Leva, lära, dö

Kunskap är vetskap. Att kunna är att veta hur. Så långt är det enkelt.

Men sedan kommer problemet. Hur mäter man kunskap? Vem mäter kunskap? Och vilken kunskap räknas som kunskap?

Som lärare har jag privilegiet att få mäta andras kunskap. Jag sätter betyg. Men jag gör det inte helt efter mitt eget huvud. Jag har riktlinjer för betygsättningen, betygskriterier, som staten lagt fast. Ändå känns det som att betygen är ett mycket trubbigt verktyg. Det finns ett stort utrymme för godtycke i det här systemet. Dessutom täcker betygskriterierna bara en del av kunskapsområdet.

Ett exempel: En pojke talar felfri engelska och har en fantastisk ordförståelse. Han är klassens absolut bästa elev när det gäller muntliga övningar. Men han skriver IG på alla prov och hans uppsatser är oläsliga. Han har nämligen grav dyslexi. Han kan alltså kommunicera utmärkt i tal men inte alls i skrift. Med dagens betygskriterier måste jag underkänna den här eleven, trots att han besitter utmärkta ämneskunskaper. Frågan är då - speglar hans betyg hans kunskap i ämnet eller hans förmåga att uttrycka kunskapen?

Det finns inte en läkare som ger lika många injektioner som en sprutnarkoman. Om man ska se till den specifika kunskapen, att ge injektioner, så besitter sprutnarkomanen en mycket större kunskap än läkaren. Ändå går vi inte till sprutnarkomanen när vi vill ha en spruta, eller hur? Men nog skulle det innebära en höjd kvalité om sprutnarkomanerna blev läkare, i alla fall när det gäller injektionerna. Frågan är - hur många läkare tror ni skulle ställa upp på att lära sig att ge injektioner av en sprutnarkoman?

Frågan om vilken kunskap som räknas som kunskap hänger ihop med frågan om vem som mäter kunskap. Först och främst - det finns en hel del som kallas kunskap utan att vara det. I princip allt som bygger på antaganden och gissningar kan inte räknas som kunskap. En forskares kunskap ligger inte i det den forskar om, utan i att den vet hur den ska forska. Forskaren är alltså inte expert på sitt ämne, utan på sin forskning. Ändå anses forskare besitta stora kunskaper.

Detta har att göra med vem som mäter. På universitet och högskolor finns en kultur som dömer om vad som är kunskap eller inte. Här gäller inte den gängse betydelsen, veta hur, utan en mer formalistisk modell - hur kunskapen har producerats. En disputerad avhandling räknas som etablerad kunskap även om den rakt igenom bygger på antaganden, medan en mer handfast kunskap, som hur man tröstar anhöriga till en döende, inte räknas som kunskap om den inte beskrivits i en avhandling.

Paradoxen blir alltså att de som mäter kunskap på universiteten använder en annan måttstock än övriga samhället. Detta leder i sin tur till att det uppstår ett glapp mellan forskningen och det allmänna medvetandet. Det leder i sin tur till att forskningen slutar ta del av icke akademisk kunskap samtidigt som folk inte längre vill betala för forskningen. Akademikerna måste komma ner från sina höga hästar.