Nu blommar det hysteriskt och det föds löv och gräs och kirskål överallt. Det exploderar av liv, som spränger knoppar och forcerar asfalt och sträcker sig mot himlen.
Så stor kontrast mot mig själv att jag nästan börjar skratta.
Nu ska jag klippa gräset.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [0]
Jag vilade mitt huvud mot min mans bröst. Jag hörde hans hjärta slå, jämna fasta slag, medan hans bröst höjdes och sänktes med varje andetag, andetag som drog in syre till hjärtat som i sin tur pumpade ut syret till varenda en av hans miljarder celler så de kan arbeta, var och en på sitt sätt, för att upprätthålla hans kropps oändliga funktioner varje sekund i hans liv. Fast han bara ligger i soffan.
Det är fantastiskt, det där som kallas liv. Ett hjärta som slår kan få mig att börja gråta av vördnad för vad det åstadkommer.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [7]
Jag körde in på parkeringen och ställde bilen där jag brukar, på platsen där man inte behöver backa ut. En gammal 745 är inte så lätt att manövrera. Jag gick i regnet till bageriet som jag brukar på onsdagar för att köpa frukostbullar, valnöts för fem kronor. Den vanlige bagaren var inte där, jag saknade honom för han brukar alltid säga "ha en bra dag" som att han verkligen menar det. Jag hoppades att han inte var död. Ryktet säger att han för inte alltför många år sen hämtades från butiken med ambulans. Kanske var det efter det han började önska alla en bra dag med sådan inlevelse.
Det var när jag med nedböjt huvud, undvikande regnet, lät mina fötter beträda arbetsplatsens kalla asfalt som jag kom på det: idag får vi veta vilka som blir uppsagda. Asfalten var verkligen mycket svart och våt och kall.
Trappan upp till femte våningen är av tung sten, ditlagd för hundra år sedan. Många fötter har sedan dess skavt och urholkat det till synes hårda materialet. Jag blir lätt nedstämd varje gång jag ser det, för trappan är mest nött intill väggen, inte mitt på, som om tusentals människor - utan förbättring - år efter år smugit längs väggen och inte velat ta plats eller synas. Den andan sitter insmetad i väggarna och går inte att ta bort. Vi som går där varje dag idag följer de nednötta spåren, intill väggarna. Lättast så, sorgligt nog.
När jag gått de fyra trapporna upp har jag inte bara blivit andfådd utan har också insupit och inlemmat skolans atmosfär i mina lungor och mitt blod. Ryggen något böjd, sinnet tungt.
Så kom min chef. Jag var inte beredd på min egen reaktion, men blodet tog fart och forsade genom alla små vener och ådror för att fylla mina celler med arbetsplatsens syre. Hon sa inget först. Sen meddelade hon. Jag klarade mig, den här gången. Men glädjen uteblev. Jag får vara kvar, men i vad? Var det verkligen en vinst att få vara kvar?
Nu ska jag snart gå nedför den stora stentrappan. I spåret längs väggen. Imorgon ska jag gå upp samma väg igen.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [3]
Jag gräver och jag gräver där valnötsträdet ska stå. Solen värmer. Det är t-shirtvarmt för första gången iår. Det är skönt. Förmodligen kommer jag aldrig få vara med om att det ger nötter. Men min förväntan på att det ska göra det en dag är lika mycket värd som själva nötterna.
Jag tänker på hur vidunderligt livet är, hur mycket jag vill hinna gräva, läsa, känna och se innan jag dör. Därför vaknade jag tidigt idag, för jag ville hinna så mycket.
Det där mörka, det finns också i mig, ännu, men det får inte lika stor plats. Våren växer och tar plats istället. Ljusa tankar och viljor.
Jag rensar ut barnens urvuxna kläder och gläds åt att de växer. Förundras över deras unika egenskaper som utvecklas och skrattar åt spirande betraktelser de gör. önskar att tiden ska stå stilla och att den ska gå fort, på samma gång.
Mina arbetsdagar och -veckor vill jag ska försvinna snabbt. Det skrämmer mig, eftersom de är mitt liv också, en stor del av mitt varande på jorden. Att önska bort det känns fel.
Jo jag växer jag också. Jag blommar kanske inte men jag lever och växer. Det finns en skönhet i alla tusen nyanser av grönt också.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [0]
Nej, jag mår inte så bra. Inga knoppar som slår ut här inte.
