Leva, lära, dö

Feminismen är ett stickspår. Inte för att jämlikhet är oviktigt, utan för att den drar bort fokus från de grundläggande orsakerna till orättvisorna.

Vem är mest förtryckt? Den manlige uteliggaren eller den kvinnliga socialsekreteraren? Den manliga vårdaren eller den kvinnliga läkaren? Den manlige läraren eller den kvinnliga rektorn?

Enligt det feministiska synsättet, främst företrätt av Fi, utgör könsmaktsordningen den övergripande orsaken till ojämlika förhållanden i samhället. Oavsett om det gäller Yvonne Hirdman eller Gudrun Schyman så framställs samhället som en arena för kamp mellan könen, en kamp som är överordnad övriga motsättningar.

Detta är en falsk bild, en bild som vilseleder och som hjälper till att upprätthålla de verkliga strukturella orsakerna till ojämlikhet.

Vårt samhälle bygger nämligen på ojämlikhet. Själva motorn i vårt samhällssystem är ju den rikes makt över den fattige, den starkes makt över den svage, den störres makt över den mindre. Och det verkar inte finnas någonting mer lockande än möjligheten att sätta sig över och trycka ner någon annan. Könsmaktsordningen är en del i det här slicka-uppåt-sparka-neråt-systemet, men långt ifrån den enda och definitivt inte den avgörande.

En stor del av maktutövarna är kvinnor och då borde resultaten av denna maktutövning se annorlunda ut, om man ska tro t.ex. Yvonne Hirdman. Men det är ingen skillnad. Resultaten av kvinnlig såväl som manlig maktutövning ser likadana ut. Det verkar alltså inte spela någon större roll vilket kön maktutövaren har. Snarare finns problemet i maktutövandets kultur.

Bloggaren "1001" är ett exempel på detta. De tjänstemän på Försäkringskassan som i åratal trakasserat 1001 verkar inte ha haft en tanke på om 1001 är en man eller kvinna. Men de verkar däremot, män som kvinnor, ha sett sin chans att få demonstrera sina maktbefogenheter.

Tittar man på drogmissbruk, så blir det väldigt tydligt. Drogerna bryr sig inte om vem som använder dem. Ung, gammal, rik, fattig, kvinna, man, svart, vit - drogerna skapar samma helvete i allas liv. Missbruk är något väldigt jämlikt. Orsakerna att inleda ett missbruk varierar, men resultatet är det samma för alla. Att här hävda könsmaktsordningen och på det sättet börja sålla ut vilka som ska få hjälp och vilka som får skylla sig själv, vore helt otänkbart. Bara en mycket cynisk eller oförståndig människa skulle ens komma på tanken.

Att det finns maktstrukturer och hierarkier i samhället - däribland en könsmaktsordning - ifrågasätter jag inte. Det viktiga är att se att könsmaktsordningen är en produkt av ett överordnat orättvist system, att ojämlikheten mellan könen är en av flera strukturer som finns för att splittra och passivisera folket. Det överordnade systemet heter kapitalism, eller marknadsanpassning om man tycker att det låter bättre. Feminismen kan därför aldrig vara ett självändamål utan att fungera som ett stöd till det överordnade systemet.