Leva, lära, dö

Dagens skolelever framstår i media som vandaliserande, livsfarliga monster utan respekt för lärarna. Dagens skolbarn är helt enkelt hemska, och det kommer aldrig att bli folk av dem, eller hur?

Jag vill därför lägga ut en artikel om min fars tid i låg- och mellanstadiet åren 1946 - 1952, så kan ni ju själva bedöma om det verkligen har blivit värre...

"Kulan gick rakt igenom skolsalen..."

Det var en solig morgon i slutet av augusti 1948. Skolan har sedan några veckor börjat och jag gick nu i klass 3. Under sommarlovet har jag och två kamrater blivit väl insatta i sprängteknikens ädla konst, genom att hämta dynamit från gruvan och prova effekten på olika sätt. Bl a fick vi mycket fisk. Så man trodde att Kyrkviken var förpestad. Senare i livet, då jag gjorde värnplikten, upptäckte jag att militären inte hade något att lära mig vad beträffar sprängteknik - det hade jag inhämtat mellan andra och tredje klass. Om det nu kan vara ett mått på kreativ undervisning i Ornö skola låter jag vara osagt.

Min farmor påvisade en kväll efter kortspelet att min far hade en tändhatt i höger skenben. Den hade kommit dit när han, i småskolan, knackat på tändhatten så det smällde. Den gick in genom stöveln och fortsatte in i benet. Denna upplysning gjorde att vi hela tiden hanterade tändhattarna varsamt medan vi var mera ovarsamma med dynamiten. En viss försiktighet erfordrades dock vid inandning som kunde förorsaka huvudvärk. Jag som led av migrän var mycket noga med att inte inandas dynamitångor.

Nåväl, tillbaka till fotbollen. Meningen var att den snabbt skulle komma i spel och helst smälla vid skott mot mål. Bollen var nämligen laddad, med dynamit instoppad i snörningen, men stubintråden stack ut och pyste så ingen vågade sätta bollen i spel. Båda lagen drog sig undan bollen och betraktade den. Plötsligt small den och kvar blev bara en liten trasa. Det blev min uppgift att gå till klockaren och visa upp bollen och tala om att vi sparkat in bollen i hagtornshäcken, vilket hänt tidigare och Dalarö-skomakaren hade lagat den. Men den här gången kunde inte ens skomakaren få boll av lädertrasan igen. Detta insåg magistern varpå han tog upp en krona eller två ur fickan och startade därmed insamlingen till en ny boll.

Moderna tider

Ornö skola var 39 år gammal när jag började där och är nu 100 år. Var har åren tagit vägen? Jag har fortfarande många händelser i klart minne.

Sommaren före skolstart gick jag omkring med ångest och ville inte börja skolan. Jag ansåg att nu var friheten slut. Första dagen efter upprop var en svart dag, jag forstod inte varför jag måste gå i skolan. Året innan hade jag fått folkskolans läsebok av tant Elsa (Beskow) med O mor en orm, far ror, far är rar.  Jag tyckte att det räckte.

Nåväl det rättade väl till sig så småningom och det blev ibland riktigt roligt, bl a historielektionerna med alla gamla kungar och krig inspirerade oss ungar till att leka krig. I sockenstugan fanns redan då en museidel, i den andra delen bodde tant Amalia (Lundholm). I museet fanns säl- och fågelbössor, som vi "lånade" och hade ute i fält.

Under mina sex år i skolan hade jag sex olika lärare. I småskolan, klass 1-2, hade jag tre lärarinnor. I storskolan, klass 3-6, undervisade två manliga och en kvinnlig lärare. Lärarinnan i storskolan hade det inte lätt. Det var hennes första tjänst och hon favoriserade tjejerna, enligt oss grabbar. Hon gjorde också bra saker, bl a startade hon körsång, där både gammal och ung deltog utanför skolan, dock ej jag som fått min dom av klockaren - du är helt omusikalisk, så var tyst. Det har följt mig hela livet, jag har inte vågat ta ton. Däremot har jag dansat mycket och jag kan skilja mellan Skandia- Västervik- och Säffle tändkulemotorer.

Den nya läraren i klass 4 tyckte att vår pennvässare var omodern och förbrukade för mycket pennor - hon förstod inte att det var för att komma ifrån lite som det blev köbildning vid pennvässaren. Hon införskaffade en ny och framhöll att en likadan hade hennes far i skolan. Han var lärare på Öland. Vi däremot tyckte att den gamla pennvässaren dög, som vi använde när vi hade klockaren som lärare.

Vad göra? Jo, efter några dagar provade en av oss grabbar på att vässa en 6-tumsspik. Det gav resultat. Gamla pennvässaren kom åter till heders. Grabben som testade vässaren finns fortfarande kvar på ön. Det mest pinsamma tyckte jag var att läraren kallade på skolrådet, där min far var ordförande, och även handhade utbetalningen av lärarlönerna. Han kom ner till skolan och höll räfst- och rättarting, försökte få fram vem förövaren var ? för en gångs skull var jag helt oskyldig, men fick mycket ovett. Han var övertygad om att jag visste vem förövaren var.

