, så är det väl inte vad var och en gör som är det viktiga, utan hur detta värderas. När vi själva hävdar att "manliga" sysslor skulle vara av större värde så befäster vi ju detta ojämlika värderingssystem.

 

21. En utvidgning av kvinnors makt,
inflytande, utrymme och inkomster kommer
att innebära en inskränkning för män.
Samtidigt innebär det patriarkala systemet
också begränsningar av mäns livsval.

Jag har de senaste 20 åren arbetat under kvinnliga chefer. Jag kan inte se hur detta på något vis inskränkt mitt inflytande, utrymme eller inkomster. Chefens kön har aldrig varit avgörande för dessa i grunden fackliga frågor. Jag vet inte vilka män det här handlar om, men det kan tydligen inte gälla mig, eftersom jag varken haft större eller mindre inflytande, utrymme eller inkomster än mina kvinnliga kollegor.

 

22. Olika män har olika positioner
i könsmaktsordningen men systemet
skapar ett ömsesidigt beroende mellan
män, en lojalitet som befäster deras samhörighet
med varandra. Patriarkatet ger
gruppen män makt över gruppen kvinnor
och ger män fördelar som de inte frivilligt
avstår från. När kvinnor ställer krav på
ändrade maktförhållanden blir de ett hot
mot mäns makt.

Är detta sant? Ge exempel. För att kunna göra det här påståendet krävs det att man kan utesluta andra förklaringar. Vilka är patriarkatet? Definiera. Och bevisa sedan att dessa, som utgör patriarkatet, ger ut makt enbart med syftet att upprätthålla könsmaktstrukturen.

 

23. Det sexualiserade våld som utövas
av män mot kvinnor och barn över hela
världen, liksom våld mot homosexuella,
återspeglar och upprätthåller den manliga
maktstrukturen. Våldet mot kvinnor och
barn exploateras av porrindustrin, som
blivit en vinstgivande kapitalistisk storindustri.
Människohandel inom och över
nationsgränser växer i omfattning.

Kan det sexualiserade våldet ha andra orsaker än genus? Är det "män som grupp" som skapar detta våld? Är det det sexuella våldet i sig som ska motarbetas, eller är det specifikt mäns sexuella våld? Hur ställer vi oss till sexuellt våld inom samma kön, kvinnors sexuella våld mot män och barn, barns sexuella våld mot andra barn? Återspeglar och upprätthåller även detta sexuella våld den manliga maktstrukturen, och i så fall hur?

 

24. Porrindustrins bildflöde förmedlar
förakt och manlig dominans. Pornografi
och prostitution är besläktade fenomen.
De blottlägger båda grundläggande
strukturer i samhället som ytterst handlar
om ojämna maktrelationer mellan könen.
Kriminaliseringen av könsköparna kan
inte ensamt utrota prostitutionen, men
samhället markerar sin syn på könsköp.

Prostitution förekommer i många olika former. En man som säljer sig till en annan man, en kvinna som säljer sig till en annan kvinna, en man som säljer sig till en kvinna eller en kvinna som säljer sig till en man. Den sistnämnda är den tydligaste och mest öppna formen, då den är minst skambelagd. Att definiera detta som enbart en fråga om ojämlika maktrelationer mellan könen är inte bara felaktigt, utan hotar dessutom att förvärra problemet eftersom man förringar andra drivkrafter, som drogberoende, fattigdom eller självförakt.

 

25. Historiska, ekonomiska, sociala och
politiska faktorer bestämmer hur kvinnoförtrycket
konkret yttrar sig i olika samhällen
och vid skilda tidpunkter. Dessa
skillnader är stora och betydelsefulla,
men förändrar inte patriarkatets generella
karaktär.

Definiera patriarkatet.

 

26. Mäns överordning och kvinnors
underordning är ingen naturlag. Kampen
för kvinnors rättigheter har givit viktiga
resultat. Feminismen ger argument och
redskap för den särskilda kvinnokamp
som måste föras för att patriarkatets makt
skall kunna brytas. Denna kamp förs inom
politiken och arbetslivet, men också i
privatlivet.

Det här är en punkt jag kan skriva under på, förutsatt att man definierar patriarkatet.

Jag oroar mig inte för Reinfels alla reaktionära och hjärtlösa beslut. Att Alliansen kommer att få storstryk i nästa val är uppenbart. Folk är helt enkelt inte lika hjärtlösa som regeringen.

Nej. Det som oroar mig är bristen på vänsteralternativ. Mona Sahlins socialdemokrater imponerar inte. Sossarna saknar en vision, man har tydligen inget alternativ att komma med. Vänsterpartiet saknar ryggrad. Det mesta som kommit från V de senaste tio åren har varit slagdängor från socialdemokraternas valmanifest 1979. Folkhemsretorik, blandat med luddig feminism och försvarstal för Fidel och Chavez.

Och till vänster om vänstern har vi anarkister och trotskister i olika kombinationer.

Sverige behöver ett nytt arbetarparti - eller kanske man skulle kalla det ett löntagarparti, för begreppet "arbetare" är inte alldeles enkelt. Eller varför inte återknyta till Franska revolutionen, och bilda ett parti för alla utan aktieportfölj. "Vi utan A-aktier" är väl ett bra namn?

Den kommunistiska ideologin - alltså Lenins teser - måste bort! Det går inte att kalla sig demokrat och samtidigt vara kommunist. Kommunismen är en anti-demokratisk ideologi. Samtidigt kan man inte hålla på med "samförstånd" så som sossarna gjort i hundra år. Det är att förneka den grundläggande motsättningen i samhället. Arbetsgivare och arbetare har totalt motsatta intressen. Arbetarsidan behöver ett parti som anstränger sig för att förstå dem, inte deras motpart.

Vi behöver gå tillbaka till grunderna - tiden innan teoretikerna analyserade sönder allt och började träta om den rätta vägen. Ner med Lenin, Trotskij, Stalin, Chrustjov, Bakunin, Marx och Engels och alla de andra förstå - sig - på - arna i papperskorgen! En rörelse som lyssnar mer på döda än på levande är dödfödd.

Mona Sahlin ondgör sig över Kristdemokraternas förslag till vårdnadsbidrag i en debattartikel i SvD.

Jag håller med henne om att 3.000 kronor i månaden är en löjligt liten ersättning, men jag kan omöjligen hävda att det är en kvinnofälla. Däremot är det klasspolitik. Vilken arbetarfamilj har råd att överleva på en lön + 3.000 kr ?

Jag vänder mig också mot Sahlins bladder om att vårdnadsbidraget som sådant är fel. Jag tycker att det är en jättebra idé, helst ur barnens synvinkel. Vad kan väl vara bättre än att få vara med sina föräldrar? Jag tycker att det är tok att döma ut det. Att dessutom komma med rättviseaspekter, att kvinnorna missgynnas, på det hela är rent ut sagt löjligt. Vad finns det för rättvisa i att bara de rikas barn ska ha tillgång till sina föräldrar? Och på vilket sätt skulle kvinnorna missgynnas av att få vara med sina barn? Barnen är ju det värdefullaste vi har!

Nej, Sahlin, det är inte vårdnadsbidraget i sig självt det är fel på, utan nivån på det. Borgarna är ju bara intresserade av att staten ska bekosta deras livsföring. De rika kan redan vara hemma med barnen. KD:s vårdnadsbidrag blir en extra slant åt dem som redan kan sätta in barnbidraget på barnens sparkonton. Samma sak är det ju med subventioneringen av "hushållsnära" tjänster. De rikas svarta städerskor blir vita med hjälp av skattemedel.

Om man verkligen vill se till barnens behov - OCH till jämlikheten - då finns det en enorm potential i vårdnadsbidraget. Ett vårdnadsbidrag som täcker 100% av inkomstbortfallet skulle definitivt vara ett incitament för att fler pappor skulle stanna hemma och ta del av sina barn. Föräldrar ser förhoppningsvis till hela familjens bästa, och då är förstås ekonomin avgörande. Den som tjänar minst stannar hemma med barnen när de är sjuka. Det handlar inte om jämställdhet, utan om att ställa mat på bordet så det räcker till alla.

Feminismen är ett stickspår. Inte för att jämlikhet är oviktigt, utan för att den drar bort fokus från de grundläggande orsakerna till orättvisorna.

Vem är mest förtryckt? Den manlige uteliggaren eller den kvinnliga socialsekreteraren? Den manliga vårdaren eller den kvinnliga läkaren? Den manlige läraren eller den kvinnliga rektorn?

Enligt det feministiska synsättet, främst företrätt av Fi, utgör könsmaktsordningen den övergripande orsaken till ojämlika förhållanden i samhället. Oavsett om det gäller Yvonne Hirdman eller Gudrun Schyman så framställs samhället som en arena för kamp mellan könen, en kamp som är överordnad övriga motsättningar.

Detta är en falsk bild, en bild som vilseleder och som hjälper till att upprätthålla de verkliga strukturella orsakerna till ojämlikhet.

Vårt samhälle bygger nämligen på ojämlikhet. Själva motorn i vårt samhällssystem är ju den rikes makt över den fattige, den starkes makt över den svage, den störres makt över den mindre. Och det verkar inte finnas någonting mer lockande än möjligheten att sätta sig över och trycka ner någon annan. Könsmaktsordningen är en del i det här slicka-uppåt-sparka-neråt-systemet, men långt ifrån den enda och definitivt inte den avgörande.

En stor del av maktutövarna är kvinnor och då borde resultaten av denna maktutövning se annorlunda ut, om man ska tro t.ex. Yvonne Hirdman. Men det är ingen skillnad. Resultaten av kvinnlig såväl som manlig maktutövning ser likadana ut. Det verkar alltså inte spela någon större roll vilket kön maktutövaren har. Snarare finns problemet i maktutövandets kultur.

Bloggaren "1001" är ett exempel på detta. De tjänstemän på Försäkringskassan som i åratal trakasserat 1001 verkar inte ha haft en tanke på om 1001 är en man eller kvinna. Men de verkar däremot, män som kvinnor, ha sett sin chans att få demonstrera sina maktbefogenheter.

Tittar man på drogmissbruk, så blir det väldigt tydligt. Drogerna bryr sig inte om vem som använder dem. Ung, gammal, rik, fattig, kvinna, man, svart, vit - drogerna skapar samma helvete i allas liv. Missbruk är något väldigt jämlikt. Orsakerna att inleda ett missbruk varierar, men resultatet är det samma för alla. Att här hävda könsmaktsordningen och på det sättet börja sålla ut vilka som ska få hjälp och vilka som får skylla sig själv, vore helt otänkbart. Bara en mycket cynisk eller oförståndig människa skulle ens komma på tanken.

Att det finns maktstrukturer och hierarkier i samhället - däribland en könsmaktsordning - ifrågasätter jag inte. Det viktiga är att se att könsmaktsordningen är en produkt av ett överordnat orättvist system, att ojämlikheten mellan könen är en av flera strukturer som finns för att splittra och passivisera folket. Det överordnade systemet heter kapitalism, eller marknadsanpassning om man tycker att det låter bättre. Feminismen kan därför aldrig vara ett självändamål utan att fungera som ett stöd till det överordnade systemet.

Lokesson undrade varför jag inte bloggat mitt tal från förra första maj. Det undrar jag också.. så här kommer det.

HÖGSKOLAN TILLHÖR OSS!

Det sägs att det kapitalistiska systemet bygger på principen om tillgång och efterfrågan. Då undrar jag varför de yrken som flest vill ha har högsta lönerna? Om principen om tillgång och efterfrågan verkligen skulle styra så skulle arbeten som har att göra med bajs och blod vara rena guldgruvorna. Idag är det precis tvärtom. Det här motiverar man med att bajs- och blodtorkarna inte har så hög utbildningsnivå.

Av just den orsaken är möjligheten att studera vid högskolan en av de viktigaste rättvisefrågorna.

Hur ser det ut med rättvisan när det gäller högre studier? Tja, på ytan har ju alla samma möjligheter. Alla kan få studiemedel och alla kan få ledigt. Men sen finns det en verklighet utanför högskolan, en verklighet som i allra högsta grad påverkar möjligheterna att studera.

Studiemedelsystemet designades ursprungligen för att studenterna skulle kunna köpa sin kurslitteratur. Övriga utgifter förväntades studenternas familjer ta hand om, och följaktligen kom studenterna nästan uteslutande från rika familjer. Detta borde väl ha förändrats med tiden? Jodå, det har förändrats, men inte tack vare, utan trots studiemedelsystemet. Industrins strukturomvandling rationaliserade bort alla okvalificerade arbeten och kraven på arbetskraftens utbildning ökade. Först då öppnades universitetens dörrar även för arbetarklassen. Men studiemedelsystemet anpassades inte till den förändrade verkligheten. Ersättningsnivåerna är fortfarande så låga att studenternas familjer förväntas försörja dem.

Förr motiverades arbetarklassens utestängning från universiteten med rent rasistiska argument. Arbetarna ansågs, just för att de var arbetare, vara av lägre börd och därigenom inneha en lägre intelligens. Nu för tiden pratar man inte i termer av klass och börd längre. Nu heter det "studieovana hem". Personer från "studieovana hem" förväntas klara av högre studier sämre. Kan någon förklara skillnaden för mig? Är det inte samma gamla reproduktion av samhällets elit?

Intelligens är förmågan att tänka självständigt och att koppla samman olika informationer till en helhet. Frågan är om det verkligen är intelligenta personer skolväsendet vill forma. Självständigt, kritiskt tänkande och självständigt, kritiskt agerande är inte något som premieras i skolan. Tvärtom bestraffas det ofta. Det som premieras är anpassning till lärare och lärobok. Udda synsätt och idéer möts med bestraffningar i form av lägre betyg, istället för med diskussion. På så sätt stoppas effektivt varje försök till nytänkande och följden blir en intellektuell stagnation som är förödande för samhället.

Det finns en högfärdighet inom den akademiska världen som är direkt osmaklig. Denna högfärdighet yttrar sig i att man vägrar ta till sig kunskaper gjorda av andra än akademiker. Det finns en uppsjö av kunskap och erfarenhet utanför universiteten. Den svenska folkbildningen genom studieförbund och folkhögskolor är unik i världen och besitter ett kunskapskapital som är ofantligt. Detta kunskapskapital anses inte fint nog. Det är viktigare VEM som utfört en undersökning än vad undersökningen visar. DETTA, kära vänner, är ingenting annat än gammalt hederligt arbetarförakt, en kvarleva från gamla tider som borde ha ryckts upp med rötterna för länge sedan. När vi säger "släpp in arbetarklassen" så menar vi inte bara fler studenter med arbetarbakgrund, utan också att arbetarklassens kunskap ska jämställas med den akademiska. Det är dags att arbetarklassens kunnande och tankesätt tas tillvara även inom skolväsendet och att den akademiska världen inser att verklig kunskap kommer ur erfarenheter och inte ur böcker.

Varför blir så få kvinnor doktorander?
Kvinnorna utgör majoriteten av studenterna, men bara 25% av doktoranderna. Varför?
Det är så få kvinnor som söker doktorandtjänsterna brukar man säga. Varför?

