

23 aug kl 12:56, 2006
Jag går lärarutbildningen. Den kritiserade.
Och ja, jag är också kritisk. Det finns ett glapp mellan teori och praktik i lärarutbildningen. Verkligheten ser ut på ett sätt, utbildningen på ett annat. Och det största problemet är nog att de rent yrkesmässiga aspekterna kommit i bakgrunden till förmån för pedagogisk forskning och teoretiserande. Det är för lite lärarutbildning och för mycket forskarutbildning helt enkelt.
Döm då om min förvåning när jag ser skolverkets rapport om lärarutbildningen. De skriver att det ska vara ÄNNU MER koppling till forskning!!!! Men Hallååååååååå????
Grundproblemet är att lärarkåren reproducerar sig själv. Det är akademikernas barn som blir lärare. Och det gör att verkligheten har svårt att göra sig gällande i skolan. För, ärligt talat, vilken livserfarenhet har en 20-årig lärarstudent, mer än att ha gått i skolan? Vad vet den egentligen om livet utanför skolans dörrar? När det gäller livskunskap, baserad på egna upplevelser, så är lärarstudenterna inkompetenta.
Att då inrikta lärarutbildningen på forskningen om verkligheten istället för på verkligheten i sig själv gör denna inkompetens ännu värre. Vi får en kår av pedagogikforskare som inte har satt sin fot ute i det vanliga livet och som kommer att ha mycket svårt att se några samband mellan barnens inlärningsmönster och sociala, ekonomiska eller politiska faktorer. Kort sagt, helhetssynen på lärande kommer att gå förlorad.
Jag skulle helst se att det blir en åldersgräns i intagningen till lärarutbildningen och ett krav på erfarenhet från andra områden än skolan. 25 år och minst två års yrkeserfarenhet. Skolan ska ju lära för livet, och då är det ju ytterst viktigt att lärarna har varit ute i det livet, så att de vet vad de pratar om, för annars blir ju allting, precis som forskningen ofta är, bara teorier.
Skrivet av Hondjuret den 26 november, 2006 kl. 13:22 #