Leva, lära, dö

När man bedömer innehållet i ett politiskt skeende måste teorins inverkan på praktiken alltid granskas. Den ideologiska grunden får praktiska konsekvenser och om man bortser från det sammanhanget får man politisk blindhet som resultat.

För Vänstern har förhållandet till Sovjetunionen och Östblocket vållat en hel del bekymmer. Å ena sidan har man förespråkat den ideologiska grunden - leninismen - å andra sidan har man tagit avstånd från den praktiska tillämpningen av densamma - stalinismen.

Det märkliga i detta är att när det gällt Sovjetunionen har Vänstern frångått sin egen teoretiska metod, den dialektiska materialismen. Styrkan i den dialektiska materialismen är just analysen av orsakssammanhang; alltså hur ideologin påverkar praktiken. Men just när det gäller Sovjetunionen har man påstått motsatsen, att praktiken utvecklats skild från ideologin. Istället har man använt sig av en borgerlig idealistisk analysmetod som haft aktörsperspektiv snarare än processperspektiv.

Detta har skapat otydlighet och dubbla budskap, vilket varit till stor nackdel för Vänstern. När partiet på 1990-talet skulle "ta fram liken ur garderoben" och rannsaka sin historia så blev det inte ordentligt gjort. Istället höll man fast vid sin gamla analys - Lenin bra, Stalin dålig, Sovjet bättre än USA.

Om man använder den dialektiska materialismens analysmetod när man tittar på utvecklingen i Sovjetunionen finner man ett tydligt samband mellan Lenins ideologi och Stalins praktik.

Lenin var ingen mysig örttedrickande mjukis med ett förlåtande och medmänskligt sinnelag. Tvärtom - Lenin var en brutal realpolitiker som undertryckte all opposition, allt helt i linje med en ideologi som satte partiet och partiledningen i centrum.

Lenin förespråkade inte demokrati, jämlikhet eller frihet, utan partiets diktatur, elitpartiet och politisk styrning av privatlivet. Om det var någon egenskap som var tydlig hos Lenin så var det hans syn på människan som statens och partiet verktyg. Om och om igen skriver Lenin om att individen är oviktig, att partiet mål är överställda medborgarnas vilja och att all opposition mot partilinjen måste undertryckas - med våld om så krävs. Tittar man på Lenins sju år vid makten ser man denna människosyn slå igenom dels i inbördeskrigets röda terror (tvångsrekrytering), dels i likvideringen av politiska motståndare utomlands (tjekan) och dels i undertryckandet av vänsteroppositionen (t.ex. Kronstadt).

Lenins ideologi och praktik bars vidare av Stalin. Tittar man på Stalintiden ser man att såväl mål som medel hänger kvar från Lenins styre. Stalin utvecklar aldrig någon egen ideologi. Tvärtom är han noga med att basera allt han gör i Lenins texter. Han bygger också vidare på Lenins kontrollapparat, utan att lägga till någonting nytt. Hemliga polisen, kontraspionaget, underrättelsetjänsten - allt fanns redan där när Stalin tog över efter Lenin.

Slutsatsen blir att det är omöjligt att försvara Lenin utan att samtidigt försvara Stalin. Lika omöjligt är det att kritisera Stalin utan att samtidigt kritisera Lenin. De två hänger ihop. Den ene är en fortsättning av den andre, båda två grundade i samma tankesystem och med samma val av metoder.

Om Vänstern ska kunna bli trovärdig krävs ett avståndstagande från Lenin och leninismen. Innan dess har man inte tagit fram sina lik ur garderoben. Jag hoppas, hoppas, hoppas att detta ska ske, så att vi slipper denna kvarnsten runt halsen och kan börja göra nytta.