1950 års elevinflytande

Efter mina sex år i skolan genomfördes en stor renovering och modernisering, bl a inreddes lokaler för lunch och slöjd i övervåningen samt installerades centralvärde, vatten och avlopp. Under min skoltid bestod skolbyggnaden av två klassrum samt ett kombinerat kapprum-gymnastiksal. Uppvärmning skedde genom vedeldade kaminer placerade i respektive rum. Ved fick vi elever hämta i vedboden vid slätten som fungerade som fotbolls- och brännbollsplan. Toaletter fanns i anslutning till vedboden. I kapprummet fanns en vattenbehållare för 10 liter dricksvatten som fylldes med hink. Problemet var att under några år gick vattnet i pumpen på gärdet inte att använda på grund av att fullt med bakterier från kyrkogården kan tänkas. Lek- och bollplanen nedanför skolan var på den tiden infiltrationsyta enbart för lärarbostaden. Idag är den infiltrationsyta för skolan, lärarbostaden och bygdegården.

Under den här tiden då brunnen var stängd och innan ny brunn var borrad för lärarbostaden fick två av oss elever i uppdrag att gå och hämta vatten i en 10 liters hink till sjökällan vid Simonslund. När vi kom tillbaka till skolan var det inte alltid så mycket vatten kvar i hinken till att fylla reservoaren med. Hade man otur slog någon i bläck från ett bläckhorn i vattnet och så var det bara att börja om.

Ja, beträffande bläckhorn, så började varje morgon med en psalm, som lärarinna spelade på orgeln. Mellan orgeln och väggen fanns ett avstånd där vi mot bakre väggen en dag placerade å-kant borrämne - ungefär som ett halvt järnspett.  En musikalisk ung gentleman som temporärt gick i skolan, placerade då ett bläckhorn på golvet och med hjälp av en linjal sköt han iväg bläckhornet så det krossades mot borren. Bläcket stänkte bakom organisten och vi fick slut på psalmsången, men skolrådet inkallades.

Skolbarn kan vara ganska grymma och pröva läraren framför allt om läraren inte är hemmastadd i miljön. Jag tänker närmast på maken till den kvinnliga läraren. Han var med oss på Rundeln - en öppen isyta, där vassen växte runtom. Där spelade vi bandy. Vi ö-ungar visste att isen inte höll inne i vassen. Bollen slogs ut i vassen, mannen efter och föll genom isen ner i gyttjan och vi fick bekräftat att han inte förstod att isen var svagare inne i vassen.

Rastlekar

På lunchrasten i tredje klass hade vi en demonstration för övriga klasser hur man spränger stubbar. Demonstrationen gick av stapeln i skogen bortom Lervassagärdena. En för kraftig laddning medförde att demostubben flög högt över oss och på nervägen bröt sönder en del grenar på en gran och landade bakom oss. Vi upptäckte då att det var farligt att vara för många vid sprängning, varför vidare demonstrationer inställdes.

Veckan innan hade vi gjort en sprängning och skrämt Lervassas fem kor, varav en gick ner sig i rundeln och fick hjälpas upp med häst, övriga fyra sprang genom gärdgården och försvann i skogen. Vi blev tillfrågade om vi sett till korna men inte hade vi sett något...

Tänk vad bra det var när var och en hade egen matsäck med sig. Maten kunde då intas på smårasterna och sedan hade man hela lunchrasten på sig för experiment, lek och fotbollsspel.

På skolgården kastade vi redan på 40-talet freesbee med kastrullock - ända till locket försvann in i fönstret på lärarbostaden och så var det slut på den leken, tur att ingen blev halshuggen.

En annan sport som vi bara var två att klara av var att öppna båda dörrarna till klassrummet och ställa sig på skolgården och kasta en sten, så att den först gick genom fönstret åt skolgården sedan genom kapprummet vidare genom skolsalen och ut genom fönstret i skolsalen. Detta var ett svårt prov. Stenen måste kastas så att kastparabeln har sin högsta punkt i skolsalen, alltså sikta lågt och låta stenen gå uppåt i utgångsläget.

En gång hade jag tur. Min mor cyklade förbi skolan, när jag stod utanför och kastade in böcker genom fönstret. När jag kom hem fick jag beröm för att jag kastade in böckerna i skolan istället för att kasta ut dem.

Kaminens välsignelse

Under eldningssäsongen kunde man lätt ordna en gratis lektimme genom att vara lite tidig i skolan och med en pinne peta kaminens rökrör fullt med papper. Hela skolan blev då rökfylld och måste vädras ur någon timme.

Sena höstar vid tid för isläggning var vi många som tillbringade någon timme vid kaminen antingen direkt på morgonen eller efter lunchrasten för att torka efter att vi gått genom isen.

Ett annat kaminnöje på hösten var att lägga den full med kastanjer. Efter en stund slängdes luckan upp med en smäll och rök och eldslågor slog ut ur kaminen. Ingen visste varför. Vi provade också vad som hände när man ställde ett salongsgevärsskott på kaminen. Jo, efter en stund small det. Kulan gick rakt igenom skolsalen och träffade gamla greve Alberts porträtt i näsan. Vi fick också klart för oss att dynamit kan elda med. Det smäller inte utan brinner bara.

Skolinspektionen

Under hösten 1947 fick mamma barnförlamning och blev liggande på sjukhus till våren -48. Min bror , som då var 2,5 år, blev inackorderad hos en familj i Hägersten, som några år tidigare flyttat från ön. Jag blev kvar hemma på ön med pappa. Jag bodde tidvis i Hässelmara hos faster och farbror. Pappa och jag åkte in till staden vissa helger för att hälsa på mamma och brorsan. Vi åkte sedan tillbaka till ön med första bussen från Ringvägen på måndag morgon. Passbåten gick från hotellbryggan på Dalarö till Ornö och Utö. Vi cyklade eller gick hem från Hässelmara. Jag kom fram någon timme försent till skolan. I småskolan gick man måndag till fredagen, från kl 9 till 14 och i storskolan mellan 9 och 15.

Under den här tiden ryktades det att folkskoleinspektören skulle komma ut till skolan och hålla inspektion. Vi skolbarn tyckte att detta var obehagligt, men klockaren lugnade oss med ett "var inte oroliga, det här tar jag hand om".
Så en morgon på vårvintern när pappa och jag som vanligt varit till stan och gick på Dalaröbussen vid Ringvägen sitter en man i bussen, som pappa börjar prata med. Det var skolinspektören för Gotland och Stockholms län, Lindman. Pappa kände honom sedan tidigare dels genom sin kontakt med skolan och dels hade Lindmans hyrt sommarbostad hos farmor. Då höll en av Lindmans söner, Nils, på att drunkna genom att placera sig för långt fram på en logdörr som pappa anordnat efter motorbåten som surfbräda. Nils placering långt fram gjorde att dörren skar genom vattnet ned till bottnen, nästan som en vobbler, med Nisse på. När båten stannade flöt dörren med passageraren upp. Han gjorde senare många bildande TV-program om djur och natur.

Att komma ut till skolan samtidigt med inspektören kändes stressande och obehagligt. När jag under resan, genom att lyssna på samtalet mellan pappa och Lindman, fick klart för mig att han skulle åka direkt med passbåten till Utö och ha inspektion under förmiddagen, och komma till Ornö efter lunch blev läget lugnare. När jag denna måndagmorgon anlände sent tills skolan efter en timmes rask promenad på en vårblöt landsväg med nyheten angående inspektören, visade det sig att klockaren hade läget helt under kontroll och vidatagit förberedelser. När det så var dags för inspektören att anlända till kyrkbryggan gick vi skolbarn på rad med klockaren i spetsen spelande dragspel. Vi slog på burkar och sjöng bl a "vi gå över daggstänkta berg". En riktig skrammelorkester mötte inspektören som gick med upp mot skolan. Vid skolgården vek klockare, dragspel och inspektör av mot klockargården, där inspektören trakterades med kaffe och mor Ainas goda bullar. Vi skolbarn spelade fotboll resten av dagen. Sedan dess har jag inte träffat någon skolinspektör.

Lära för livet

Vad lärde jag mig i skolan?  Vad jag minns var det matematik, historia och geografi, dvs  beräkna saker - matematik, lära av misstag - historia, veta var man är - geografi.

Kanske var det inte så konstigt att jag, när jag skulle studera vidare, inte hade en aning om vad de talade om när de pratade om sånt som grammatik - substantiv och verb, subjekt och predikat, men jag visste vad en kastparabel var och jag kunde spränga en stubbe.

Avslutningsvis kan sägas att skoltiden på Ornö var kreativ och lärorik och fylld av praktik och problemlösning. Min första svärfar  började skolan innan den nya skolbyggnaden var färdigställd. Han tyckte att han lärde sig många praktiska ting genom att vara med och se på när Edvard Jansson byggde den nya skolan för hundra år sedan. Han var en erkänt praktisk och händig person. Jag hoppas att Ornö skola även fortsättningsvis får möjlighet att förmedla kunskap för livet ytterligare många år.

Tiden går men kunskap består. Ornö skola är nu 100 år. För 200 år sedan stod Napoleon på sin höjdpunkt och för 300 år sedan Sverige och Karl XII. Jag hoppas Ornö skola består minst 200 år, varför inte 300 år.

PS. Vi lyckades fästa skolvaktmästarens herrcykel med flaggstångslinan på sådant sätt att det gick att med ramen släpande mot stången få den runt toppen och ned till marken. Flaggstången fick fällas för att vaktis skulle kunna få tillbaka sin cykel. Kreativt, eller hur? DS.