...var härliga. Då vissste jag inte hur mycket han dolde bakom min rygg. Då visste jag inte att jag var ett objekt för honom, som bara fanns till för att höja hans stärnglans och status och andra syften.

Jag var den kreativa och den som höll ordning. Han hakade på vilket jag då tolkade som intresse för aktiviteter och "vi-känslan". Idag vet jag att han "plockade" ur relationen det som han själv inte fick när han var liten. Min son drog han intill sig känslomässigt, eftersom han listat ut att han mest fått det praktiska av sin biologiska pappa. Min son tog honom till sitt hjärta. Det vi inte visste då, var att min son mest fanns till för min sambo, och inte sambo för min son.

Jag var tryggheten, med trygg ekonomi, rutiner och ramar. Dessa hade jag skapat för att öppna upp möjligheterna och skapa mer tid för spontana aktiviter i livet.

De första två åren fanns inga tydliga signaler på att något direkt inte stämde. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle reagerade på hur han var med "sina vänner", som inte stämde överens med den bild av sig han givit till mig. Jag såg barnslighet, omognad lysa igenom vid ett par tillfällen, när han troligen slappnade av, och kom ihåg min tanke och känsla: "Vad var det?" "Vem är han egentligen"? Efteråt har jag förstått att det "lyste igenom" när han släppte på den mask och bild av sig själv han givit mig. Han visste ju att jag inte skulle vara intresserad av honom som en sådan person.

Eftersom vi bodde och levde under samma tak, så började jag också efter en tid (1,5-2 år) upptäcka att han inte skötte sina ekonomi på ett ansvarsfullt och vuxet sätt. Innan vi blev ett par så hade jag kontrollerat med honom hur det stod till på det området. Han var tillräckligt ärlig för att erkänna att han hade lite skulder, men inte värre än att vi skulle kunna få bort dem på ett par år och sedan bygga vidare. Då visste jag inte att det erkännandet var till för att mörka andra saker och avleda min uppmärksamhet på området. Han invaggade mig i en falsk trygghet och utnyttjade det faktum att jag tror på en person som står framför mig och bedyrar det ena och det andra, och som dessutom säger att han älskar mig.

Jag påpekade detta med ekonomin för honom, och talade om hur jag såg på saken. Här började jag få höra de kommentarer jag sedan fick leva med oftare: "Jag skall bättra mig", "det kommer inte hända igen" och "det är lugnt, jag fixar det" osv. Eftersom han var ngt yngre än mig så kopplade jag detta beteende till omognad och tänkte att jag får ge honom en chans att bättra sig.

Han bättrade sig. Trodde jag då. I verkligheten blev han ännu nogrannare med att dölja, undanhålla fakta, ljuga så att jag inte kunde komma på att han var en oärlig. Jag såg det som en bättring och vi levde vidare.