ADHD - De vuxnas alibi

16 maj kl 11:00, 2007

Skrivet av livelev under kategorin Hjärta och Smärta | 9 Kommentarer | Permalink

Min son fick diagnosen ADHD för tio år sedan. Och som genom ett vift med trollspöt försvann mitt och hans mammas ansvar för hur han mådde. Han var ju sjuk. Det var inte vårt fel... Jag tog tacksamt emot den här informationen. Ansvar var jobbigt.

Jag har alltmer kommit att ifrågasätta diagnosen ADHD. Om jag tittar till hur min son haft det under sin uppväxt så är det inte alls så konstigt att han hade svårt att utveckla någon social förmåga. Jag och hans mamma separerade när han var sex månader gammal. Jag söp, hans mamma söp, och ingen av oss ville avstå vår "frihet" till förmån för hans behov. Han bollades fram och tillbaka mellan oss, medan vi bråkade om vem som skulle få vara barnfri. Herregud! Han växte upp som oönskad och oälskad och kom alltid på i bästa fall fjärde plats på prioritetslistan efter supa, jobbet och polarna. För att inte tala om Roskildefestivaler...

Vi gav honom ingen grundtrygghet. Vi fanns inte där för honom. Han var inte det viktigaste i våra liv.
Är det så jävla märkligt då att han agerade ut, att han hade en massa oro i kroppen, att han pockade på uppmärksamheten?

Idag läste jag om en studie på "lindrig ADHD" och det som retar mig är att man skriver att SKOLAN ska träna de här barnen i sociala färdigheter. Fan heller - det är de vuxna runt de här barnen som ska träna sociala färdigheter, som ska lära sig prioritera rätt och inte skylla ifrån sig för sina barns oro. Det skolan behöver göra är att minska storleken på klasserna, så att varje barn kan bli sett.

När ska vi vuxna sluta svika våra barn? När ska vi börja ta ansvar för dem, sätta dem främst - före jobb, karriär, nöjen, polare? När ska vi börja engagera oss i deras verklighet? När ska vi sluta acceptera skolklasser med mer än 20 elever? När ska vi sluta vara så jävla lojala mot alla utom våra barn?

Det gör ont i mig. Jag skäms över hur jag åsidosatt mitt barn. Hur jävla EGO jag har varit.
« Alliansens vänner | Hem | Kungörelse »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/livelev/entry/adhd_de_vuxnas_alibi

Kommentarer:

Bra skrivet ! du delar min uppfattning om ADHD.

Skrivet av B den 16 maj, 2007 kl. 11:10 #

Idag kan man sätta barn till världen för sitt eget lilla nöjes skull. Men att sen kunna ta hand om det är ju olika hos alla. Jag gav upp allt för mina barn. Mitt liv, mina kompisar, mina nöjen, allt. Bara för att de skulle få allt jag aldrig fick. Frågan är om det är så rätt. Man måste kunna vara delad här..se till både sitt och barnens bästa...så det finns många fel man kan göra oxå...frågan är om jag varit för mycket helt enkelt..... sen tycker jag oxå att skolan ska som du säger minskas, det är allt för lätt att inte kunna se ett behövande barn idag. Man försvinner lätt i mängden och många blir då problembarn, någon som är jobbig och ska tryckas ner ännu mer. Vad det barnet behöver är uppmärksamhet, förståelse och närhet och att någon ser en.

Skrivet av ZOUL den 16 maj, 2007 kl. 11:20 #

Hej! Mycket bra och vaket skrivet. Jobba nu hårt för att "få tillbaka" din son. Glad för din skull som vaknat upp. Vissa gör det aldrig eller alldeles försent... Välkommen tillbaka till livet!

Skrivet av loveb4h8 den 16 maj, 2007 kl. 11:23 #

Jobbar med "diagnoser"....men vi jobbar för att inte jobba med själva diagnosen...va fan säger den....dessa fack dom hamnar i....vi benar ner i beteendeanalys

Skrivet av A den 16 maj, 2007 kl. 14:12 #

Har ingen erfarenhet av diagnoser. Men sambon, som jobbar på fritids, säger att man ganska tydligt ser om ett barn borde utredas för en eventuell diagnos. Hon tycker ofta att skolan inte tar tag i det. Som sagt: Jag kan för lite om ADHD för att uttala mig. Klarsynt skrivet av dig.

Skrivet av Anders den 16 maj, 2007 kl. 18:45 #

bra skrivet.. klart och tydligt.. hoppas allt löser sig till det bästa och att du tar rag i detta med pojken, förklarar för honom. helt grymt! jag önskar mina föräldrar kunde det (be om ursäkt).. alla barn är beroende av sina föräldrar, det är aldrig för sent att be om förlåtelse.. all lycka!

Skrivet av maddam den 17 maj, 2007 kl. 10:34 #

Det gör ont att läsa det du skriver men jag tycker att du är modig som vågar se och för det är du värd all världens cred. De flesta orkar inte med sin skuld så de springer ifrån den eller förgörs under den. Jag tror att det aldrig är försent. Tro mig, om min mamma skulle krama mig idag och säga förlåt, då skulle min värld bli tusentals watt ljusare. Men så länge som hon förnekar och fortsätter att förråda mig, är det mörkt här inne. Jag är 36 år idag. Det är aldrig för sent. Värme från Kang

Skrivet av Kang den 17 maj, 2007 kl. 21:32 #

Att komma till insikt med sina brister är en bra början på att lösa ett problem. Skolan har ett stort ansvar med att se barn och deras behov. Det underlättar om man har mindre antal elever i klasserna. Men något som skulle väga tyngre är att samhället ser sina barn. Klimatet idag, när det gäller att fostra barn är underbart när man har spädbarn...föräldrarledigheten. Men sedan då? Man lämnar sina små på dagis från sju till fem...hur skall man kunna hinna vara där för dem? Då är det lättare att köpa dem, tysta med prylar och spel och man får sin egna tid... Hinner vi se våra barn idag? Hinner vi prata med dem? I snitt, så talar man till varandra i familjen, i en kvart om dagen. Hur hinner man då vara där för sina barn? Våra barn är en gåva som vi ger allt för lite tid till, tar som självklara och sviker gång på gång. Tid är en lyx som vi måste ge våra barn för att de skall känna sig sedda...få sociala färdigheter och kunna utvecklas. Ingen avslöjar sina rädslor på en kvart...

Skrivet av zozzy zanningar den 18 maj, 2007 kl. 15:16 #

Tack för alla glada tillrop. Många goda idéer här. Det hade varit lätt att gömma mig bakom strukturella orsaker, eller skylla på otrygg uppväxt, men jag har kommit fram till att det alltid är jag själv som ytterst väljer hur jag ska agera, utifrån den förmåga jag har. Jag har förlåtit mig själv för det jag gjort, jag kunde helt enkelt inte bättre än så. Idag kan jag välja, och jag försöker välja rätt.

Skrivet av livelev den 19 maj, 2007 kl. 23:05 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten