Jag har haft en och samma pappa sedan 37 år knappt. Han känner mig inte ett dugg. Idag fick jag två saker som jag försökte glömma kvar hos min bror, men misslyckades med. Någon som gillar mode/hälsa och hänger med utvecklingen inom dessa områden av idag har inte ens av nostalgiska skäl något intresse av en Vogue-modebok från 1986.
Det har alltid varit gamla och då menar jag 20 år gamla, presenter varje födelsedag redan när jag var pytteliten och till slut önskade man sig ingenting för man fick aldrig en enda liten sak av det man ville ha. Likadant har det varit för mamma under äktenskapet med honom där hon ståndåktigt höll ut enastående länge. Så fort de skilde sig unnade hon sig en NY bil efter alla skrothögar vi helst inte åkt i, men vi hade i alla fall bil.
Jag, mamma, brorsan blir trött i öronen och orkar inte svara till slut när han drar igång sitt babbel. Är det därför jag och brorsan blivit så tysta, kanske skulle man forska i det hos en psykoterapeut. Vad är det som sitter kvar som men i amygdala. fast särskilt deprimerad har jag aldrig känt mig även om jag har en avig blogg så finns mitt rätta jag på annan plats och i verkligheten.
Senaste kommentarer
- Vad tycker ni tjejer om...
- sätt igång den här blogge...
- Hej, Du köper det enklast...
- Kram Janne
- http://vaknauf.se
- wow, om man duschar med...
- hej! Jag tror jag kan...
- Hej! Läste att du...
- sitter inte såntdär bara...
- Haha, tre svar och jag...
- vad de hittar på nuförtin...
- Koffeintvål....hmm, tja,...
- Är du ute på resa o letar...
- Bokmalen; Är du tillbaka?...
- Hej igen, vet du, jag...
- Vilka schyssta! Det är...
- Sexleksaker; Nä jag är...
- haha du är inte ensam
- Hej Janneman! Är du...
- Hej, är du här - eller...


