Mitt viktigaste minne

16 maj kl 00:05, 2007

Skrivet av livelev under kategorin Missbruk | 12 Kommentarer | Permalink

Det kostade. Mer än jag någonsin trott att det skulle kosta.

De två sista årens missbruk var ett vansinnigt ekorrhjul fyllt av förnedring, ångest och psykisk kollaps.

Ja. Så var det.
Mitt självförakt åt upp mig. Jag klarade inte av att se min egen spegelbild och i mitt huvud malde hela tiden samma budskap - "du är inte värd att älska". Jag trodde på det. Och jag slutade tro på andra. Jag hade inget värde kvar i mina egna ögon.

Jag drogade mig för att fungera. Odrogad var jag ett nervvrak och jag var helt övertygad om att jag höll på att helt förlora förståndet. Drogerna gav mig någon slags styrning, de stängde av min hjärna och tonade ner den där inre rösten.

Jag hade inte ett drogproblem. Jag hade ett drogfrihetsproblem. Utan droger i mig blev jag alldeles kollrig, paranoid, skräckslagen, självutplånande.

Jag prostituerade mig. Sålde min kropp. Inte för pengarna, utan för känslan av att vara åtrådd, känslan av att ha någon slags värde. Samtidigt ökade det mitt självförakt. Det krävdes mer och mer självbedrägeri för att kunna fortsätta, mer droger, mer tillvaro i fantasivärlden.

Och till sist slutade även drogerna att fungera. Hela jag befann mig i ett fullständigt virrvarr av äckel, hat och fördömande mot mig själv och jag gled in i gränslös paranoia och genomlevde en skräck och en ångest jag aldrig upplevt tidigare. Jag kände mig som det värsta kräk som någonsin existerat och trodde att jag bara förtjänade att dö.

Det där var snart tretton år sedan, och det är inget behagligt minne, men det är viktigt för mig att minnas, att veta varifrån jag kommer, att se att det faktiskt blivit bättre, att mina värsta stunder idag inte ens är i närheten av det helvete jag levde i då.

Och - att komma ihåg att jag lever idag uteslutande på grund av den hjälp andra människor har gett mig. Min vilja då var att dö. Andra människor hjälpte mig att finna hopp, livsvilja och till sist egenvärde. Därför hyser jag stor respekt för andras liv och blir upprörd när någons liv förringas, oavsett vem det är.

« Skjut dem i knäskåla... | Hem | Alliansens vänner »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/livelev/entry/mitt_viktigaste_minne

Kommentarer:

Aj! Starkt och naket. Se på dig nu! Långt, långt från botten :-) Du är värd all respekt, inte minst från dig själv!

Skrivet av Hondjuret den 16 maj, 2007 kl. 00:22 #

Honan - Självrespekt, självförtroende, självtillit. Jodå. Jag har fått ta emot en massa fina gåvor de senaste tolv åren.

Skrivet av livelev den 16 maj, 2007 kl. 00:50 #

Det låter som att du gått igenom en hel del. Så underbart att du hade personer runt omkring dig som fanns vid din sida hela tiden. Livet kan vara lite väl knagligt iblande men det är inget som man ska klandra sig själv för. men du hade ett val och du tog och ändrade på din livssituation vilket gör dig oerhört stark i mina ögon. Ha det så gött!

Skrivet av penisavund den 16 maj, 2007 kl. 07:40 #

Fy f*n vad jobbigt. Det går inte ens att tänka sig in i hur det var. Du säger: "Andra människor hjälpte mig att finna hopp, livsvilja och till sist egenvärde." Det är det som är så fantastiskt med tolvstegs-programmen. Vilken samhörighet och styrka man känner när man är tillsammans! Jag går till ACoA lika mycket för att ge till andra som för mitt eget tillfrisknande. Kommer du till vårt konvent i helgen? :-)

Skrivet av Mian den 16 maj, 2007 kl. 08:42 #

Jade - Svårt att ta mig till riksmötet, men jag ska skicka med en hälsning via min sponsir. Han är GSR i Umeås ACoA-grupp.

Skrivet av livelev den 16 maj, 2007 kl. 09:00 #

Du har min RESPEKT. Jag är imponerad av att du lyckades leva vidare. Men visst är det så som du skriver 'att mina värsta stunder idag inte ens är i närheten av det helvete jag levde i då.' Om man kan vända motgång till framgång, då är man jävligt levande. Här får du en KRAM, jag skiter i om det passar sig eller inte!

Skrivet av Lilltanten den 16 maj, 2007 kl. 09:14 #

Lilltanten - En kram passar sig alltid.

Skrivet av livelev den 16 maj, 2007 kl. 09:18 #

Jag är imponerad av dig. Jag gillar det du skriver, den du är. Jag ser på dig med respekt, som en människa som man kan se upp till. Som förstår. En person som gått igenom allt det du gjort, förtjänar ett liv av lycka. Att kunna ta sig så långt som du gjort av att varit så långt åt fel håll som det bara går, gör att jag ser dig som en underbar varelse som är den du kommit till att bli idag. Du är så förbannat bra!

Skrivet av ZOUL den 16 maj, 2007 kl. 11:12 #

ZOUL - Jisses. Jag rodnar...

Skrivet av livelev den 16 maj, 2007 kl. 11:15 #

Bara den som själv slagit i botten kan förstå vilket helvete det är, men du ger en stark beskrivning. Hoppas att man aldrig hamnar där igen, av vilken anledning det än må vara. Hoppas att man gjort ett tillräckligt grundligt jobb för att inte så totalt kollapsa som människa en gång till. Värme och respekt till dig. Glad och tacksam att jag hittade din blogg. /Kang

Skrivet av Kang den 17 maj, 2007 kl. 21:36 #

Du har skrivit så många fina saker till mig. Och jag är så tacksam att du inte ger upp, trots att jag ibland vet att jag kan försöka stöta bort alla! Du har gett mig så många tänkvärda ord! Men nu vet jag inte alls vad jag ska ge DIG för ord... Jag läser och berörs! Och jag hoppas verkligen att jag en dag också ska komma ut ifrån mitt eget fängelse!

Skrivet av sländan den 18 maj, 2007 kl. 00:31 #

Känner igen mej...botten vill man inte hamna i en gång till.Men att ha varit där har ochså gjort mej till den jag är idag,en person som vill ge hjälp för att jag själv har fått det.En del av min mening med livet.

Skrivet av jenny den 29 december, 2007 kl. 21:50 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten