Leva, lära, dö

Ibland står New Age-snacket mig upp i halsen. Det blir så herrans pretentiöst, verklighetsfrämmande och människofientligt. Ord som ödmjukhet och respekt används offensivt och krävande, vilket ju varken är ödmjukt eller respektfullt.

Jag tror att varje människa är ytterst ansvarig för sina handlingar. Och att varje människa väljer hur den ska förhålla sig till det som händer i omgivningen och i dennes relationer. Och jag tror också att människan är felbar, inkonsekvent och mer eller mindre trasig.

Inre tillstånd yttrar sig i yttre handlingar. Och det inre tillståndet är aldrig konstant. Därför kan man inte säga att en människa är alltigenom god eller ond, smart eller dum, empatisk eller egoistisk. Det enda man kan säga är att människor är inkonsekventa. Konsekvent inkonsekventa. Och det är OK med mig.

Att kräva andras konsekvens är inte andlighet, utan människoförakt. Det är att kanalisera sin egen brist på acceptans och brist på självkänsla på andra människors beteenden istället för att se på sig själv. Att använda andliga termer som vapen för att skydda sitt inre. Och det är OK med mig.

Att i förväg räkna ut andra människors tankar och känslor och låta detta styra ens handlande är inte heller andlighet, utan respektlöshet och genuint ointresse för andra människors inre. Många gånger används ordet "intuition" för att rättfärdiga rena fördomar. I "självkänslans" namn rättfärdigar man ett eget associalt beteende vars största grund är rädsla. Ett aggressivt utåtagerande karaktäriseras som styrka, när det i själva verket är ett uttryck för fegheten i att inte våga låta andra komma känslomässigt nära. Och det är OK med mig.

Om det är något jag lärt mig i mitt liv så är det att det inte finns några raka vägar till inre utveckling. Psyket har en oändlig arsenal av försvar mot att möta de grundläggande rädslorna och en otrolig förmåga att lura hjärnan. Så jag tillåter mig själv att göra fel, att vara ute och cykla, gå åt fel håll och misslyckas. Det viktigaste är vilken målsättning jag har, intentionen. Vägen framåt går många gånger bakåt...

Andras inre arbete är andras inre arbete. Jag har ingenting med det att göra. Ingen rätt att varken ställa krav eller ha förväntningar. Deras vägar är också krokiga med en massa fallgropar och ibland går de också baklänges. Men jag VET INTE hur deras inre process ser ut och därför blir varje fördömande eller ifrågasättande bara en spegling av min egen osäkerhet och vilja att kontrollera. Det värsta jag kan göra är att ifrågasätta intentionerna hos andra. Vem tror jag att jag är!?

Så kvar blir jag. Vilka mål har jag? Vad behöver jag göra för att nå dit? Hur mycket vet jag egentligen om någonting om imorgon? Och det viktigaste av allt: litar jag på processen, min egen och andras?