Inte i växthuset heller. Det har varit kallt och då växer det inte. Nej, just det, tänker jag, det gäller ju mig också. Utan värme kan jag inte växa. Och då menar jag mänsklig värme.
Sista dagen innan lovet var en katastrof. Jag mådde inte bra på jobb och ville därifrån så fort som möjligt. För att inte börja gråta hejdlöst.
Så jag körde fort som attan för att komma ut ur stan. Där stannade jag mellan åkrarna och grät. Jag ville ju inte hem heller.
Mina dagar går. Ganska långsamt, ovanligt långsamt faktiskt. För fort går de ju bara när man har roligt, som bekant.
Nej, jag mår inte bra. Och Vildrenen, jag vet inte vad för Något jag ska göra. Jag vet inte vad jag vill och vad jag mår bra av och hur jag ska kunna må bra utan att skada andra. Det går inte.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [6]
Kära Karin Boye vet vad jag menar.
Min hud är full av fjärilar
Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar -- de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung och fladdrar hem och dör i små trista spasmer, och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter. För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna... Men under hud och blod och innanför märgen flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar, vingbreda, som aldrig släpper sitt byte. Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm? Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon? Stängd är grottan! Stängd är grottan! Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott mitt innerstas tågor.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [1]
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [0]
Jag är i ett skede av livet som innebär en stor förändring. Jag vill inte prata om på vilket sätt, jag vill prata om känslan.
Jag går med ett bröst som värker av smärta, av oro över de förändringar som nu ovillkorligt kommer och är rädd för dem. Samtidigt är jag lättad över att gå ur den bubbla jag levt i, även om övergången är hiskeligt smärtsam och jag inte vet var det slutar. Men jag känner, lite förvånat, en försiktig glädje. Det kan inte bli sämre än det var, faktiskt.
Jag har alltid längtat efter att få blomma ut. Jag har skrivit det här med. Nu känner jag att knoppen växer i mitt bröst, den får göra ont när jag äntligen låter den svälla tills den inte längre går att hejda. Jag tror att jag kommer att blomma snart. Bara jag vågar och låter mig. Fast det gör ont nu. Som Karin Boye skrev, fast av en annan anledning.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
- tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
- svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
- känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [5]
Jag brukar tänka att vad som än händer ska jag inte ta livet av mig. Med undantag för om det händer mina barn något. Jag brukar tänka att det kan aldrig vara så illa att det inte kan bli bättre på något sätt. Men ibland vacklar jag i den övertygelsen.... Eller egentligen inte, det är mer som att jag inte orkar se den bättre lösningen och tänker på den sämre som väldigt bekväm. Varför alltid vara duktig?, liksom.
För tillfället har jag ingenstans att fylla på energi. I mitt liv har det ibland varit på mitt jobb som jag blivit glad, ibland hemma. Nu får jag inte det på något av ställena och det börjar kännas.
Våren är för övrigt en av årets värsta tider. Jag gillar inte det skarpa ljuset som lyser upp allt det grå och bara gör det ännu gråare.
Ikväll är jag ensam. Inte själv, utan ensam. Jag vet inte vad jag ska göra och känner mig stressad för nu borde jag ju passa på att verkligen göra något bara för mig själv och bara njuta. Det går inte. Jag längtar efter barnen och hoppas att de ska ringa från sina kompisar och vilja åka hem. Mannen jobbar förresten. Lika bra det.
........
Söndag. jag postade aldrig inlägget igår. Jag låter det ändå stå kvar.
Fördelen med gårdagskvällen är ju ändå att jag inser hur mycket jag tycker om att vara med dem. barnen, men även min man. ibland i alla fall.
Nu ska jag gå ut i mitt växthus och så de första rädisorna, salladen och morötterna. Sen ska jag hämta mina barn.
Det måste ju ändå betyda att jag tror på min framtid när jag sår frön som tar tid att växa och kräver min omvårdnad. Antingen de är av arten raphanus sativus (rädisa) eller homo sapiens
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [9]
Det är konstigt, men skönt också, att jag är lika förundrad och förtjust varje kväll jag ser lilla H slappna av i sin säng och långsamt färdas in i sömnen medan hennes ögonlock med de mörka ögonfransarna långsamt sluts, lugnt och tryggt. Jag fylls med kärlek och lycka varje gång. Ikväll kurade dessutom katten ihop sig på mitt bröst och spann när jag smekte henne över ryggen under tiden jag tittade på lilla H, som älskar att somna intill mig.
