Mona Sahlin ondgör sig över Kristdemokraternas förslag till vårdnadsbidrag i en
debattartikel i SvD.
Jag håller med henne om att 3.000 kronor i månaden är en löjligt liten ersättning, men jag kan omöjligen hävda att det är en kvinnofälla. Däremot är det klasspolitik. Vilken arbetarfamilj har råd att överleva på en lön + 3.000 kr ?
Jag vänder mig också mot Sahlins bladder om att vårdnadsbidraget som sådant är fel. Jag tycker att det är en jättebra idé, helst ur barnens synvinkel. Vad kan väl vara bättre än att få vara med sina föräldrar? Jag tycker att det är tok att döma ut det. Att dessutom komma med rättviseaspekter, att kvinnorna missgynnas, på det hela är rent ut sagt löjligt. Vad finns det för rättvisa i att bara de rikas barn ska ha tillgång till sina föräldrar? Och på vilket sätt skulle kvinnorna missgynnas av att få vara med sina barn? Barnen är ju det värdefullaste vi har!
Nej, Sahlin, det är inte vårdnadsbidraget i sig självt det är fel på, utan nivån på det. Borgarna är ju bara intresserade av att staten ska bekosta deras livsföring. De rika kan redan vara hemma med barnen. KD:s vårdnadsbidrag blir en extra slant åt dem som redan kan sätta in barnbidraget på barnens sparkonton. Samma sak är det ju med subventioneringen av "hushållsnära" tjänster. De rikas svarta städerskor blir vita med hjälp av skattemedel.
Om man verkligen vill se till barnens behov - OCH till jämlikheten - då finns det en enorm potential i vårdnadsbidraget. Ett vårdnadsbidrag som täcker 100% av inkomstbortfallet skulle definitivt vara ett incitament för att fler pappor skulle stanna hemma och ta del av sina barn. Föräldrar ser förhoppningsvis till hela familjens bästa, och då är förstås ekonomin avgörande. Den som tjänar minst stannar hemma med barnen när de är sjuka. Det handlar inte om jämställdhet, utan om att ställa mat på bordet så det räcker till alla.
Skrivet av samuel den 30 maj, 2007 kl. 13:32 #