Leva, lära, dö

Idag ringde de från sjukhuset. Jag har fått en ny tid för operation. Den 6 mars. Det är tredje försöket att bli opererad. De tidigare två gångerna har jag blivit hemskickad igen, för att mer akuta fall kommit in.

Den 6 mars har det gått mer än två år sedan min arbetsskada inträffade. Under dessa två år har jag varit med om följande:

1. Dagen efter skadan ringde jag vårdcentralen och bad att få träffa en läkare. Det vägrade man. Istället fick jag komma till en sjukgymnast som varken fick sjukskriva mig eller ställa diagnos.
2. Efter en vecka ringde jag återigen vårdcentralen, krävde att få träffa läkaren, och hänvisades återigen till sjukgymnasten.
3. En månad senare gjorde jag ett nytt försök. Den här gången lovade de att lämna ett meddelande till läkaren som sedan skulle ringa mig.
4. Efter två veckor, utan att någon läkare ringt, ringde istället - gissa vem - ja, just det, sjukgymnasten. Vänligt sade jag åt denne att det var läkaren jag ville ha kontakt med för att få en diagnos. Sjukgymnasten lovade att be läkaren ringa.
5. Efter en månad ringde jag vårdcentralen igen. Återigen ville de skicka mig till sjukgymnasten, men jag stod på mig och återigen skulle de lämna ett meddelande till läkaren att ringa mig.
6. Två månader gick, utan ett ord från någon läkare. Nu var jag riktigt arg. Jag ringde vårdcentralen och krävde att få prata med läkaren. Först försökte de återigen med att de skulle lämna ett meddelande, men nu brann jag av. Jag hotade med att anmäla läkaren till patientnämnden och då helt plötsligt gick det bra att boka en läkartid per telefon.
7. Läkartiden var efter ytterligare tre veckor. Men nu fick jag äntligen träffa läkaren och få en diagnos. Läkarens diagnos löd: Sträckning i ryggmuskulaturen. Jag frågade då om jag inte borde röntgas först, men det var helt onödigt tyckte läkaren. Jag gick därifrån med ett recept på anti-inflammatoriska läkemedel.
8. Efter att ha ätit medicinen i ett par månader och börjat gå hos naprapat kunde jag konstatera att mina symptom blev värre och värre. Från att tidigare "bara" haft ont och domningar i ena benet började nu ena benet bli paralyserat. Till sist vägrade naprapaten behandla mig och han skrev ett brev till läkaren där han krävde att jag skulle röntgas.
9. Nytt besök hos läkaren. Visade brevet från naprapaten och krävde en remiss till röntgen och datortomografi. Han skrev ut remissen.
10. Efter tre veckor fick jag komma på röntgen och MRT. Dessa visade två diskbråck i ländryggen. Det ena så kraftigt att det stängde av nervkanalen i ryggraden. Därav att mitt ena ben förlamades.
11. Återbesök hos läkaren. NU blev jag sjukskriven. Och remiss skickades samma dag till ortopeden. Jag fick också nya mediciner eftersom de första varit helt verkningslösa. Det hade nu gått 15 månader sedan arbetsskadan inträffade.
12. Efter ytterligare en månad fick jag komma till ortopeden. Då beslutades att jag skulle opereras. På frågan "när?" svarade man "efter sommaren".
13. Sommaren gick. Hösten kom. Den sista oktober skulle jag opereras. Jag blev inlagd och var fastande. Tre timmar efter att operationen skulle ha startat kom kirurgen och meddelade mig att operationen var inställd.
14. Vintern kom. Jag kallades till en ny operation strax för jul. Den ringde man och ställde in dagen innan inläggning.
15. Idag kallades jag till ytterligare ett nytt försök att bli opererad. I början på mars. "Efter sommaren" blev före nästa sommar.

Som om detta inte vore nog så nekas jag sjukpenning från försäkringskassan med motiveringen att jag inte blev sjukskriven i samband med skadan. Och arbetsskadeförsäkringen vägrar betala ut ett öre med hänvisning till att det tog så lång tid innan jag uppsökte läkare!

Ni kan ju gissa hur det kändes att i samma veva höra regeringen prata om "onödiga sjukskrivningar"? Hade jag haft Reinfel här då hade han åkt på stryk.

Aldrig i mitt liv har jag blivit bemött med sådan nonchalans och sådant förakt från de inblandade myndigheterna som nu. Inte ens i mitt värsta missbruk blev jag så illa behandlad.

Idag har jag pratat med en advokat. Jag kommer att få hjälp att driva mina ärenden gentemot försäkringskassan och arbetsskadeförsäkringen. Jag skiter egentligen i pengarna. Men man ska inte kunna behandla någon såhär och komma undan med det.

För övrigt vill jag tacka Marcus Birro för hans artikel i Aftonbladet.