Alla behöver vara behövda.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [2]
Jag hade inte lust att äta chicken nuggets, som barnen gjorde innan de for iväg med fadern till discobadet ikväll, så jag väntade med att äta. När de åkt tittade jag i kylskåpet och hittade en bit gammal stekt kycklingfilé, trist och torr som sanden i Sahara. Men jag kände mig tvungen att göra nåt med den. Den låg där och pockade på min uppmärksamhet. Vi kastar ju alldeles för mycket mat i det här landet och den stackars kycklingen borde ju komma till nån slags nytta, tänkte jag. Men egentligen ville jag inte alls ha den. Men jag måste, tänkte jag.
Sen tänkte jag: vad tycker jag om då, av det som finns i kylskåpet? Och jag kom på vitlök, ingefära, grönsaker, apelsiner, yoghurt. Allt det där gillar jag. Så jag wokade ihop allt det och skar kycklingen i små bitar och blandade i. Så där så att den bidrog till smaken lite lagom men inte dominerade. Det blev hur jädrans gott som helst (med ris till). Det trista blev istället något bra, med lite, bara lite, ansträngning.
Vad vill jag säga med det här? Jo, istället för att tänka på det som inte kändes gott i kylskåpet, men som jag var tvungen att ändå använda, tänkte jag på vad jag tycker om i kylskåpet och gjorde det till huvudingredienserna. Så blev hela anrättningen riktigt bra, trots den oaptitliga kycklingen.
Så skulle jag kunna tänka om mitt jobb med. Det skulle då vara mitt kylskåp.
Kycklingen är i så fall min chef.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [5]
När jag kör i min bil till mitt jobb, stressad alltsedan jag steg upp ur sängen, lyssnar jag just nu på en ljudbok som heter Djungelflickan (tror jag) av Sabine Keugler. Hon är en tysk dam som under sin barndom växte upp med urbefolkningen i en djungel. Hon beskriver skillnaderna i levnadssätt mellan dem och oss, och framförallt om hur hon varje dag i sitt nya västerländska liv längtar tillbaka.
I dagens kapitel jämförde hon livet i djungeln med livet i den "civiliserade" världen extra mycket. Sabine menar att livet i djungeln är svårare fysiskt men lättare mentalt. Att de människor hon levde med på stenåldersvis hade det toftigt materiellt men delade på allt, att här i väst är vi mycket mer egocentriska och att vi arbetar hårt för att kunna spara till en bra semester bara för att sedan orka arbeta hårt igen inför nästa semester.... ekorrhjulet, ni vet.
Som sagt, hon längtar tillbaka till djungeln.
Själv har jag också en önskan om att dra ned ägande och konsumtion, att leva ett enklare liv. Om jag bara får drömma, så drömmer jag om mindre hus, mindre jobb, mindre antal saker. Och mer liv. Jag tror nämligen att om jag hade mindre saker att tänka på så skulle jag tänka mer. På väsentliga saker alltså.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [7]
Det är kallt för att vara Skåne, minus femton. Rimfrosten är vacker och snön lyser upp dagarna mer än vad solen gör. Jag tänker praktiska tankar om glykol i bilarna och snötyngd på växthustaket. Ni norrlänningar får skratta. snödjupet är ca en decimeter.
Jag tänker på hur mina dagar går, hur jag låter dem gå som om de inte var mina, som om det inte var upp till mig vad det blir av dem.
Men jag har mångs små stunder som är bra och fina. Synd bara att det är så många långa stunder som inte är det.
Jag har en ny arbetskamrat. Han är 24 år och nyutexaminerad. Han är vettigast av oss alla. Jag undrar om man med åren på min arbetsplats förlorar sitt sunda förnuft, om den dåliga anda som genomsyrar korridorer och rum till sist sipprar in i våra själar också.
Nu måste jag elda i kaminen. Det är kallt inomhus också. Sen ska jag ge vildfåglarna mat och mig själv frukost. Jag njuter i alla fall alltid av mitt chaite. Jag ska ha en vacker och bra frukoststund med fåglarna utanför köksfönstret.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [8]
På mitt jobb varslar de 10 % av oss. Varsel - det låter som något fint, att man bryr sig och varnar i förväg för att något kan hända så att ingen ska bli stressad och må dåligt. Ha.