Kvinnor kanske studerar inom andra områden än de där doktorandtjänsterna finns. Varför? Arbetsvillkor och ersättning för doktorander kanske är utformade så att kvinnorna inte kan kombinera dem med sitt privatliv. Varför?
Varför, varför, varför?
Det räcker inte med att konstatera att hindren finns. De måste bort.

Pengar till forskning bör gå genom staten och fördelas jämnt. Idag tillåts näringslivet satsa på sina favoriter, vilket gör att forskningen inom andra områden blir lidande och därigenom möjligheten att doktorera. När man tittar på vilka forskningsområden som premieras så förstår man snabbt varför andelen kvinnor bland doktoranderna är så låg. Forskningsanslagen går till teknisk och biokemisk forskning, just de mansdominerade forskningsområdena. Tittar man dessutom på stipendiefonderna, så ser det ännu värre ut. Doktorander inom mansdominerade områden har helt andra ekonomiska förutsättningar att bedriva forskning.

En möjlighet att utjämna skillnaderna är att helt enkelt könskvotera alla doktorandtjänster. Varannan damernas. Detta skulle förstås uppfattas som väldigt orättvist bland de "studievana" pojkarna, men nog är väl detta en grupp som redan har nog med privilegier i det här landet?

Studier på lika villkor handlar förstås om mer än bara studiemedel. Det handlar om funktionshindrades möjligheter att delta i undervisning, om undervisning anpassad till studenter med barn, om den många gånger sjuka studentkulturen med fylla och pennalism och sist, men inte minst, om arbetarklassens syn på sig själva.

I århundraden har vi matats med lögnen att vi skulle vara dumma - det är dags att sluta tro på den lögnen och ta plats i de högskolor som våra föräldrar faktiskt har betalat för. Högskolan tillhör oss.

När man bedömer innehållet i ett politiskt skeende måste teorins inverkan på praktiken alltid granskas. Den ideologiska grunden får praktiska konsekvenser och om man bortser från det sammanhanget får man politisk blindhet som resultat.

För Vänstern har förhållandet till Sovjetunionen och Östblocket vållat en hel del bekymmer. Å ena sidan har man förespråkat den ideologiska grunden - leninismen - å andra sidan har man tagit avstånd från den praktiska tillämpningen av densamma - stalinismen.

Det märkliga i detta är att när det gällt Sovjetunionen har Vänstern frångått sin egen teoretiska metod, den dialektiska materialismen. Styrkan i den dialektiska materialismen är just analysen av orsakssammanhang; alltså hur ideologin påverkar praktiken. Men just när det gäller Sovjetunionen har man påstått motsatsen, att praktiken utvecklats skild från ideologin. Istället har man använt sig av en borgerlig idealistisk analysmetod som haft aktörsperspektiv snarare än processperspektiv.

Detta har skapat otydlighet och dubbla budskap, vilket varit till stor nackdel för Vänstern. När partiet på 1990-talet skulle "ta fram liken ur garderoben" och rannsaka sin historia så blev det inte ordentligt gjort. Istället höll man fast vid sin gamla analys - Lenin bra, Stalin dålig, Sovjet bättre än USA.

Om man använder den dialektiska materialismens analysmetod när man tittar på utvecklingen i Sovjetunionen finner man ett tydligt samband mellan Lenins ideologi och Stalins praktik.

Lenin var ingen mysig örttedrickande mjukis med ett förlåtande och medmänskligt sinnelag. Tvärtom - Lenin var en brutal realpolitiker som undertryckte all opposition, allt helt i linje med en ideologi som satte partiet och partiledningen i centrum.

Lenin förespråkade inte demokrati, jämlikhet eller frihet, utan partiets diktatur, elitpartiet och politisk styrning av privatlivet. Om det var någon egenskap som var tydlig hos Lenin så var det hans syn på människan som statens och partiet verktyg. Om och om igen skriver Lenin om att individen är oviktig, att partiet mål är överställda medborgarnas vilja och att all opposition mot partilinjen måste undertryckas - med våld om så krävs. Tittar man på Lenins sju år vid makten ser man denna människosyn slå igenom dels i inbördeskrigets röda terror (tvångsrekrytering), dels i likvideringen av politiska motståndare utomlands (tjekan) och dels i undertryckandet av vänsteroppositionen (t.ex. Kronstadt).

Lenins ideologi och praktik bars vidare av Stalin. Tittar man på Stalintiden ser man att såväl mål som medel hänger kvar från Lenins styre. Stalin utvecklar aldrig någon egen ideologi. Tvärtom är han noga med att basera allt han gör i Lenins texter. Han bygger också vidare på Lenins kontrollapparat, utan att lägga till någonting nytt. Hemliga polisen, kontraspionaget, underrättelsetjänsten - allt fanns redan där när Stalin tog över efter Lenin.

Slutsatsen blir att det är omöjligt att försvara Lenin utan att samtidigt försvara Stalin. Lika omöjligt är det att kritisera Stalin utan att samtidigt kritisera Lenin. De två hänger ihop. Den ene är en fortsättning av den andre, båda två grundade i samma tankesystem och med samma val av metoder.

Om Vänstern ska kunna bli trovärdig krävs ett avståndstagande från Lenin och leninismen. Innan dess har man inte tagit fram sina lik ur garderoben. Jag hoppas, hoppas, hoppas att detta ska ske, så att vi slipper denna kvarnsten runt halsen och kan börja göra nytta.

Förlåt mig, kära medmän, men jag tycker nog att "anti-feministerna" här på Passagen verkar inte så lite korkade, ungefär lika korkade som "dumfeministerna".

Anti-feministerna verkar, med något enstaka undantag, ha en allmänt reaktionär syn på saker och ting. Man är kritiska till invandring, miljöskydd, fackföreningar etc. Och visst, de sakerna tål att diskuteras, men tyvärr verkar dessa killar leva i någon helt annan värld än resten av oss för deras argument är minst sagt verklighetfrämmande. Känner igen argumenten från de rätt så ljusskygga existenser som gick under namnet EAP.

Sedan har vi den andra extremen - dumfeministerna. Och då menar jag dem som tror att jämlikhet betyder att alla ska göra exakt lika hela tiden. Den slags feminister som applåderar idiotiska beslut som t.ex. att hårklippning och taxiresor måste kosta lika för alla. Dessa dårar som säger att småflickor inte får ha rosa kläder, eller att pojkar inte ska spela boll, utan leka med dockor istället. De verkar vara någon slags byråkrater som vill massproducera identitetslösa, könsneutrala varelser till vilket pris som helst. Ser framför mig bilderna från den kinesiska kulturrevolutionen...

Synd nog verkar det vara dessa två ytterligheter som fastnar i mediabruset.

Tycker att de kan gå någon annanstans och leka. Vem vet - kanske kan de komma överens? De verkar ju i alla fall vara överens om en sak - ingen får sticka ut för mycket från mängden.

Har roat mig med att läsa olika inlägg i debatten om feminism. Och det verkar finnas två läger. Å ena sidan de, oftast kvinnor, som hävdar att män kollektivt bär skulden till kvinnans underordning. Å andra sidan de, oftast män, som vägrar se att det över huvud taget finns någon underordning av kvinnan.

 

Ena sidan drar fram mäns övergrepp mot kvinnor som "bevis# för männens våldsamma natur. Den andra sidan drar fram kvinnors falska våldtäktanmälningar som "bevis" för att männen är utsatta för en komplott från de hemska feministerna.

 

Jag spyr på detta!

 

Ett fel gör inte ett annat fel rätt.

 

Att det råder en underordning av kvinnor i det här landet råder det inget tvivel om. Varför skulle annars kvinnors löner vara lägre än männens? Och varför utgör kvinnorna en så liten del av de styrande skikten? (företagsledningar, professurer, kyrkan, m.fl.) Dessutom finns en allmän attityd att traditionellt kvinnliga sysslor är mindre värda än traditionellt manliga sysslor. Varför tjänar annars en som vårdar en bil mer än en som vårdar en människa?

 

Men att hävda att ALLA män står bakom detta är att fara med osanning. Dessutom tappar man som jämlikhetsivrande man sugen av att bli kollektivt dömd, fastän man själv bekämpar orättvisan.

 

Och lika osant är det att måla upp bilden av männen som offer. Visst - det finns områden, t.ex. när det gäller vårdnaden om gemensamma barn, där männen är diskriminerade. Men det innebär inte att detta är allmängiltigt för hela samhället.

 

Så långt är jag beredd att diskutera.

 

Men när man börjar hävda att de flesta anmälningarna om våldtäkt är falska och att det är alldeles för lätt att sätta dit en man för våldtäkt, då blir jag bara förbannad!

 

Undersökning efter undersökning visar på precis det motsatta. Att de flesta våldtäkter inte ens anmäls och att bara en bråkdel av de som anmäls leder till åtal, eller ens förundersökning. Att poliser och åklagare om och om igen lägger skulden på kvinnan, hur hon var klädd, vart hon gick, vem hon bjöd hem etc. DET är verkligheten. Kan ni inte se det så skaffa en blindkäpp!

I årets val finns en del enfrågepartier med, typ Junilistan, Piratpartiet och Fi.

 

Jag tänkte skriva Miljöpartiet också, men insåg att de faktiskt har ett program för fler delar än miljön.

 

Junilistans motstånd mot det svenska medlemskapet i EU delar jag, men varför ha ett nytt parti? Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har redan den politiken.

 

Piratpartiet vill legalisera fildelning. Jaha, och sen då?

 

Fi skulle behöva ytterligare fyra år att skriva ett heltäckande program ur feministisk synvinkel. Det program de går till val på imorgon är en kopia av Vänsterpartiets politik.

 

Jag tror inte på en riksdag med blandade program- och enfrågepartier. I så fall skulle vi få en märklig sammansättning; billigare bensinpartiet, reklam i TV-partiet, rädda bibliotekenpartiet, ost åt alla-partiet, dödsstraffpartiet, djurskyddspartiet, osv. Det skulle liksom inte funka. Dessutom kan man väl ha åsikter i fler frågor än en. Ska man få flera röster då också?

 

Som jag ser det är en röst på ett enfrågeparti en bortkastad röst. Och i just det här valet kommer dessa bortkastade röster Alliansen till godo.

 

Jag sympatiserar med det mesta i enfrågepartiernas sakfrågor, men jag anser att Vänsterpartiet redan driver dessa frågor, även om de kunde göra det bättre.

Jag är så less på snacket om maktstrukturer baserade på genus. Läste Yvonne Hirdmans bok om genuskontraktet, som ju rekommenderades som så fantastiskt bra. Men jag tycker att det var samma gamla offermentalitet i den boken som så ofta annars i denna debatt.

 

Jag fattar inte vad som är så svårt? Om människor är självständiga så är de jämlika.

 

Det är inte intressant vem som skruvar på bilen eller vem som torkar disken. Att hävda att detta skulle vara ett bevis för mannens förtryck av kvinnan är helt absurt, för vad man då egentligen säger är att bilskruvandet är mer värt än disktorkandet. Och vem är det då som upprättar och upprätthåller maktstrukturen??????

 

Dessutom, att vara underordnad är ett eget val. Jag tillhör de män som VILL vara jämställd, men det är sällan jag möter kvinnor som vill vara det. Så, istället för att som offer sitta och gnälla över de strukturer som ni själva upprätthåller, så kanske ni skulle ta och ta för er lite mer och stå på egna ben.

 

I slutänden är jämlikhet trots allt fråga om självständighet och egna val, vad just Du accepterar eller inte accepterar och hur Du vill leva Ditt liv. Strukturer skapas när tillräckligt många gör samma sak, så varför inte börja med sig själv?