Igår var det vår och solen värmde, det såg så fel ut med adventsstakar i fönstren. Kvällen innan snöade det. Så som i himlen så ock i min själ: ena dagen sol, andra kyla. Men man vänjer sig.
Jag funderade på meningen med livet. Jag funderade på vilken bild jag ger mina barn av livet efter att Stora T sagt att hon inte vill bli vuxen "för det enda man gör då är att jobba och sova". Jag funderade på min mammas liv och min pappas liv. När de var i min ålder kunde jag inte avgöra vem av dem som hade bäst liv. Idag har jag facit för dem: min mammas liv är så mycket lyckligare än min pappas. Joodå, det vet jag. Hur min pappa än gjort så hade hans liv blivit olyckligt vid 70 års ålder. Det skrämmer mig. Hur ska mitt liv bli?Jag har inte facit för mitt liv än. Hur mycket kan jag påverka det? Jag kan ju bara se till att det är så bra som möjligt just nu, just idag. Sen vet jag inget om. "Sen" finns inte i min ägo.
Men mitt nu... nä, det kunde vara bättre.
Tänk om man kunde bli varslad för livets oförutsedda tragiska händelser. Undrar om man skulle leva annorlunda då. Lyckligare?
Min man sa att meningen med livet var att ta så många geocacher som möjligt. Det var ironi, fast för mig lät det bra. Inte att ta geocacher, men att göra med mitt liv det jag tycker är kul, även om det är oviktigt för andra eller världen.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [9]
Idag följer mig ord jag läste på någons blogg:
Det de flesta ångrar när de dör, är att de inte levt sina liv som de själva velat, utan som de trott att de förväntats göra.
Så idag tog jag mina favoritkläder och tänkte att de var jag, jag fixade inte mitt hår så mycket för det är inte viktigt för mig. Jag tror inte att någon egentligen la märke till det, större än så var inte min förändring idag, men det var befriande att inte tänka att jag BORDE haft andra kläder eller en tjusigare frisyr, eller undra vad kollegan med nyslingat hår tyckte.
Annars har jag nog mest problemet att komma underfull med hur JAG VILL leva mitt liv. Det är inte alltid lätt att veta om jag lever som jag gör för att jag vill eller för att jag bär på andras bilder av lycka.
Men bekräftlese av andra behöver jag, som alla andra av arten homo sapiens, för att må bra.
Kanske är det det man kommer på som gammal, att man blir omtyckt ändå, fast man är som man är.
Jag är bra. I alla fall för mig själv. Och det borde vara viktigast, för mig.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [1]
Lille julafton var rena Norenpjäsen med hysteriska sammanbrott och iskall tystnad varvat med försoningar mellan både stora och små. Men sen kom lugnet och julaftonen var så bra den kunde, det känns ju som att det är mest för barnen. Många viljor styr en sån dag, tycker jag.
Dagen idag har gått för att packa inför den årliga Stockholmsresan imorgon. Packande varvas med konfliktlösning, hysteriskt letande efter bortkomna saker och hastig lunch.
Men imorgon finns allt vi behöver hålla reda på i var sin liten kabinväska. Så kommer det vara tills på fredag och det är så skönt att inte ha mer att tänka på. Det är nog det bästa med att resa. Det lätta (nåja) bagaget.
Zinken, here we come!
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [7]
Kanske kan jag se lyckan i en varm kaffe med mjölk och en solstrimma genom humlen som strävat många meter upp på verandan denna sommar. Nu är den brun men fin ändå och ett bra stöd åt småfåglarna när de köar till fröautomaten. Fåglarna gör mig också glad, när de ängsligt och hungrigt pickar i sig solrosfröna. Kanske blir jag glad för att jag så enkelt kan göra någon annan glad.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [16]
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [2]
Idag känner jag mig ensammast i världen mitt uppe i kalasförberedelser för tio barn följt av släktkalas ikväll. Idag är jag outhärdligt ensam fast två barn springer runt mig och pyntar huset. Ensamhet har ju inte alltid att göra med vem eller hur många som finns utanför din kropp. Den har mest att göra med vem eller hur många du har släppt innanför din hud.
Ja - jag är nog inte så bra på att bjuda in. Mer än till kalas.
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [7]
... och jag fattar inte vitsen med att jag jobbar för att köpa massa samvetesdövande julklappar som jag sen inte hinner se dem glädjas över för då jobbar jag ju...
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [1]
